Mjukt uppvaknande

Jag vaknar långsamt upp av att behaglig klassisk radiomusik gradivs smyger in i mitt medvetande. Musiken blandas med min inre musik och väcker idéer. Ännu har inte verkligheten trängt sig på, och man kan vara sig själv ensam och lugn i den svala morgontimman.

Jag dricker en kopp te ur en samlingsbox med tepåsar från Willy's. Russian Grey och English breakfast tar slut först, sedan Earl Grey. Kvar blir Persian Grey då jag ej tål smaken och doften av Jasmin. Den är lik tung parym som människor immunt bä runtr, och som skänker mig illamående och migrän att bära på.

Jasminen på kyrkogården är tung och berusande, och den går in i mig och döljer de dödas dofter. Bara på kyrkogården kan jag stå ut med jasminens doftvägg. Jasmi trädet står nära en skylt, som jag en gång läste fel på och tyckte att det stod kraniuminlämningen på i värsta dödgrävarandan. Men det var ingen mustig och härligt morbid skylt i Hamlet-dramatisk anda, eller i vacker Sex-feet-under stramhetsironi, för besviken blev jag av att upptäcka att det bara stod kransinlämningen.

Ordet kransinlämning fick senare en mer emotionell och personlig innebörd för mig, där jag inte distansierat längre kunde ironisera fritt kring ämnet utan efterverkningar. Det var nämligen så att när min farfar lämnade oss för drygt ett år sedan, så grät jag mycket under begravningen osv men det som knäckte mig mest var att till sist se kransarna som begravningsentreprenörerna och kyrkogårdarbetarna ställt utanför kapellet. Jag vidrörde farfars blomdel på en slags hyllvagn. Skulle den lilla blomdelen representera en hel person? Jag såg min och syrans växter från begravningen, och jag dog av gråt. Tänk hur en person så snabbt kan reduceras till en hög med blommor. Efter några dagar är lägenheten utrensad och en annan gamling bor i farfars hus. Är jag självisk som sörjer ett hem att gå till? Är sorgen bara för mig, ren slags själviskhet? För en ny gamling var jag ej redo, men kom att söka äldre människor att adoptera som nya farfarsgestalter, men ingen kunde ta farfars plats.

William Karlsson, fanns till slut bara på texten i några blomsterkort. Men i mitt hjärta bor han för evigt och han saknas mig alltid. Och så andras namn på blomstervagnarna. Tänk om jag inte får några blommor alls den dagen jag dör?

I alla fall så fick inte farfar någon Jasmin av mig, för någon sådan blomma såg jag aldrig hos farfar. Min farfar var likt en höstzyklamen; känslig med seg; en överlevande arbetare i vinden; och någon som måste vattnas rätt; någon som alltid längtar bort och har rastlösheten i blodet.

Dricker skrattbubblande champagnedarjeeling med mjölk. Det lätta teet som bara gjort på de finaste delarna av tebuskens blad från bergsluttningar, är som det mjuka, musikaliskt klingande morgonljuset som gör mig trygg. I denna miljö kan en känslig och seg zyklamen rätt att få leva i sin skönhet som den är, för den vackraste musiken är den äkta och ej konstlade och den korresponderar mjukt med vinden.