Skor eller psykiatrin, det är frågan?

Nu är det så här att jag tidigare alltid hade så ont om skor, så när folk frågade om jag skulle med på saker så fick jag alltid tacka nej pga min akuta skobrist. Jag sade: jag kan inte följa med den här gången heller, jag kan inte gå på bröllop för jag har inga skor, jag kan inte gå på klubb för jag har inga skor, jag kan inte skaffa något arbete för jag har inga lämpliga skor till intervjun.

Men så plötsligt hade jag utvecklat ett oväntat intresse för skor och kunde fortfarande inte följa med ut på saker för jag var för upptagen av att tänka på skor. – Sorry guys, I´m washing my shoes tonight. Man kan säga att jag nu hade skor på hjärnan och jag undrade över nya, avgörande saker som hur Carrie Bradshaw i ”Sex-and-the-city” har råd att köpa så många par Manolo Blanik, och jag undrade vidare vad för specialdesignade skor Neil Armstrong hade på sig där på månen när han yppade: ”A small step for man, one giant leap for mankind”. Något sade mig att jag fokuserade på helt rätt saker.

Dessutom började jag lägga märka till vad folk hade på fötterna och det är ju något som jag hade kunnat vara utan. Jag fick liksom ett annat perspektiv av att ständigt titta ner istället för upp. Man kan säga att jag äntligen efter alla år av skosvält hade på fötterna. Nu hände det till och med att jag självmant bad folk om att få följa med ut på saker så att jag kunde få stoltsera med mina sexiga skor i så många sammanhang som möjligt.

Men bakom den perfekta ytan dolde sig djupa, svåra tankar och det malde ständigt natt som dag hur jag bara måste få loss mer pengar på något sätt så att jag kunde köpa fler skor, skor, skor. Kunde jag kanske råna en bank, lura någon stackars dum jävel på pengar, ta ett gigantiskt banklån eller hitta något hos mig själv som är värt att betala för och som går att direkt omsätta till skor? Överallt skor. Mitt kungarike för ett par skor. Jag såg sakers värde i skor. Så många par skor betalar jag i månadshyra, han där tjänar så och så många skor i månaden, nu har jag ätit så många par skor, den här chokladbitens kostnad utgör en 1/16 par skor osv. Man kan säga att jag hade blivit lite snål när det gällde allt utom skor. Jag hade gått från att vara nästintill skoointresserad till att vara skobesatt. Jag var helt enkelt lite för bekväm i mina skor. Jag kunde till och med tänka bort mina principer som så starkt säger mig att veganskor är rätt och ett konsumtionssamhälle är fel där alla försöker att ha så många skor som möjligt, för skor fick mig att må bra när få andra saker lyckades göra detsamma. Så att några djur fick sätta livet till så att jag fick se snygg ut i mina skor, var bara en bagatell.

Men hur kom det sig nu då att jag så drastiskt ändrade min attityd till skor så där bara över en natt? Jo, jag stod vid ett vägskäl ”på höjden av min levnads branter där vattendragen dela sig, och gå...” och eftersom jag mådde inte helt bra psykiskt, så tvingades jag in i en vårdapparat där jag sprang runt emellan de olika vårdinstanserna i Malmö för att jag inte var lagom sjuk för respektive institution. Och jag grinade och snörvlade och sade till en specialist i allmänmedicin att jag nästa gång skulle se till att vara sjuk på rätt sätt så att jag passade in i systemet; och att jag ansåg det vara mycket logiskt att det krävdes som mest av mig när jag mådde som sämst; att det när jag mådde som mest dåligt krävdes saker av mig som till och med hade gjort den mest friske sjuk. I min sökan efter hjälp hamnade jag alltså emellan stolarna, och jag sade till vårdcentralen att när jag väl får en tid hos er så är har jag nog hunnit blir frisk redan, och jag slet ut mina skor in min desperata letan efter en hjälp som skulle få mig att må bättre. Så till slut släpptes jag i alla fall in till psykiatrin och jag frågade relativt tidigt hur något som skall hjälpa mig kunde få mig att må så dåligt. Och jag sade: jag vill skonas ifrån er skoningslösa praktik. Och så gick jag där längs en grå och övertrafikerad Nobelväg dit skorna pekade och kom så småningom fram till i all min omdömeslöshet att det bästa för mig nog vore en självhjälp.

