Färgers kontraster

Jag står mitt i ett rapsfält. Det är som om solen ramlat ner och sänt sin eld igenom säden. Jag kontrasterar med min svarta klädsel. Jag kontrasterar med min glåmighet. Jag är som ett eget fält; en ö och utanför passerar båtarna förbi. Jag är en ö, okontaktbar ifrån fastlandet. Och det gula når inte det svarta. Ett rapsfält står omkring mig. Det sprider ut sig. Jag är dess fält; en nedvänd bit svart himmel.

Jag betraktar; i mina ögon gult och jag konstaterar för varje spadtag att jag är emellan, att jag är en strimma svart igenom det perfekt i guld komponerade. Så jag viskar till rapsfältet tillräckligt lågt så det ska höra mig att jag är den som kontrasterar; och vad kan någonsin flyta ihop med en färgopposition.

Jag står mitt i ett rapsfält. Jag är ett utan färger sammanhang. Runt mig talar människor i olika konstallationer, men jag är ej med. Och jag går bort med en känsla att jag bara flöt förbi; en ö av svart under solen.