En skogshäxas kalla blues

Louise Hoffsten på stereon. Jag dansar med. Vill sjunga skitig blues med syrran. Yeah. Vill spela munspel som Louise. Dricker te, värmer frusna hädner mot koppen, yeah, för jag har ett öra som är tre meter tjockt och jag vill skriva blues men jag hör inget, ooooooooo, yes. Vill dansa en sexig dans men jag har snor i hjärnan som trycker. Ville gå till apoteket men köpte strakt te för mina sista pengar, och åt mitten av en kletig vaniljsnäcka, lämnade de torra kanterna och shakade med mina kalla benvärmsben, lejongula benvärmare, min lila jacka, min gröna halsduk och oranga vantar. Men hade glömt min orange mössa, den med tofsen och fick frysa som flickan med svavelstickor som värmer alla andra men aldrig sig själv. Men värmer mig på mina ord gör jag. De är som skyddande filtar mot världens alla kylor. Men örat skriker fast det hör jag ej. För jag bluesar döv. Yeah, Beat, beat, Beathooven det är du och jag, body. Body, my body, your body misses you. Lets play some blues. Come on, yeah!

Om det inte var kärlek, vad var det då. Inget man spela munspel till nu, oooooo. För jag är så het idag. Jag smeker min hud. Över kroppen vandrar ett rus. För alla tar så mycket från varandra, och en kärlek blir lätt en stöld, där vi bara skall pressa och passa in för varandra. Så mycket ursäkter och skit som sägs i kärlekens klara namn. Så mycket lätt som blir svårt. Måste det vara så? Det finns många sätt man kan älska på. Men om det inte var kärlek, vad var det då? För det kostade på, och en människa dör och dör under sitt liv. Och den sexuella döden är också en känslosam död. En farlig mix att blandas ihop och kletas sammn, förirra sig i andras marker och aldrig hitta ut.

Under löven, i skogen ligger jag över stövelsteg i mossan, och himlen är fri; och jag går upåt bland molnen och trädkronors ömma händer försöker att stilla min rastlösa längtan och bygga broar ut i himlen, för mig att gå på.

Så lägg dig ner och jag stör stjärnors glitter över dig som mjuka täckande kramar dill källors blanka ytor. Och våra ögon smälter ihop till ett stilla ljus för en stund. Och inga ord mot skogars mjuka mark. Men vii talar in i varandra ändå. Och jag ser oss vandra bland molnens lätta gator; och jag tar din hand i min och stryker dig över kinden.

I skogen hör vi hemma. Vi kokar kaffe och spetsar den med konjakens vackra bärnstensljus och dricker rytmiskt bort vår blues. Det är stilla, det ömt ända till trädhorrisontens rand. Och jag vill känna varmen i din mun. Jag vill omge mig med ditt språk, famna ditt väsen där i skogen. Från dig vill jag inget ta.

I vårt språk bror inga begränsningar och vi får vara som vi är. Sida vid sida i en kärlek utan hierarkier och makt. Ur dina varma händer skogsbär in i min mun, som smälter samman med våra fuktiga tungor och jag kysser dig i frukters ljus och betraktar dig när du badar i källor och torkar på klippor. På mitt öga din kropps stileben. Hela din hud rör sig och sträcker ut sig, blir ett mot skogens mull. Du en del av det gröna; skogen vår ram. Duvors hoande vår milda kuliss.

Och du smakar som alla ditt inres intrikata kontinenter. På din kropp finns alla smaker representerade och min mun njuter dem. Som att dricka skogsdryck är det att ta in dig igenom alla sinnen. Och vi rör varandra mest, när vi inte vidrör varandra allls. Men vi berör varandra igenom avståndet oss emellan, som krymper, när vi rör oss in i varandras andning. Jag hör hur du andas tyngre och jag vilar tungt med huvudet mot ditt bröst. Och mitt hjärta vandrar på lätta vintergator fram till dig och stiger in till dig och omges av det som är du. Och din doft famnar mig och blir för ett ögonblick din doft, i dina ögons vilda skog, där jag går in.

