Betraktandet

Och jag hittar inget levande,
i bilden,
utanför bilden,
har tagit över 500 bilder,
smygit gatorna som en blek Immanuel Kant
utan att lyckas fånga något form av liv.

Jag har arbetat med
färgkontraster,
storlekskontraster,
annorlunda kompositioner,
förgrunden i bakgrunden,
det udda,
absurdism,
dråplighet,
det drömska,
skuggor,
ljus,
frånvaron av ljus,
mörker
men jag hittar ingen vitalitet.

Vinklar,
vinklar,
perspektiv,
aspekt,
arrangemang,
förstelning

Som tillhörde jag själv bilden,
eller sög jag färgerna bort ifrån den,
som en mörk grouge
ett svart hål,
som äter liv
men aldrig äger det

För farligt är att stelna i en bild av sig själv,
man måste vidare,
hela tiden
utmana,
bryta sig loss,
ej låta bilden få bestämma

Våga vara bilden,
och inte bildens bakgrund,
jag manipulerar,
gömmer mig i det säkra
utan att någon någonsin märker skillnaden,
man blir inte avslöjad.

Vägrar att stanna i bilden,
så jag kliver ut,
tar bakdörren
bort ifrån alla kulisser.
För jag är mer än bilden.

Vill få tyst på mig själv,
men orden tar över bilden,
invaderar allt runt omkring
och kristalliseras till en dålig kolorering.
Vill det tysta,
det vackra,
men faller offer för min egen taktik

Sepia,
tryggt att fly in i en annan tid än sin egen
och tillhöra något annat.
Kan inte fånga något längre,
falska bilder omger mig,
vägrar låta mig påverkas
och leva upp till bilden
som jag själv kontstruerat

Sökte liv bland gravar,
där slapp man idiotiska repliker,
och icke-kommunikativa språk
var liksom döda,
precis som jag var död för dem
som skyddade sig med sina stenar

sedan tröttande jag
och gömde undan bilden,
som den liksom mina kläder
blivit för trång,
den skavde så konstigt mot min kropp

jag vägrar att anpassa mig,
det blir min död en dag,
jag ställer inte upp på bilden
jag är en buffel i möblerade rum

Farfar är med

Stormlängtan

Isande öppnar jag upp mig
ut ifrån balkongen,
vinden blir mina vingar
där jag står naken
och fotograferar
Ingen ram för min person;
för himlen äger inga våningsplan

Klar att bestiga min vinds
alla erotiska nivåer;
i den aspekten inget fattas
och jag rider min skönhets
alla kala,
kalla,
djuriskt hårda lustar

Men det handlar om något
sensuellt förteget,
beläget mellan alla mellanrum
som aldrig händer,
men hela livet längtas
snarare än en bombastisk,
ytlig orgasmcirkus
med livets alla innehåll
i frenetiskt tvångsgnugg,
och ingen närvaro

För våga mig,
i alla nyanser,
min blick som
ingen pardon har
penetrerar hela ditt andliga innehåll

Det ilar upp i vaden,
senoktoberbetongen
hugger vasst min fot,
rör sig under mig.
Och jag stannar,
domnade upp
och jag ryser

Stormöga,
stormöga,
snart stormar du,
snart
in i ditt hetfrusna
hjärta jag mig helt
överlämnar!

Som jag alltid ägt något,
ingen annan kan ge mig,
som jag alltid saknat något,
som inte finns,
ett pirr längs ryggraden,
och stormens färger tar mig,
och sveper mig lugnt iväg

Och stormen svarar
mitt ilande måstes
alla osedda begär.
Varför låtas sig göras
mer lagom tempererad
och ljumt förnöjas
som nån jävla kärleksfolkpartist
när furinnan purpurglupskt vandrar mig,
och aldrig låter mig stoppas,
och efterorgasmerande
dansar,
stormar,
söker något som inte viker undan blicken
och som inte ber om ursäkt
för sitt febriga vapens iver

Jag blir bedövad av kylan,
stormvärme i mina nakna axlar,
som om mina ögon såg,
först igenom ett filter
att jag alltid tvungen är
att befinna mig i storm
och i stormen möta,
jag stormens sorgsna
mörka,
fast i ett falskt lugn.,
jag ett ärligt väsen av höst;
en otålig höstinna

