Det känsliga

Det finns där om man har tid att se efter; skatans skimrande fjädrar i blå-grönt som nästan inte behöver något ljus alls för att stiga fram ur fjäderskruden. Höstens färger är både klara och grumliga. Jag älskar förgängligheten och dess charm. Jag älskar att få stormas igenom av vinden. Jag älskar skuggorna och det milda höstljuset; och att få lov att vara som man känner sig för i hösten finns ingen käck värmemoral.

Så skulle jag välja en plats där min passion får vara vad den är; så är det den mörka, mystiska heden i nattstorm. För jag räds inga stormar. Och jag skriver mitt liv igenom mig i ödesmättat skymningsljus. Min överlevnad är i ord; betydelselösa ord. De är min sanna räddning där under det lerinska höstvemodets gatlyktor. Och jag skyddar mig från att totalt glömma bort mig själv med Tranströmmers värmande poesi.

Jag älskjar detaljerna. Jag älskar att se nyanserna och formerna; både det fula och vackra utan att värdera. Fult kan ju också vara mitt vackert. Jag glömmer min hets mot mig själv och jag glömmer stressen av att jag måste vara bäst, när mina sönderfrusna händer fattar kamerametallheten. För jag står bakom kameran, och mina känsliga ögon ser.

Och jag säger mer genom att bara betrakta för det tysta har sitt språk. Och jag vill röra mig i det vilda, och känna på allt. Jag vill känna det som spelar roll. Bakom kamerans silverkropp finns inga faror.

Så tala lugnt i storm när ingen hör, så tala till dig själv du avstängda! Inom dig bor en hetta fryst, som sipprar ut i världen. Och jag vill se på världen med din passions svala ögon. Dina steg på lantlig mark är dova i kvällningen. De säger allt om dig. Och jag kliver in i ditt kaotiska men ärliga väsen, för att hastigt kliva ur och av igen; frånkoppling. Men du finns alltid med mig ändå.