Det är alltid tanken som räknas när man köper presenter till andra än en själv

Regnet faller mjukt, och jag omges av det från alla håll. Regnet smälter in i min trötta takt och får mig att könna mig trygg någonstans under allt. Det är som toner i en fantastisk orkester och jag gillar dess okonstlade musik, inte bara på avstånd.

Jag tar kaffe på ett kondis i äldre stil med min syser och Erika och orerar högt och brett om min novellsamloingsbakomliggande idéer. Blir nästan trött av min egen röst. Jag dricker lätt, vår cahampagnedarjeeling med mjölk och en återhållsam karamellhonungsklick, som tjejen i kassar frågar om jag vill ha som tillbehör. Oh jag säger ja och väljer en klassisk sockerbulle med vaniljfyllning i mitten och frågar samtidigt om jobb och blir ombedd att komam med ett CV nästa dag. Jag undrar inom mig vilka känslor jag drabbats av om jag valt en passionschokladskaka istället eller vad som hänt om bestämt mig för en stor tårtbit med äppel-kanelfyllning och marängtopping. Och jag tänker på farmors ömtdande händer och farfars värme.

Så fotograferar jag i sepia och i färg gamla kristallkronor, fikande folk, statyer och bakverk. Jag spår också mina vänner på skoj i tesump. Erika leker med sin nya, snygga mobilleksak. Sedan på stan hon sig till att välja en ny hårtoningsnyans, medan syrran blir kär i en grön klänning som passar henne goa person. Jag blri med grön jacka med luvfluff som får mig att se ut som ett eskimåtroll. Den skall jag ah när jag rä ute och går med Erika och Frasse. Sedan blir alla så trötta. Och jag köper ett Californiskt vin med limetoner få system, en sherry med smak av nötter och torkad frukt samt en konjak som har nyanser av bl a nougat, fast jag egentligen nästan är pank redan. Därför skall jag uppskatta dessa mina njutningsmedel extra glatt tillsammans med godislitteratur i min mysfotölj. Jag får leva på höst och på drömmar. Vill stövelströva i skog och mark och ta in skogen lugnt och inte längta någon annanstans och inte alltid vara inne i logiostiken, frånvarande, och redan inne i nästa punkt på schemat.

På vägen hem ser jag två gamla vänninor som samtalar under sina mönstrade paraplyer. Jag tycker om att betrakta dem regnmjukt. Det känns tryggt att se dem vandra i sin höst. Unga människor kan vara mycket emr intetsägande, ointressanta och rent tråkiga. Men dessa kvinnor är så vackra och intressant fårade.

Jag är en perosn som inte är självupptagen och fullständigt ödmjuk och omåttligt generös; vilken gör att jag nu serverar er ett av mina tungt vägande visdomsord, nämligen att det alltid är tanken som räknas när man ger presenter till andra än sig själv.