För mina färger mer innerliga är,
och de kräver av världen
den totala passionens bejakning,
mina färger vägrar tydligt grått
och stormen runt mig vrider;
rött och trött;
det är min vila,
och varmt purpurvin emellan mina läppar
och ett virvlande
ned i mig
som drack jag stormens klara färger

Farfarssånger

Du rör dina skira vingar
inne i fjärilsbusken,
försiktigt så att dina daggiga vingar klingar
och toner bildas

Och när jag ligger i sängen,
draperar du mig med drömmar,
så att skuggor drar bort ifrån mitt ansikte
och så jag åter kan andas

en ande i min dröm,
räcker ut sin kroppslösa kärlek;
jag omges av en skimrande sång;
och på mina ensamma gator hittar jag fram till
dig

Ditt språk är dofternas sång;
igenom rader av blommor tar jag mig fram till dig;
och varje blommas väsen är en av dina historier berättad
så levande kan bara den vara,
vars kropp inte längre har en plats
bland kroppar

men du är mer verklig för mig
som vore du mitt livs enda,
sanna resonans
Invid dig på mossebädden
ligger min världs klara klangbotten

Som satt mitt språk fast i ditt
för att du aldrig skulle lämna mig;
jag speglar mig i regnet,
som jag speglar mig i dig

Jag går med dig inom mig,
du är som en varm marsmallow,
och du gör mig mjukare och mindre vilsen,
när min gång är så tvär

För du rör dig helt annorlunda,
som musiken i fåglars vingar,
och med dig rör jag mig som närmast mig själv

Doften av en gammal man
i mitt hjärta,
du betydde något,
nu är jag du
och du är jag

Vi talar till varandra
över tider,
över marker.
Vi är inte geografiska du och jag,
vi är bara vi;
i hjärtat du är mitt hem för alltid

Jag drar på mig våra samtal
och drar ut i världen,
inuti mig flyter du melodiskt
och sant,
fritt du blickar ut från min iris tveksamma vintergata

Kvällsslummer bland purpurhöstinnor och skira alpblomster och en och annan kodisgrav

bakåtveckling

Att åter vecklas in i sig själv,
som blomman som ångrat sin utblomning och vänder om
i sig sjäv.

Vad kan vara starkare än ett ursprung?
Vad är svagare än ett ursprung?
Gungande kronblad i vinden,
något lämnar mig aldrig ifred
och jag minns mig långt bort ifrån
mig själv

Mellan tvekande blomblad,
en station
med
motrörelser,
tillbakarörelser;
rörelser utan mil på rälsen;
en hotfull stillhet,
spökstationer under jord.

Vad tror du på egentligen på,
när du retirerar
till de inre marker på vilka
mina mandat helt fattas
Inget vågar du stå upp för,
allra minst för mig

vrida tillbaka sig,
sluta spreta,
och på allvar sig övertala
att allt det man innehåller kan rymmas i
en enda person;
när konturer suddas ut
jag lyckades inte att fånga dig på bild den här gången heller.

Att veckla in sig i sig själv,
varv,
på varv,
tills ingen Ariadne längre finns
att sitt nystan räddande utveckla.

Och jag sover när jag är vaken,
tusen sömnar parallellt,
en sömn bakom en sömn;
är inte framme efter nästa bergstopp heller,
hela tiden en ny topp bakom nästa topp;
en sten som skuggar en annan sten
en skuggornas illusion

Rader av sovande
som döljer andra sovande
Du hittar mig bakom berget,
som en fossilering långt inne i berget
bankar mitt färska hjärta
sina otåliga stenslag

Så följ de sovandes språk!
Skilj mig från mängder av andra sovande!
drömlös hänger jag emellan världar;
och jag får inte ihop bilden.

Avveckla, avveckla
montera ner
Och jag som trodde jag var framme
så vände sig mina egna blad emot sig själva;
och så var det ej så skönt att
längre betrakta sig själv

Tid och marken emellan;
vägen till dig,
jag gick lite krokigt
liksom utanför vägen,
som jag redan då visste
att den vägen skulle leda bort ifrån mig själv
men ändå var jag tvungen att gå den
som en dåre som bara ber om mer problem
för vad är man,
om man inte vågar följa sina inre stormar
annat en en liten lort?

Att vika ihop
och lägga ned sig emellan lavendellakan,
gömma undan,
glömma undan,
så svalt utan sig,
för hett med sig.

