Äckelblommor

En ensam höstanemon bryter fram bland hänsynslösa narcisser.
Något så fult med fega, förvridna högtidsblommor.
Något så menlöst och grymt med slaskgula vekblomster,
som inte ens känner till eller vill veta en anemons sanna namn,
som inte vågar möta anemoner på marken.

Så växer de där bara,
satans fulnarcisser,
blinda av sitt eget ljus,
och av inget annat intresserade än av sina egna jävligt fula ansikten,
för en anemon så tröttsamt förutsägbara i sin blomning,
men inte kan livet tänka sig utan dem,
dessa giftutsläpp;
en ursäkt för liv och alltid en förställning.
Guldgul glöd bara en reflektion,
en smyckning för egen räkning,
för att locka andra blommor,
jorden bara deras redskap för att nå himlen,
unken självpassion,
självförälskelsemonster.

De måste vara där som en kontrast,
kräkblommor av självupptagenhet,
som inte ser vad som finns framför dem.
Och endast en klok anemon vet att deras självbeundran
är så ihålig,
självförakt;
likt en Ikaros slungas de så svagt av vinden
mot marken,
något så lågt med deras irriterande övermod.
Smutsnarcisser,
självknullare,
pastellpatrask,
billiga slinkor,
vulgära, överväxta posörer
Vem behöver er?