Bara en näsa och så många onödiga tankar

Ok, nu ska jag sticka min rädda näsa utanför dörren för första gången för dagen. Många människor har nog levt nästintill ett helt liv innan den här tiden på dygnet. Kan det jag uträttar dagligen rymmas på en enda futtig minut av deras alla millioner värdefulla minuter?

Ibland framstår jag så seriös, tom när jag är som mest oseriös. Är det så att det för många människor är bekvämare att stanna kvar och vältra sig i sina demoner? Kan man trivas så i sina invanda dåligheter, att man ej vill lämna dem och "rycka upp sig"? Kan man förälska sig så till den grad i sina egna destruktiviteter att man ej vilja skiljas ifrån dem? Blir ens demoner till slut bara kosmetiska, dvs enbart fasta ursäkter som man koketterar med för att komma undan annat?