Och jag glömmer att tänka. Och jag glömmer att fråga. Och jag glömmer allt som i min gjort så ont. Och jag glömmer att vara perfekt. Jag glömmer att jag är pank och en ofrivillig vårdare. Jag glömemr till och med att werthra. Och jag glömmer att jag är en döv som lirar blues, när våra kroppar jammar till skogs.

Ord som tyst smeker in i oss. I skogen inget tak, bara stjärnors bleka och kalla ljus. Vi är under samma himmel, där jag sänder ut små meddelanden till dig, som fånags upp av din övermogna mun.

Och jag behöver ej vara kvick, distansierad och på min vakt som i samhället, som man måste tillhöra och, där min ironi är som en obrukbar valuta och pärlor för svin, när jag säger till bittra vårdkärringar: gör som ni vill bara ni gör allt perfekt, på mitt sätt, så det blir demokratiskt rätt. Visst är det en underbar gemenskap vi har och det är ingen stress, bara det blir på marginalen rätt när jag går efter och bevakar varje steg, så inte jorden går under och ni får så gärna blir klara innan ni ens börjat, men det rä ingen befallning, bara ett råd, och ingen penaik bara ni rusar på och förbi er själva så att jag som gör allt kan röka en cigg. Och jag skriker bara så ni skall höra mig, det rä för ert bästa, så att ni blir delaktiga i mitt braiga sätt, så att det blir en demokratisk gemenskap, där så länge bara jag får höras mest så har vi en fri dialog. Jag genom att skrika högst, så får vi en fin gruppdynamik. Det är högt i tak så länge taket är över mitt hudvud, i ert beteende mot mig. För ni skall stressas urled likt cikusakrobater, så att ni kan få vila, på språngmarschen till er yoga, för jag är fackmedlem och arbetsmiljön är av hög prioriet. Och lyft gärna rätt så att jag inte skadar mig. Ni Är ju trots allt bara vikarier och det här är min plats.

Och så tillbaka till mitt skrivbord under lampans dimmiga ljus. Ute mörker. Råkorna har flytt upp i träden, men jag ser dem som de suttit bredvid mig i rummet. Och de bär fram mitt hjärta varsamt. Och de bor i mig. Deras skönhet på min regnbågshinna deras svarta ögon i min pupil. Och jag mitt bland deras svart-gröna skiftningar i solen bland det svara, smälter jag en lila-svart häxa, med mjuk mun att kyssar stjänor med, in. mellan råkors klingande, glimmande vingar, mina dolda passioner får ett hem. I sina hesa gubbskrik över mig, i mig, runt mig får jag vara fri. Jag en lyftande råka; måste bo bland råkor eller försvinna i stenarna in.

Snart varmt, rinnande vatten mot min hud, min rygg, mina höfter, mina stela, kalla bröstvårtor, och jag älsar mjukt med vattnets strålar. Vatten mot mitt kön och jag sluter mina ögon. Mina ömma läten kvävs av vattnets musik, så jag skrämmer inga grannar med mina syndiga, ömma lekar. Efterpulserar mellan lakan gör jag sedan, och sover. Drömmer att vattnets strålar var din vandrande tunga på hela min kropps alla vokaler. För du studerar mig långsamt, gäckar mig, och bara tar mig bestämt, skriver in hela ditt ömma språk, med din njutningsfulla tungas tortyr. Och jag kysser ditt kön i timmar och tar uppehåll när du närmar dig och fortsätter min retsamma häxas lek. Mitt ruffsiga skogstoviga hår över ditt nakna bröst, kittlande, pirr längs din ryggrad, elektriskt. Och jag kysser ditt lila, vackra kön som vore det en bleknad ikon över lustens falnande, inre motor. Kyssrr, tills du kysser dig inåt i mig. Dina vätskor känsligt igenom mig, nerför min trängtande strupe, in igenom mina organ. Lust i blodet som rusigt vin; eldigt rött. Och dina pulseringar i mitt veckande sidenstygs omfamnande och i min oanständiga skogsråmun; som enbärstoner som blandar våra smaker till en älskogsdrink.