Så vad väger tyngst på vågen; skor eller psykiatrin? Att må bättre igenom införskaffandet av skor eller riskera att må sämre igenom psykiatrins färdigskräddade åtgärder? Hellre skor än dålig hjälp, när man inte förmår att visa framfötterna, att visa fram fötterna. Låt mig läsa i dina skors linjer ditt framtida livsöde.

Varför kan inte praktiska skor och sköna skor samtidigt vara sköna att betrakta? Det leder mig utsökt in på vad en begåvad föreläsare på ett seminarium refererade till som ”fuck me shoes”, dvs utmanande skor med höga klackar som ibland sätts på av kvinnor så att dessa kvinnor på detta vis sänder ut tydliga tecken på att de vill bli påsatta. Poängen i denna mans uttalande var följaktligen att kvinnor får skylla sig själva om de sätter på sig sådana skor. Det måste de vara medvetna om. Men jag anser i egenskap av expert, jag borde ju veta det nu eftersom jag för första gången i mitt liv äger flera par skor samtidigt, att det inte finns några frestelskor och att förförelsen mestadels ligger i betraktarens fantasi. Kan inte skor helt objektivt bara få vara skor som skyddar en mot kylan och skyddar andra personer mot ens stinkande fotodör? Måste man uttrycka något igenom valet av sina skor? Kanske valde man bara det paret för att det var det som stod närmast i affären? Kan man inte bara gå omkring i sina kängor utan att vara en militär som marscherar?

Jag vill istället tala om ”fuck me not shoes” och om deras mycket skadliga inverkan. Alla har vi någon gång ägt ett par ”fuck me not shoes” utan att kanske ens veta om det eller ens kunnat ana vad vi utsatt våra medmänniskor för. Minns ni kanske de tidigare Eccoskorna innan de utvecklades vidare, den där grå klumpiga modellen på 80-talet som våra föräldrar ibland gick omkring i, för hade man tur så klädde sig par i matchande, fotriktiga skor med neonfärgade joggingdressar till.

Det är alltså ok att bara knata runt och signalera att man inte har någon som helst önskan att bli påsatt? Tänk om man efter att helt i onödan ha investerat en massa öl under kvällen på krogen på ett tänkbart ragg och plötsligt tittar ner på raggets skor som talar om för en att personen ifråga inte alls vill och tänker ha sex med en. Kan man verkligen få bli så grundlurad?

Är det verkligen lagligt att osexa sig på detta vis? När jag går där helt värnlös och inget ont anandes på stan och ni bara brutalt tränger er in i mitt synfält och skrämmer mig med era fula skor, och det är tydligen inte alls straffbart att på stan mig överrumpla med era groteska skor och trampa ner mitt estetiska sinnelag och trampa sönder mitt libido och skrämma mig till ett långt liv i celibat.

Det är alltså provocerande att vara snygg tänker ni, men helt accepterat att vara ful för då är man ingen säkerhetsrisk, för då riskerar man inte att flyga iväg utan har båda fötterna på jorden. Det är tryggast att vara ful så man inte riskerar att förarga någon eller att få oklädsamt många ligg.

Nu tycker jag absolut inte att vi ska döma varandra här ikväll, så om någon i publiken har fula skor på sig så ska ni vara lugna i att det är er jag talar om så att ni inte behöver känna er utpekade. Låt oss inte titta på varandras skor så att vi blir jämlika och utökar antalet möjligheter.

