Stormlängtan

Isande öppnar jag upp mig
ut ifrån balkongen,
vinden blir mina vingar
där jag står naken
och fotograferar
Ingen ram för min person;
för himlen äger inga våningsplan

Klar att bestiga min vinds
alla erotiska nivåer;
i den aspekten inget fattas
och jag rider min skönhets
alla kala,
kalla,
djuriskt hårda lustar

Men det handlar om något
sensuellt förteget,
beläget mellan alla mellanrum
som aldrig händer,
men hela livet längtas
snarare än en bombastisk,
ytlig orgasmcirkus
med livets alla innehåll
i frenetiskt tvångsgnugg,
och ingen närvaro

För våga mig,
i alla nyanser,
min blick som
ingen pardon har
penetrerar hela ditt andliga innehåll

Det ilar upp i vaden,
senoktoberbetongen
hugger vasst min fot,
rör sig under mig.
Och jag stannar,
domnade upp
och jag ryser

Stormöga,
stormöga,
snart stormar du,
snart
in i ditt hetfrusna
hjärta jag mig helt
överlämnar!

Som jag alltid ägt något,
ingen annan kan ge mig,
som jag alltid saknat något,
som inte finns,
ett pirr längs ryggraden,
och stormens färger tar mig,
och sveper mig lugnt iväg

Och stormen svarar
mitt ilande måstes
alla osedda begär.
Varför låtas sig göras
mer lagom tempererad
och ljumt förnöjas
som nån jävla kärleksfolkpartist
när furinnan purpurglupskt vandrar mig,
och aldrig låter mig stoppas,
och efterorgasmerande
dansar,
stormar,
söker något som inte viker undan blicken
och som inte ber om ursäkt
för sitt febriga vapens iver

Jag blir bedövad av kylan,
stormvärme i mina nakna axlar,
som om mina ögon såg,
först igenom ett filter
att jag alltid tvungen är
att befinna mig i storm
och i stormen möta,
jag stormens sorgsna
mörka,
fast i ett falskt lugn.,
jag ett ärligt väsen av höst;
en otålig höstinna

För mina färger mer innerliga är,
och de kräver av världen
den totala passionens bejakning,
mina färger vägrar tydligt grått
och stormen runt mig vrider;
rött och trött;
det är min vila,
och varmt purpurvin emellan mina läppar
och ett virvlande
ned i mig
som drack jag stormens klara färger