Och jag skriver ut livet i alla dess nyanser

Jag sitter och hetsjobbar med det som är mitt riktiga jobb egentligen. Hi, hi. Jag är författare, men jobbar inom vården. He, he. Vilken bullshit! Jag skriver seriöst, och jag skriver snusk; hetrosnusk såväl som lebbsnusk. Jag är lite butch. Bögporr kan jag inte skriva för det vet jag inget om, men skulle gärna vara en gay cowboy för en dag. Jiha!!!

Skall översätta ikväll och hjälpa syrran med hennes text. Skall snart till en ny arbetsplats, dvs ytterligare en hemtjänstgrupp samt till en arbetsgivare inför jobbet som personlig assistent i januari i Malmö. För utan pengar förgås jag som Pippi på Söderhavsön, eller svälter likt Knut Hamsun i Oslos karghet.

Beställer Karin Fossums "Brott" på Bokus. Hon är en fantastisk författarinna och hennes karaktärbeskrivningar känns så äkta, trovärdiga och mitt i prick. Jag njuter av hennes psykologiska porträtt och lär mig. Använder ju profiling i mitt eget skrivande. Vill gå ner i människors psyke och förstå. Det är både positivt och negativt och jag skrämmer bort människor, särskilt män. Jag har gått för långt i bland och gjort fel i min önskan att förstå. Man måste ha respekt i det och inte tränga sig på. Jag hatar ju själv när människor inte respekterar mitt stora behov av frihet och integritet. Dock är det andras förlust att inte ha mig som vän. Jag orkar inte bry mig längre.

Jag är ingen seriös Emmanuel Kant som surar omkring i sitt Königberg. Jag är ingen Kirgegaard som ältar och werthrar sig. Jag är inte heller någon Descartes som fastnar i sitt huvud, även om jag idag har lock för båda öronen och känner mig instängd i mig själv. Får skrika i kapp med vårdkärringarna. Känns som jag ser sämre också, som sinnesintrycken påverkar varandra.

Känns obehagligt då jag behöver en välförtjänt semester utan mig själv och ligga befriad vid en pool igen och sippa drinkar, befriad från jagbördan. Men jag gillar mig och hur jag blir med de människor som jag älskar. Jag säger sällan älskar och slår ej i onödan på stora trumman och stänger in människor i hörn, men jag är inte rädd för kärlek och för att yttra ord som betyder något. Jag är rädd för kyla, hårdhet, brist på empati och självironi. Jag är rädd för elakhet, avtrubbning och brist på humor, pasion, frihet och glädje.

Karin Fossum har också arbetet inom mentalvården, inte för att jag jämför mig med henne. Jag jämför mig istället med Proust och Oscar Wilde. Även om de bleknar något i jämförelsen. Sorry Guys! I'm just so awesome and humble at the same time.

Är det hemskt förresten att jobba och vara social för att få stoff till sina historier. Pirandello pratade om de nakna maskerna och vilka vi blir i glappet mellan den vi vill vara och den vi tvingas vara i gränslandet mellan fantasi och verklighet. Är inte det inre det mest verkliga? Eller är det våra handlingar som definierar oss, eftersom de har verkliga konsekvenser för oss själva och vår omvärld? Jag vill beskrva i min texter människans sammanblandning av allt och av varandra, hennes helhet och visa vad vår historia och våra omständigheter gör med oss. Det känns som något viktigt att belysa, tycker jag.

Och jag saknar farfar. Han sitter i mitt hjärta och sprider ut sitt ljus i min kropp. Han sitter ihop med mig som kransarna och av taggiga enbärskvistar som han band ihop med sly utan handskar. Han arbetade vant och med en arbetande kärlek utan romantik. Han hade det i fingrarna och förde över det till mig. Minns när han kom med blåbärskvistar från skogen. Han doftade mossa och bär.

Jag drogs med en gång till äldre personer. De var mitt enda lugn som barn. Och jaglekte själv och drog mig undan från andra barn. Jag var känslig och de tenderade utnyttja att jag visade känslor som gråt öppet. Jag utsatte mig och utsattes. Jag var fel, tjock och dum. Men farfar var en trygg famn, och farmor ett tryggt, varmt hem att försvinna till. Där hörde jag snälla saker om mig, bara där, och jag var orörd i en fri zon. Ingen kommer någonsin förstå hur bottenlös jag känner mig utan min farfar och det begär jag inte heller. Han är en länk till mig själv i en tid då jag var fullständigt ensam och fel. Inte visste jag att det skulle komma en annan tid då, en framtid med goda vänner. Jag skrev redan då, maldes ner i skolan och vändes inåt; jag som berättade sagor utantill och var så glad.Och jag dog bit för bit i systemen, men det är över nu. För jag reste tillbaka i tiden och räddade mig själv frånd en totala ignoransen och osynligehten och oförmågan att bli älskad och uppskattad.

Kan aldrig älska någon som inet bryr sig om alls vad farfar betyder för mig. Kan inte älska någon som pissar på mig. Och jag skriver igen och stänger mig inne. Jag är lurig och motsägelsefull. Det är inte min metod. Jag står för vem jag är och jag vill bemöta livet direkt och våga uppleva och njuta.

Erkänner att jag går fantastiskt ihop med barn, trots att det går emot min svåra och svartmuskiga vampyrimage. Jag är inte redo. Kanske blir jag aldrig redo. Jag är inte man. Jag är 33. Det finns en begränsning. Jag kan inte ta en ung fjäder i hatten då jag rä 62. Jag kan alltså inte vänta för evigt, men jag kan inte pressa mig heller om jag ej är redo och bara bli någon annan. Jag vill inte bli en Sylvia Plath inuti en galskupa. Jag vill inte utsätta ett oskyldigt barn för olösta saker i mig. Men jag vill ge ett barn det jag aldrig fick. Jag vill uppleva den kärleken. Barn är unika och håller en vaken. De ser annorlunda på saker med nya ögon. De är oförstört vackra, men kan också vara asjobbiga. De är kreativa och vitala. De är en frisk kraft. De är ren kärlek.

Vill känna på hur det är att bära på ett barn. Blir det så där som särartsfeministerna beskriver det? Blir man en madonna som sitter upphöjd av männen på en grön kulle i stilla ljus med en gloria på huvudet? Eller blir man en ful och fet åderbrockskärring, som spyr och plågar sin käraste och får honom att vara otrogen för att få sex, ömhet och för att få fly bort i ett lugn? Verkligheten är ju alltid nyanserat, men jag är hopplöst romantisk. Undrar hur det känns om ens älskade tittar ömt på en, när man är gravid och lystrig och så. Ja,ja. Om det vet jag inget och kommer kanske aldrig att få veta något.

Nu måste jag jobba. Hinner inte med mig själv. Livet är en stress mot Malmös stadsbussar. Jag hör inget i mina igenklogagde öron, men är avslapnad. Skall smörja in mig med lite mrd eukalyptusolja och drömma där mitt bland människor i mig om lust för livet och frö kroppar och om förälskelse i katter, kön (aldrig katters kön, blev en lustig formulering här, jag är emot tidelag, bara så ni vet).

Drömamndet i ord och i tanke är min fina zon. Den kan ingen ta ifrån mig. Den har jag alltid haft fri tillgång till och där är jag okuvlig och stark. Min inre röst äger amazoners krigsmod. Inom mig är det vackert, spännande, sensuellt, estetiskt och erotiskt och sällan grått som i betongmalmöstaden. Men köttmejsar sitter på de avlövade träden och sjunger in i mitt hjärta på Malmös grå gator ändå.