Dans med jämna steg

Han har svårt att hantera passion. Ändå kan han inte stå emot den och hatar sig själv för det. Han föredrar det svala för i det ligger ingen skuld och skam. Det är morgonen efter. Han sitter i trädgården och äter en lätt frukost av det han har lyckats att skrapa ihop i från skafferiet. Ljuset silas lätt igenom träden. Det råder en stillhet på platsen, men inom honom pendlar han som vanligt mellan ja och nej. Han både vill och inte vill. I gränslandets osäkerhet vistas han; och de olika delarna inom honom kämpar emot varandra. I trädgården lyckas han att vara i nuet och slår bort såväl det förflutna som den hotande framtiden.

Hon är alldeles för oregerlig, tänker han. Hon hara bara olika temperaturer av hett och ger sig inte. Det gäckar honom och det plågar honom hur hon alltid skall påminna honom om sidor hos honom själv som han inte vill se, hur hon skall utmana hans demoner från förr och hur hon skall ideligen ifrågasätta hans nuvarande livsstil genom att visa att det finns något annat.

I går kväll hade de dansat. Ingen av dem kunde det särskilt bra. Det var alltså ingen dansidyll med röda rosor, klädromantik och brinnande ljus. Ibland tittade båda ner på sina skor för att inte trampa fel. Hon var så intagande just för att hon var så avståndstagande och oåtkomlig. Hon gjorde inga framfarter och höll tillbaka. Hennes händer var så små i hans. Hennes armar var så smäckra intill hans grova arbetande armar. Han föreställde sig hur hennes höfter var mulliga och vita under kjolen; hur låren var kvinnligt mjuka och bleka.

Hennes hår doftade honung; hennes hals gav ut en citrusdoft när hon blev varm. Han såg i urringningen att hennes bröst började att svettas. Han doftade mörkt av barr, anis och rökighet. Ibland lutade hon sitt huvud mot hans axel. Hon var som en vacker exotisk fågel. Det långa, mörka håret böljade över axlarna. Ibland dansade de kind emot kind. Ibland nuddade hennes läppar vid hans hals av misstag. Ibland såg de in i varandras ögon utan att försvinna i varandra.

Det var en fri dans där de dansade tillsammans utan att ge upp sin egen dans. Det var en dans där bådas steg vägde lika mycket och där bådas ord hade samma värde. De fick vara oförändrade men inte ensamma. De spelade inte ut sitt inre på varandra, och trots att deras rörelser gled perfekt in i varandra så smalt de aldrig ihop.

Det var som att de kysste varandra på riktigt genom att knappt vidröra varandra. Det var som om de famnade varndra på ett äkta sätt genom att hålla sitt avstånd. I mellanrmmet dem emellan fanns en kittlande friktion. De rörde varandra i tanken, igenom sin andning och igenom att hålla tillbaka. Igenom de små rörelserna älskade de på det mest passionerade sätt man kan tänka sig.

När hon gått var det tomt i rummet. Sängen kändes ödslig och kuddarna skavde. Han kunde inte längre räddas från sig själv och han försvann i den stela vanans okännande. Men i hans drömmar svävade honungssötma och röd bärighet från hennes mun. I hans drömmar höll hon sina smäckra armar kring hans nakna kropp.