Häxans tankar coh göromål

Denna häxkvinna dricker te igen och njuter av Louise Hoffstens mycket personliga röst. Har även jag en stark röst inom mig och den talar ut i texten, och jag förhandlar med mig själv för att få leva och inte bara existera. Den varma anden i orden måste bryta sig loss och ut och förkroppsligas bland den vilda rörelsen i vinden. För jag måste njuta av mig själv och av andra och jag vill det framför allt. Det är mitt val. För jag vill inte vara någon jävla martyr som fastnar och lever om och kverulerar folks öron och ögon såriga och förvänder folks irisar i fasor, när de får syn på en. För jag tänker likt en väldig amazonkvinna att gå emot alla mina rädslor och ej låta mig styras av dem och folks kyla och bortvändhet. Hårdhet och distans är ingen äkta styrka. Det är en avstängning och en flykt, upplever jag även om jag ej har rätten att ställa mig överr och säga.

För jag kommer skapa ett tryggt hem i elden och i lusten. Mitt skrivande är en fri boning och jag kämpar mig igenom orden och jag finns som mest äkta i mitt språk med mig själv då ingen hör mig. Så har det alltid varit. Ett antikvariat på loftet av ett gammalt hus i skogen, mitt land; ett rum tapetserat av böcker, som upptas av gamla möbler utan gift där människor lätt sätter sig ner och jag skissar deras ansikten med min kamera, men de skissar aldrig mig i kol. Gud, vad jag saknar ciggisar och att suga in rökmolnen in i mig, att låta alla mina inre organ tas av giftet och röken, och pirret som fortplantar sig som bot mot min rivande rastlöshet.

Alltför lätt att säga nej till nytt istället för ja, för att förändringen skrämmer. Men den befriar också med sin dynamik. Den förför. Jag vill inte bli statisk i hjärnan. Den dagen nyfiken inet finns längre av att upptäcka, och att få trivas med sitt liv, att vara sitt liv och ingen annanstans väntandes, så är jag död. Mitt förhållande till livet måste genomsyras av lugn och stilhet såväl som patos och liderlighet. Och nu skådar jag visst min navel igen. Who cares?

Hinner inte med mentalt. Tiden räcker ej till. Så mycket skall göras och vill göras i mig, i mitt varma hjärta. Hi hi, ho ho. Häxan har en mäktig och mångsidig sång att sjunga ut för sig själv i tiden.

Ett ny arbetsplats idag. Hoppas att kollegorna kan vara lite annat än sura. Behöver få hålla det hela åtminstone en smula proffessionellt. Jag räcker ej till för att lyssna på gnäll. Jag är inget gigantiskt öra för bittra tanters elaka tjat. Vill brista ut i en återhållsam och nonchig blues, helt proffsig förstås ;): "ni är så sura för att jag har lust och är relativt ung, ni är så sura för att jag är snygg och rolig och bra, jag glömde ödmjuk och snäll, för jag vill skicka er på kukcamp så ni får knulla loss så ni kan sluta besvära mig mer. Kukcamp eller fittcamp om ni så vill, så ni får bli lite snällare mot mig och lämna mig ifred så jag kan göra mitt jobb. För jag älskar livet och jag vill njuta och ha kul och orkar ej få ert elaka tjat in i mig tillsammans med äckligt bränt kaffe och sura knivar i ryggen.

Oj, kanske blir jag nedlåtande. Kanske överdriver jag och drar saker till sin spets igen. Ja, ja. Häxan vägrar inordna sig. Häxan är busig. Häxan är yster och vill bara gooosa, ströva, vara fri och må bra. Nu skall jag fixa en massa. Är stressad. Ljuset utanför är en njutning. Så vackert talar det till mig och jag vill ut och kläm mig i det, som en skyddande yta av skönhet över mina varma bärnstensirisar. Klarar inte av väggar och tak. Vill betrakta fåglars klingande vingar och försöka fotografera dem. Drömmer om att få se en kungsfiskare och en uggla m.m. Men kolla min foton, om ni orkar och vill, för igår mötte jag ett grått troll som fluffades i vinden, och jag blev så kär!!!!!!!!!!!! Han/hon är min!!!!!!!!!!!! Återkommer med film och boktips.

Och jag undrar över vaghet och ambivalens i språket. Det kan man ju ägna sig åt om man vill bo i distansens feghet och bara är en liten lort som de säger i Bröderna Lejonhjärta. Grow a spine! Sträck ut dig i hela din längd! Alla måste få vara som de är där de är. Men har vi ine ett ansvar för varandras känslor och för våra vänner? Visst får man tröttna och välja bort. Det måste accepteras likväl. Men i en total förutsättningslöshet bor inga bra, jämlika relationer och i slutändan blir det en hänsynslöshet oche n dålig ursäkt för att få bete sig hur man vill, för att slippa ta tag i sig själv och möta sig själv. Så upplever jag det. Men rätta mig om jag har fel, för vat vet jag. Och ingen rätt har jag att utfärda dommar, men vill inte känna någon som fortfarande revoltar i tonåren. Den får då gå igenom denna ogjorda fas ensam som någon överväxt discokaj och limma på barn, och färga håret och bära nitbälte: tillåta sig att vara allt det där som
den aldrig fick vara. Vad är det fel emd det? Inget och det ebstämmer ju ej jag. Men jag kan ej relatera coh fröhålla mig. Jag vill ej vara del av det eller bevittna det längre. För jag jag är någon annanstans så jag släpper.

Det är löjeväckande från min synvinkel, men angår inte mig alls. Och kanske ser jag inget eller bara fel

Men alla har ett ansvar för sina handlingar och hur de påverkar andra, inte minst har jag det. och jag vill inte omge mig med empatilöshet även om den har sin bakgrudn och orsak. Orkar ej.
ömma, gäckande kyssar
den av bus farliga häxan