Poesin som alibi

Nu sitter jag här igen och förhalar mitt riktiga skrivande. Miss Wilde erkänner att hon är svårt sällskapssjuk och att det i skrivandet kan vara så förskräckligt ensamt. Trots alla fantastiska idéer och en kopp Darjeeling lätt och frisk som våren, finns det något annat som distraherar och pockar på. Om jag bara kunde beskriva för dig hur ofantligt trött jag är på mig själv och det som är jag. Om jag bara kunde utrota de utslitande tankar som löper amok inne i min dumma skalle; och nå någon from av vila. Jag är nästintill allergisk mot den ohyggliga åkomma som nu råkar vara jag. Den slutliga diagnosen: rövtråkigt hysterikoskrämselmonster.

Min egen poesi fungerar ibland som ett allbi. Dit in flyr jag och där bestämmer min inre värld fullkomligt; men allt kan inte mina ord ersätta, alla stämningar kan inte mina ordbyggen fånga. Man kan ju inte skriva istället för att leva. I sina ord kan man sig inte gömma för alltid. Allt blir då ett meningslöst textbedrägeri.

Mina ord är vad som gör att jag överlever. Det är jag tacksam för. Dock fattas mig något annat alltid och om detta kan jag inte tala. Det ligger bortom orden.