De dolda rummen

Du vet inget om de rum,
i vilka jag rör mig dagarna igenom,
du vet ej hur de ser ut,
med vad de är smyckade,
hur gräsligt de skaver mot min kropp.

Du vet inget om hur jag beteer mig i dessa rum
hur människorna är och ser ut som rör sig
tillsammans med mig igenom rummen,
hur de uppträder när de är med mig,
mot mig,
lånar mina ord,
ikläder sig mitt språk,
de som jag firar högtider med, samtalar med,
semestrar med för så ska det vara.

Du vet ej hur avsaknaden av dig ekar i mina rum,
hur omöblerade, omålade, oanvända rummen står
trots att de fyller sina vardagsfunktioner,
jag är liksom inte där ändå,
rummen gapar tomt
när du river ner deras bärande väggar.

Du vet ej vad gatorna heter som för mig fram
igenom min bleka vardag,
du vet inte i vilka dova krokar de liksom irrar bort ifrån dig,
du vet ej hur jag ser ut då jag låtsat oberörd,
stramt rusar gatan fram
för att finna att inte helller vid nästa okända gata
möts våra röriga gator
den här gången heller.

För så nära kan någon vara just
därför att den aldrig får bevittna vardagens grå
konsekvenser,
en sådan viktig plats kan en person få i tankens boningar,
att den sätter oförglömliga spår i verklighetens rum likaså,
trots att denna någon inte borde få en sådan tydlig plats i mina verkliga rum,
aldrig vandrar lugnt omkring där inuti och stannar kvar.

Det enda som spelat någon som helst roll har du trots allt erövrat,
i de meningslösa ritualerna deltar du aldrig,
men mitt hjärta hägnar du oåterkalleligt in,
bor där med mig,
följer mig överallt,
när jag vaknar är det som vore du där med mig,
du förvirrar mig,
din doft försvinner snart med drömmen bort,
rummet kan ej greppa den,
hålla dig kvar,
bli din kropp.

Här ropar allt efter dig,
tallrikar vägrar trotsigt sin tjänstgöring,
diskstället skriker surt,
och maten muttras och vill ej sväljas,
som vore du min hemvist,
fast mitt hemma fysiskt aldrig är där du vandrar omkring,
och väger en sten i dina händer.

Jag vet något litet om de rum som klär dig,
jag avundas de omgivningar som sveper om din hud,
jag avundas den inredning som möter dina ögon,
den luft där din doft långsamt hänger kvar,
vill vara en av de där lyckliga människorna som huserar just där,
kan aldrig tåla att de som knappt betyder något för dig
får ikläda sig dina dunkla rum.

Vill ej längre drömma mig in till dina rum,
passera hastigt igenom dem,
på genomfart och sedan bara glömma
För du kan nog aldrig acceptera att du är som hemma för mig.
Vill du veta något om de rum som klär mig?
Kan de bli dina rum?