Lager,
av lager som döljer lager;
och sömmar som läker andra sömmar,
och bäddas in
tills av lagren jag konstruerat
min egen andlösa boing

Väggar mot andra väggar;
så att jag slipper se mina inre väggar,
och bakom stödväggen,
en annan vägg
som är vägg åt sin väg.

Jag är en inåtbyggning,
och rymmer ett hus av blod;
detta hus är inkapslat i ett annat hus
som översätter bakåt till tysthet
mitt första hus sviktande innehåll.

Och mina hus drar sig inåt,
bakåt,
längre in,
som rader av ryska dockor
så att jag aldrig kommer i direkt beröring med min ursprungsdocka.

Att sova,
mellan rader av våta höstlöv
under den mörka hösthimlen
som inte hyser någon pardon,
insvept i skal,
på skal,
på skal,
som vore jag insvept i stjärnor,
och inbäddad
bland jord och sot,
i dov tystnad

Jag liksom talar ut i intet,
glödgande ögon mot lövens
färgkroppar.
mellan löv ligger jag;
och jag vecklas inåt
ton för ton,
steg för steg,
i mina ord jag inkapslas;
i min egen avveckling;
emellan invecklingar jag stannar.

Portal av ljus

Jag följer regnet. Det är en lugn musik. Och du öppnar dig som en portal av ljus. Innanför insidan av allt, framför din baksida jag svänger. Intrikata toner som lämnar skuggor. Sumpmarkers lockelse. Jag trampade fel och tappade siktet av ditt ljus och portalen stängdes. Slask och mörker nu endast upplyses av söndagens vemodiga gatubelysning; i gräset träffar det dunkla ljusets konstgjordhet en kvarglömd flaska från lördagens bortvända supande. Och löven kurar ihop sig i fosterställning och gömmer sig inåt.

- Ta ställning, ta avstånd ifrån! Vinden säger inget särskilt. Avskiljandet, sen inget mer. Imorgon skall cyklar trött massmåndagstransportera människor bort ifrån allt, fram till något som kan räknas i en årsredovisning. Imorgon går vi på som ingenting hänt medan delar av oss drar ihop sig. Men mellan debit och credit ett land av förträngning; ett instängt ljus som längtar och förstör. Och du vecklar ut dina ljus för någon annan, så allt kan börja om igen. Och jag ser inne i din labbyrints ljusförvirring hur något släcks och dras tillbaka. Ersättningskänningar som ilningar längs ryggraden då en persons ljus blir en annans mörker.

Bilderi

Det känsliga

Det finns där om man har tid att se efter; skatans skimrande fjädrar i blå-grönt som nästan inte behöver något ljus alls för att stiga fram ur fjäderskruden. Höstens färger är både klara och grumliga. Jag älskar förgängligheten och dess charm. Jag älskar att få stormas igenom av vinden. Jag älskar skuggorna och det milda höstljuset; och att få lov att vara som man känner sig för i hösten finns ingen käck värmemoral.

Så skulle jag välja en plats där min passion får vara vad den är; så är det den mörka, mystiska heden i nattstorm. För jag räds inga stormar. Och jag skriver mitt liv igenom mig i ödesmättat skymningsljus. Min överlevnad är i ord; betydelselösa ord. De är min sanna räddning där under det lerinska höstvemodets gatlyktor. Och jag skyddar mig från att totalt glömma bort mig själv med Tranströmmers värmande poesi.

Jag älskjar detaljerna. Jag älskar att se nyanserna och formerna; både det fula och vackra utan att värdera. Fult kan ju också vara mitt vackert. Jag glömmer min hets mot mig själv och jag glömmer stressen av att jag måste vara bäst, när mina sönderfrusna händer fattar kamerametallheten. För jag står bakom kameran, och mina känsliga ögon ser.

Och jag säger mer genom att bara betrakta för det tysta har sitt språk. Och jag vill röra mig i det vilda, och känna på allt. Jag vill känna det som spelar roll. Bakom kamerans silverkropp finns inga faror.

Så tala lugnt i storm när ingen hör, så tala till dig själv du avstängda! Inom dig bor en hetta fryst, som sipprar ut i världen. Och jag vill se på världen med din passions svala ögon. Dina steg på lantlig mark är dova i kvällningen. De säger allt om dig. Och jag kliver in i ditt kaotiska men ärliga väsen, för att hastigt kliva ur och av igen; frånkoppling. Men du finns alltid med mig ändå.