bakåtveckling

Att åter vecklas in i sig själv,
som blomman som ångrat sin utblomning och vänder om
i sig sjäv.

Vad kan vara starkare än ett ursprung?
Vad är svagare än ett ursprung?
Gungande kronblad i vinden,
något lämnar mig aldrig ifred
och jag minns mig långt bort ifrån
mig själv

Mellan tvekande blomblad,
en station
med
motrörelser,
tillbakarörelser;
rörelser utan mil på rälsen;
en hotfull stillhet,
spökstationer under jord.

Vad tror du på egentligen på,
när du retirerar
till de inre marker på vilka
mina mandat helt fattas
Inget vågar du stå upp för,
allra minst för mig

vrida tillbaka sig,
sluta spreta,
och på allvar sig övertala
att allt det man innehåller kan rymmas i
en enda person;
när konturer suddas ut
jag lyckades inte att fånga dig på bild den här gången heller.

Att veckla in sig i sig själv,
varv,
på varv,
tills ingen Ariadne längre finns
att sitt nystan räddande utveckla.

Och jag sover när jag är vaken,
tusen sömnar parallellt,
en sömn bakom en sömn;
är inte framme efter nästa bergstopp heller,
hela tiden en ny topp bakom nästa topp;
en sten som skuggar en annan sten
en skuggornas illusion

Rader av sovande
som döljer andra sovande
Du hittar mig bakom berget,
som en fossilering långt inne i berget
bankar mitt färska hjärta
sina otåliga stenslag

Så följ de sovandes språk!
Skilj mig från mängder av andra sovande!
drömlös hänger jag emellan världar;
och jag får inte ihop bilden.

Avveckla, avveckla
montera ner
Och jag som trodde jag var framme
så vände sig mina egna blad emot sig själva;
och så var det ej så skönt att
längre betrakta sig själv

Tid och marken emellan;
vägen till dig,
jag gick lite krokigt
liksom utanför vägen,
som jag redan då visste
att den vägen skulle leda bort ifrån mig själv
men ändå var jag tvungen att gå den
som en dåre som bara ber om mer problem
för vad är man,
om man inte vågar följa sina inre stormar
annat en en liten lort?

Att vika ihop
och lägga ned sig emellan lavendellakan,
gömma undan,
glömma undan,
så svalt utan sig,
för hett med sig.

Lager,
av lager som döljer lager;
och sömmar som läker andra sömmar,
och bäddas in
tills av lagren jag konstruerat
min egen andlösa boing

Väggar mot andra väggar;
så att jag slipper se mina inre väggar,
och bakom stödväggen,
en annan vägg
som är vägg åt sin väg.

Jag är en inåtbyggning,
och rymmer ett hus av blod;
detta hus är inkapslat i ett annat hus
som översätter bakåt till tysthet
mitt första hus sviktande innehåll.

Och mina hus drar sig inåt,
bakåt,
längre in,
som rader av ryska dockor
så att jag aldrig kommer i direkt beröring med min ursprungsdocka.

Att sova,
mellan rader av våta höstlöv
under den mörka hösthimlen
som inte hyser någon pardon,
insvept i skal,
på skal,
på skal,
som vore jag insvept i stjärnor,
och inbäddad
bland jord och sot,
i dov tystnad

Jag liksom talar ut i intet,
glödgande ögon mot lövens
färgkroppar.
mellan löv ligger jag;
och jag vecklas inåt
ton för ton,
steg för steg,
i mina ord jag inkapslas;
i min egen avveckling;
emellan invecklingar jag stannar.