blaj

Vi var några barn som satt runt ett bord och ritade. Någon vuxen sade att jag tryckte för hårt när jag tecknade. Sedan kunde jag inte rita mer hur mycket jag än försökte. Jag bara satt där och kunde inte röra mig. Pennan liksom växte till gigantisk storlek i min svettiga hand. Kände mig så där konstigt fel igen; som en klumpig oönskad person. I skolan hölls andra elevers teckningar upp som lysande exempel. Men jag kunde inte avbilda saker och peta med linjer och proportioner. Jag kunde bara fånga en känsla, som när vi var ute och skulle rita av den där rivningskåken. Det gick inte alls för huset gapade lika tomt som jag; och för den som kände gick det alltid dåligt. Jag var en tacksamt känslig person, lätt att väcka tårar hos.

Redan då ville jag inte vara med, men det bara måste man. En rad plågsamma saker skulle man utsättas för som familjeaktiviteter, gymnastik och friluftsdagar. Man skulle vara glad och positiv, men jag var en sur jävel. När vi skulle orientera var jag rädd, och tappde totalt bort mig i terrängen. När jag kom tillbaka var alla försvunna. Och inte ville jag ha någon stark äcklig apelsinjuice och två korvar med ett bröd. Jag ville ha rätten att inte vara med och att bli lämnad ifred.

Fortfarande är det så. Jag känner mig som mest ensam bland människor. Jag begränas och dämpas i vissa påtvingade situationer, när jag bara vill vara fri. Och då blir jag överhumoristisk, distansierad och ironisk. Men jag vill inte vara någon cirkusapa. Jag vill bara bli upptäckt men skämten blir så lyckade just därför att de springer ur en djup tragik. Jag har nämligen lärt mig konsten att mjölka människor på prat och ge skenet att jag ger massor av mig själv när jag bara glider undan. Jag är på min vakt och jag blir så trött av att hela tiden ligga steget före. Inget kan jag vila i och inget kan värma mig; men kunde jag teckna som man ska så skulle jag måla en värld att fly in. För endast fantasin är verklig.

Jag tog opiater för att jag inte stod ut med tanken att undantagstillståndet sträcker ut sig i all evighet och äter upp livet. Jag svalde toxiner för att min rädsla var att varje dag skulle se likadan ut, men att jag aldrig skulle känna igen mig själv. Men efter all kallabalik blev allt precis som jag var rädd för, och jag stod där ensammare än någonsin. Och varje dag drömde jag opiater men höll emot; jag drömde att jag kunde tala till mig själv bortifrån en plats där inget gör ont och där inget känns. Men allt var detsamma och jag sprang en timme på löparbandet varje dag för att bedöva mig och för att hålla tillbaka glöden som rasade inom mig. Jag hoppades att på detta sätt kyla ner mig och att springa ifrån mig själv, men jag stod still. Och inuti mig levde färger liderligt medan jag utanpå var stum och kall. Det var som om världen ifrån mig gradvis drog bort sin omfamning och ingen kunde längre nå mig.

Barnen frågade mig i skolan varför jag inte kunde vara som alla andra. På det kunde jag inget svara, men jag tänkte att jag bara ville smälta in så jag inte var utsatt. Jag undrade så vad det var jag sände ut som fick människor att vilja trampa på mig. Förstod inte hur man höjer sig självigenom att trycka ner någon annan. Jag ville vara någon annanstans.

Det duggregnar. Dropparna är kalla mot mitt ansikte. Det känns behagligt friskt. Inga människor syns till och jag myser. Jag kan nästan gå emellan dropparna. Utan anpassning inget liv. Jag kan och vill inte anpassa mig. Så även om människors ord inte har någon tyngd, så påverkas jag ändå av dem. Vi lever ju i samma värld. Vi delar en värld. Men hur förklarar man att man vill bort ifrån alla jämförelser och ursäkter för frånvaron av ett livsmål. Jag vill bara gå där bland fuktiga barrträd och andas in frisk tuja och dricka spetsat kaffe från min termos; att bland granar finna sin omfamning.