En avskalad version

Jag dricker Earl Grey ur min lilla flodhästmugg, som alltid brukar göra mig så glad. Nu har den emellertid ett hårt uppdrag, för det finns mycket att stå emot just nu. Jag är ledsen mest hela tiden. Jag har åsakat mig allvarliga tårskador i ögonen. Jag känner mig tyst. Jag känner mig tystad.

Jag minns inte hur det känns att vara klar med något. Ni vet den där lättnaden efter en avslutad tenta eller en genomförd arbetsdag. Jag har inte kunnat slappna av på flera år och har hela tiden en nervös känsla i magen. Jag undrar hur det känns att vara trygg och att inte oroa sig hela tiden. Jag oroar mig också vad denna långvariga stress gör med min kropp. Jag känner att den sliter och att jag ser äldre ut.

Jag har fått svårt att andas, speciellt när jag skall lägga mig. Min lungkapacitet är sänkt och det känns som om någon står och trycker in mitt bröst. Det är trångt i halsen och finns liksom inget utrymme. Ibland drömmer jag om farfar och då kan jag knappt andas alls och måste upp och röra mig.

Jag kan inte relatera till det normala och tror väl inte precis att jag kan få ta del av det normala. Andra människors liv är som fiktion för mig. Jag antar att jag bara har mig själv att skylla. Det heter ju verklighet just därför att det är en verklighet. Svårt att skiljas ifrån en verklighet när man inte vet hur man gör. Jag har aldrig varit så bra på att bara torrt existera. För det är jag alldeles för grandios.

Har svårt att bara finnas när lusten tas ifrån mig. Inte ens en latte eller dadlar smakar längre. Jag vill inte att det skall vara så, men det är så. På dagarna känner jag mig som den siste överlevaren på jorden. Trots att jag har flera fina personer i mitt liv så har jag aldrig känt mig ensammare än nu. Det är den dåliga ensamheten som tar sig in överallt. För den finns ingen bot, den följer mig och den gör mig kall.