En stå upp som får saker att stå? Visar du vad skåpet skall stå?

Hur kan ni bara ta ett sådant ofördelaktigt foto av mig, att jag på allvar riskerar att se ut som mig själv?

Kan ni åtminstone inte vänta tills jag har börjat smutta på det billiga rödvinet? Va? Då brukar ju alltting se så mycket bättre ut, igenom alkoholen alltså. Människor blir så vackra igenom alkohol, människor blir så åtråvärda igenom alkohol och man själv blir så jäkla assnygg efter ett ”lagom” intag av alkohol. Och alla människor blir plötsligt så underbara, ens bästa vänner. Klockan 04.00: Ja, vi startar ett företag tillsammans... vi åker till Provence och hyr ett hus. Vi är så skönt bäst.

För alla människor kan man stå ut med när man är full; full av rödvin från tetran, och tom av kritiskt tänkande av andra och sig själv. Man står till och med ut med sig själv och det är ju inte lite det. För alkoholen ger en fördelaktig vinkel. Dagen efter:
- Titta hur jag såg ut igår, så hysteriskt full jag blev (falsk blygsel och ånger)! Oj, vad gjorde jag sade du? Nu har jag världens ågren och måste bota detta med en drink och skapa mer ågren. Lika framkallar lika.

Men jag ställer mig i alla fall här framför rosbusken med de röda rosorna, intill korsvirkeshuset och den glada bebisen i barnvagnen med min bästa sida mot kameran, i min bästa vinkel så att jag ser naturlig ut;
så att jag ser så där skojsamt avslappnat glad ut som jag verkligen är. Så att jag kan bli porträtterad som jag vill. Så att jag blir som jag vill. För all fotografering är bedrägeri.

Men kameran ljuger inte, men ibland lägger den på 5 kilo vilket inte är särskilt gynnsamt för de flesta av oss. Och kameran ser allt med sitt öga, var enda por blir till en våldsamt varig pixel. Man blir liksom nojig av att bli fotograferad hela tiden. Gud, så pluffsig jag är. Min näsa har växt. Den ser ju alldeles sned ut. Och mina byxor, hade de verkligen den där urtvättade färgen och håret mitt är fett och rockar inte alls och kläderna är sorgligt last season. Sexig, nu glömde jag allt att vara sexig. Tusan också! Kan ni göra en omtagning så att jag samtidigt kan puta med munnen, hålla in magen och tutta mig med brösten, blinka med ögonfransarna och säga bo bobi do?

Alltför lätt att fastna i dokumentationen, och att till och med dokumentera själva dokumentationen. Man blir ju så trygg i dokumentationen, för där har ju alla ett spännande liv efter ett redan färdigt manus och man är klar med sitt liv redan och lever i en söt familjelycka. Titta här är jag framför Eifeltornet, i köket vid vinaren, i disken, på toan, framför tårtan. För endast i dokumentationen finns helgdagar helt utan neuroser och alla har en sådan där underbar Madickenfamilj i det gröna med gitarrer, picknickkorgar och svart-vita kor.

Lätt att fastna i dokumentationen för allt ser bra ut på håll,
allt är så lätt på håll,
inget krävs av en på håll,
fantasin blir perfekt på håll,
romantiken överlever på håll.
Oj, nej detta blev inte alls som jag tänkte, det stämmer inte överens överhuvudtaget med idéen hur upplevelsen skulle bli innan, så här skulle det inte smaka, vara, se ut.
Så TILLBAKA TILL DOKUMENTATIONEN!
För den kostar inget,
den blir som man vill ha den,
så där lagom opersonlig.
En retuschering, där urballningarna är ur bild,
och de äkta känslorna befinner sig någonstans bakom kameran,
väl kontrollerade och dolda.


På håll har ingen finnar,
och brister går att gömma,
på håll,
sminka över,
det stramar så i mungiporna av den krampaktiga masken,
och det tillgjorda leendet,
jag blir så Stimorol-Runar-stel i munnen,
men det känns bättre att posera än filosofera,
och att se ut som istället för att bara se ut.
Vad skall andra tycka? Vad skall andra tro?
Hur ser detta ut egentligen?
Ett manipulerat statement,
där det skenbara tar över.
kärlek, relationer på avstånd
i ett fördelaktigt ljus är ett smärtfritt koncept,
en vinnande lösning.

