Mitt Månheta jag

Dricker en Ramlösa med smak av granatäpple. Dessa äpplen är så vackra, så passionerat röda, så friska och stärkande i färgen och sturkturen och kärnmönstret. Dricker en kemisk kopia av dem. Snart bergamotoljor ner i mig tillsammans med det varma teet. Lyssnar på Mozarts pianokoncert "Elvira Madigan" och tonerna reser in i mig dramatiskt och stilla samtidigt. Vill se Bo Widerbergs film igen. Skruvar ner volymen, för musiken tenderar liksom annat att bli för invaderande.

Nakna trädarmar sträcker sig efter mig. Det är en vacker dag och jag är glad. Ljuset är milt över kyrkogården och luften klar. Jag känner mig klar i tanken. Ljus över gravar som skuggar mörka kors. Ett gammalt par går på promenad och jag ser hur de njuter i sina mössor. De är så vackra när de håller händer och mitt hjärta värms. Jag känner mig mjuk och kärleksfull. Råkors vingar i sol. De blänker och jag känner mig fri av att betrakta deras glidande kristallrörelser. Längtar efter mina nya tatueringar, som snart skall smycka min månheta hud.

Snart frukost. Skall njuta av varmt väldoftande rostbröd, med mörkmustig bjönrbärsmarmelad och salt kristallost, som smälter på tungan och får gommen att pulsera. Jag tar in det som jag mår bra av. Senare skall jag möta Nina ocn fika. Hon inspirerar mig alltid så. Kanske går jag in i en kyrka och finner friden i byggnadens kalla kalkhet, doften av förr, och tar in blandningen av olika huskroppsformer i harmoni.

Och jag följer träden och jag skriver ur mitt hjärta, och jag känner mig märkligt befriad från alla skuldtyngder idag, och är stark och flödande igen. Jag ger mig lov att vara allt det där jag är och njuter av att vara med mig själv. Vilket supersällskap! En livslång förälskelse. Eller hur Oscar?

Igår såg jag och Dan en nork skräckis i vintermiljö. Jag tyckte om den och den hade motsatt verkan på mig, för jag längtade ut till det glittrande vackra norska vinterlanskapet och tillbaka till mina rötter. Snart en film till att spisa till frukost. Novellerna kommer att flöda ur mig. Jag är en ny Camilla Läckberg. Förlagens stora nya namn. För jag är ju så ödmjuk och hybrisfri och jag knullar ömt med livet.

Zofia, vill med till din replokal och sjunga ur mig! Tror du det går? Vill ej inkräkta på ditt område, men måste rösturflöda ut mig och sjunga: Ni sura kärringar som hatar mig för ni inte får kul och kuk! Och Cosmasia, jag saknar er och filmmusiken är underbar. Alla människor världen över, alla tre som läser min kära blogg, Carolina Gynning och Alex, kolla in soundtracket på cosmasiakraft.tk! Det är min syster och jag är så stolt. Och jag skall titta på din text idag syrran. Tiden räcker liksom inte till. Och Sara, jag skall börja översätta idag. Det skall bli ett sant nöje. Ej hunnit förän nu, sorry.

Minns när jag kom hem till Karlstad och det första jag gjorde var att ringa dig. Du blev så glad när jag ringde, och vi bestämde genast att mötas nästa dag. Det var som en sann, spontan njutning att se dig. Allt var förutsättningslöst, roligt och tryggt. Vi njöt av kaffe och vin och tiden passerade alltid så fort med dig, när vi gick mellan caféer och barer. Och du tog hand om mig som en god värd hemma hos dig. Bjöd på saker, skjutsade mig. Sedan sommaren 2005 och picknick i skogen vid klipporna, en vandring i skogen då jag plockade blommor och vi satte ihop en förgängligt vansinnig bukett till min mamma, som du knöt samman med en rem i din bil. Du berättade utanför bilen om saker i ditt liv, anförtrodde dig. Sedan strök du mig över kinden och det var underbart att ha ett hem i en sådan fin vän.

