Emellan mig och havet

Emellan mig och havet ligger ett oövervinneligt motstånd. Det ligger något farligt på vägen till havet och jag vågar inte närma mig vattnet. Jag står där fastfrusen på avstånd medan havet visar sina olika känslolägen igenom att trollföra sitt vatten. För det går en osynlig gräns någonstans som inte går att överträda.

Något skär in innan man ens hunnit tänka sitt nästa steg och expandera livsutrymmet. Något dras in innan det ens nått fram. Och jag känner mig aldrig särskilt verklig; som en person som gör verkliga saker med andra verkliga människor. Det är som om jag alltid gick bredvid. Det är som jag alltid gick så nära men jag når inte havet.

Och jag misstas för en vanlig människa för att jag kan uppvisa metervis av hud att sätta spetsar i. Och jag misstas för någon som skrattar mycket och lätt, för emellan mig och havet ligger högar av lustigheter, branter av sarkasmer. Tar man sig igenom dessa så tar man sig aldrig ut.

Ingen ser någonsin när havet gråter för dess tårar försvinner i vattenmassan. Och ingen hör någonsin att havet vill vara något annat än hav. För även havet vill ändra riktning och ta sig fram. För även havet vill nås och vara något annat än en transportsträcka i vilka era båtar vilar. Havet vill också resa i ett annat hav.

Emellan mig och havet ligger något som kväver. Det är den sorgefyllda glädjen som fyller upp och sträcker ut sig. Och jag minns hur jag fanns, men sorgen den tar över och jag når inte fram till mig själv. Ingen ser och ingen hör. Det är något dovt emellan när jag försvinner i havet.