Så om du dokumenterar mig här så dokumenterar jag dig,
så slipper vi ju att umgås,
anstränga oss,
vara närvarande,
jaaaa!
Puh!
Så skönt! Vilken lättnad!
Det var nära ögat,
att vi tvingades stå ut med varandra där.
Så trevligt vi nyss ser ut att ha haft det,
enligt dokumentationen.
Var det bra för dig också?
så mysigt vi har det,
tillsammans,
en solklar gemenskap
puss på dig,
på avstånd,
i dokumentationen

Vi vidrör aldrig varandra direkt,
riskerar ej att förknippas med varandra på stan,
jag går tio steg framför,
du äcklar mig lite,
men duger på bild,
Ett instrument oss emellan,
ett filter,
vi har båda heltäckande våtdräkter när vi tittar på varandra
på riktigt
så att vi inte ska se varandra,
höra varandra,
börja bry oss om varandra,
bli utelämnade till varandra,
förälska oss i varandra,
men du är sexig på avstånd,
och jag är snygg på avstånd,
när man inte ser så noga,
för det är bäst sådär lite lagom diffust,
och jag vågar inte titta efter riktigt,
och vara nära,
utan skapar mig ett eget nära,
ett sken av öppna kläder utan strama kragar i
dokumentationen,
för där vågar vi bara vara
och kyssas i luften
och av våra rädda känslor skriva fega manifest,
anonymt,
som ibland läses av en främling
och helt har tappat sin betydelse.

För i dokumentationen är allt så gemytligt.
Det är blomsterkransar, sill och nubbe,
Det är blå, blå vindar och vatten
Så man väljer dokumentationen
framför vardagens friktioner,
för den är helt utan relationsskavsår

Lättare att underhålla en bild,
lättare att klamra sig fast vid en bild,
att föredra att vara på bild,
för i poseringen är man inte sårbar,
då man själv väljer vad att lyfta fram.

Enligt min välfyllda almanacka är jag hysteriskt
fulltecknad av aktiviteter denna vecka,
jag är sprängfylld av superviktiga göromål,
jag är sprängkåt av att vara välfylld;
jag är helt oumbärlig,
i ständig uppkoppling,
världen behöver mig,
jag behöver upplevelsen av mig,
där jag springer förbi,
hej då,
jag hann inte att ta en kaffe med mig själv i dag heller
så jag fick ställa in,
kanske kan jag boka in något med mig själv
nästa månad när jag varvat mig själv
och kommit i kapp.
en fånge i logistiken,
alltid på väg,
schemalagda knull,
in och ut
tjosan faderittan tango,
det flyter ju på i alla fall tills jag sjunker,

Utanför bilden är det obekvämt att vara,
naket,
ett hack
emellan bild och verklighet.
För det kan ju omöjligt vara så att dokumentationen
ger en annan bild;
Dokumentationsverklighet.
Jag ser ju ut att ha kul på bilden och då
måste det ju vara så.
Jag förlitar mig helt på det,
det är så jag minns det;
ett konstruerat minne.

I dokumentationen kan jag låtsas älska dig,
och du kan lägga dina armar över mina axlar
och vi ler mot världen fast det skaver inombords.
”Sudda, sudda bort din sura min”
”iiii (mördarljudet från filmen Psyko)”
”sudda, sudda”
”iii”
”munnen den ska skratta och vara glad. Munnen den ska sjunga tra la la.
Munnen har vi fått för den skall skratta. Sudda, sudda bort din sura min”
För det oäkta gör inte ont,
illusoriska relationer känns inte,
de kräver inget ansvar
och gör sig bra på bild

Jag är en sådan där som bilder skyr,
ty jag dödar den spontana glädjen.
Jag är en dokumentationseskort
och jag hyr ut mina tjänster,
just för att jag själv inte får och förmår vara med
på några riktiga bilder.
På bilderna är jag precis vad du vill att jag ska vara,
vad du vill se,
jag är din vän,
din familj,
din partner,
din arbetskamrat,
ett alibi för ett dåligt liv,
och jag visar mer än gärna upp vilken
käck, oemotståndlig och cool person du är.
Jag hjälper till att göra andra människor kåta på dig, besatta av dig.
Jag förtrollar så att du väcker avundsjuka, svartsjuka och att alla ser upp till dig och dyrkar dig.
För jag förför
Jag är den sannaste narcissisten,
för jag är dokumentationen.

Alltför lätt att fastna i dokumentationen,
och under tiden går livet svårt förbi,
vi speglar oss i varandra,
och kan aldrig säga som det är,
och jag vill gripa in i bilden
och dra ut dig,
rädda,
dig,
och rädda mig,
men jag ids inte för jag blir så uttråkad
av det jobbiga.
och dokumentationen är ju så lätt