”Somliga går med trasiga skor. Säg vad beror det på?”. Somliga går utan skor. Somliga får skavsår av fel skor, av nya skor. Somliga går i skor som inte passar för man måste ju gå på och inte se sig om och man måste ju ha skor. Så jag skär av mig fotknölarna och tränger in mina tjocka fötter lik en avundsjuk askungesyster i alltför trånga skor. Det här är min riktiga storlek, jag lovar. Jag har faktiskt storlek 37 om jag bara stympar mig lite.

Somliga går i snowjoggings, säg vad beror det på? Har du provat att gå i mina skor? Dina fötter är alldeles för stora och töjer ur min lilla skovärld. Dina fötter är ett trubbigt system.
Somliga går med trasiga skor, och somliga med dyra. Säg vad beror det på?

När vi ses så vi byter vi listor med varandra, redovisningar av vad vi gjort sedan sist, kanske behöver vi inte ens riskera att träffas och titta på varandra på riktigt. Våra skor hånglar i alla fall med varandra under bordet och jag står mer än gärna på dina skor när vi dansar för det känns så tryggt; och jag tar gärna av dig dina skor och dina strumpor och låter mina läppar omsluta dina stortår. För dina tår smakar så gott och inte alls svettigt som du oroade dig för och dina tår har inga stora hårstrån som fastnar emellan tänderna. Det pirrar i mitt kön då jag ringlar min tunga emellan dina tår och jag känner hur du växer. Jag stryker mina fötter över din rygg och trampar hud, men avbryter mig sedan mitt i akten så att du blir riktigt pissur, för jag kommer plötsligt på att detta med fotfetischism kan bli mycket smärtsamt och komplicerat. Och jag vill inte att djävulen ska visa fram sina spetsiga skor och sticka hål på erotiken med sin vassa stilettklack. Jag vill inte vi ska sko oss på varandra, att vi ska trampa på varandra så jag lämnar dig för att älska och åtrå döda föremål, för att skor är en kvinnas bästa vän. För det är säkrare så för skor är lätt sexiga och begäret till dem går nästan att kontrollera. Skomodet går med andra ord att förutse.

Så jag gick på en skotrip istället för på sex. Oj, så jag pysslar med mina små darlingar, smeker dem, putsar dem, gnider in dem med skofett och skokräm, speglar mig i dem, berusar mig av läderdoften. Jag till och med förförs av skornas greppvänlighet. Och jag sover med skorna för att jag vill vara nära dem på natten då allt är så tyst och då mardrömmarna jagar mig. Så jag ställer upp skorna efter färgnyans innan sänggåendet, räknar in dem; mina pastellorgasmer som håller sig till de slits ut.

Men man får ju inte någonsin sluta att tro på kärleken ”Och jag vet att kärleken är på väg med stora steg” Men inte får kärleken ha mesiga seglarskor eller loafers med tofsar för den delen. Men tänk om det faktiskt inte spelar någon roll vad kärleken har för skor bara strumporna inunder inte är gubbiga tubsockor.


Sedan drabbas jag av en svår skoirritation, där jag blir så trött på och av mina skor. Jag inser kanske att jag inte helt är mig själv i mina skor och att något fattas mig ibland. För vissa hål kan inte skorna fylla som exempelvis saknad av andra människor och sig själv. För de liksom psykiatrin kurerar bara symptomen. Det är då jag förstår på allvar att mina skor är en ersättning för något annat och jag känner mig plötsligt så skolös och så bar med såväl som utan mina skor. Det går plötsligt upp för mig att jag har ägnat mig åt Converse istället för att konversera och åt Vagabond istället för att resa världen runt. Jag känner mig lurad av mig själv, men ”Det var en önskedröm men jag måste medge att när jag vakande vaknade jag med glädje, jag en sång och en dansman, ååååå, Diggi-loo diggi-ley alla tittar på mig där jag går i mina gyllene skor”.