Du ringde och räddade mig ur situationer där jag var främmande, som på Glada Ankan den där gången. Du var min vänfamilj och förståelsen emellan oss lyfte mig många gånger. Din spretiga musik, att sitta i din nedsuttna fotölj och njuta av din sparsamma inredning i lägenheten. Vi spelade gitarr och sjöng. Vi flödade, samtalade och vilade i varandra. Berättade saker. Dina telefonsamtal var som godis och ingen fick mig att skratta så. Dina mail in till Panopticon som varma filtar. Du gjorde världen mer lätthanterlig. Du fick mig att kunna hantera min barndomsångest. Du fanns där. Det visste jag alltid. Det var jämlikt. Våra språk passade så bra in i varandra och världen blev mer begriplig med dig; en tillhörighet. Det var rent, vackert och obefläckat. Så unikt, att att något gemensamt. Lövkrig, utsräckta promenader, friska vindar, vin, litetratur och espresso som jakaranda igenom oss. Det var estetiskt, fritt, stilla, bubblande och en famn att springa in i under din varma vinetrrock från myrorna, den i beige mocka; en glädje. Det var utanför kategorierna och normerna. Vi var exklusiva och intog en speciell ställning för varandra när det var kravlöst. Men det fick ej vara så.

Nu förföljer jag dig visst. Men inuti mig har du också jagat mig i dina många versioner. Det var fel att ställa sig över dig och teoritisera. Jag gjorde fel, men ånger är en meninglös valuta nu i vägarna bort från varandra, för det är för sent och vi har redan förlorat varandra för länge sedan som vänner för alltid. Men jag glömmer aldrig vänskapsömheten och närheten och vad den gav mig; som ett glitter över gråheten och som jag kom ett steg närmare mig själv och den jag ville vara. Men saker förändras. Det måste man acceptera. Du rör dig i andra rum med andra än mig nu, nu så intensiva och exklusiva för dig. Det måste jag glädjas för. Annars är jag en låg människa. Men ibland kommer din röst in i mitt huvud; den som du har när du var som förut, när du inte skriker hårdheter in i mig och stöter undan mig och besväras. Tror jag förstår. Jag har varit asjobbig och klistrig. Det är ej sexigt. Det är ej kul allas. Det komplicerar och stöttar ej livets redan så kaotiska färd.

Jag blev redo för sent för att samtala som vanligt. Då var allt redan inne i en ny fas, som med normen jag ständigt är efter i tid. Du skall få vara i fred. Antar att det är det enda jag kan ge dig nu. Vi behöver väl båda något annat, en annan grund; en annan vind att segla bort i. Hoppas att du nu navigerar bätte utan mig som barlast.

Köp min noellsamling Skuld, när den kommer så kanske du förstår. Du behöevr inte. Jag orkar inte heller längre. Det blev för jobbigt dränerande och svårhanterligt. Det tog emr en det gav till slut, skapade oro när vi klistrades in i varandra. Det var destruktivt och talade till lågheter inom oss.

Det har gått för långt och jag vill inte heller påminnas om smärtan av vem jag blev med dig mot slutet. Jag vill inte vara den jagande skuggan och den onda påminnelsen. Så jag reducerar och drar tilbaka de inbillade mandaten. Inte för att jag vill utan för att jag väljer och för min överlevnads skull. Det har gott troll i oss. Fucked up blev det. Upp som en sol och ned som en pannkaka! Tystnaden blir nu den enda vägen. Men vet att du finns i min hjärta som den du var då, även om dina senare handlingar fördunklar mitt minne. Även om du bara reagerade så gillade jag inte alls vad jag fann under ytan och jag skräms fotfarande av hårdheten och kylan som bodde där; och den totala distansen och bristen på empati. kan var det bara mot mig. kanske framkalalde jag det och skapade det. Det är jag ledsen för. Önskar du får möta dig själv en dag. Du skulle nog bli vettskrämd om du vågade göra det. Det angår ej mig, men jag förstår inte alls dina livsval. Hur kunde du välja bort mig för en massa tonåringar osv? Du bestämmer. Ditt omdöme verkar märkligt dock, Men det är bara min åsikt. Din aggressivitet skrämmer mig, men vad vet jag om dig nu. Du är sällsamt obehaglig dock. Den du är nu tycker jag inte om. Den mår jag dåligt av och vill ej ha nära mig eller någonsin se igen. Det är mitt val nu. Kram till oss som vi var då. Det är en ofantligt stor förlust, ett nederlag. Outrett ligger allt, för att du ville det, på dina villkor igen. Kanske är det bäst så? Du hade rätt och insåg tidigare än jag. Jag ville inte se, för jag saknar dig coh allt påminner om dig. usch, så fel det kan bli i ihopsmmanblandningen. Men snart bryr jag inte mig om vad du tycker längre och jag tar bort din totala makt att skada mig och få mig att känna mig värdelös. För jag är starkare än du trots att du inget visar. Är heller varm än kall. Bli arg om du läser detta. Det skiter jag i. Adjö min vän!