Tranströmmer och jag;nässpary i örat, borttappade vantar och mina tanter

Jag och Thomas Tranströmmer upplever en våldsam förälskelse, eller snarare jag är vettlöst tokförälskad i hans ord. De har funnits där hela tiden, men nu talar vartenda ord till mig som vore de mina ord. Vi har ett själfrändskap, i alla fall från mitt håll, som vore hans ord mina när de lämnat hans penna och beskriver mitt i prick med klar musik mitt livsskeende. Språket är vackert och rinner rakt in i mig. Hans ord ger mig hopp om att något vackert finns i det fåordiga och eftertänksamt sparsamma i erfarenhetens mjuka ljus, och att det finns skönhet i denna värld. För hans ordkonst illustrerar mina livsbilder och jag njuter av att äntligen ha en litterär partner i ordens värld, så jag kysser mig inåt i Tranströmmer språk. Där är jag inte den första att vandra. Där är jag inte ensam, men vill tro att jag är utvald av poeten. Han konkurerar till och med nästan ut "min´" min Ekelöf och får mig att igen tro på en samhörighet i orden efter alla vänskapsförluster. Titllarna som smälter samman med min inre, äkta person är många, men idag står följande poem ut mest :

Äppelträd och körsbärsträd i blom hjälper orten att sväva
i den ljuva smutsiga majnatten, vit flytväst, tankarna går vidare
Gräs och ogräs med tysta envisa vingslag.
Brevlådan lyser lugnt, det skrivna kan ej tas tillbaka.

Mild kylig vind går igenom skjortan och trevar efter hjärtat
Äppelträd och körsbärsträd, de skrattar tyst åt Salomo
de blommar i min tunnel. Jag behöevr dem
inte för att glömma utan för att minnas.

Tack Thomas för dessa ord som lägger sig som en skyddande hinna kring min såriga, och ständigt bort längtande person! Skall läsa dig senare, ord som mjuka filtar kring min trötta kropp; som råkkolonin som täckte den lantligt torra och karga skånska höstgjorden tidigare idag och fick mig att vlija fly in under råkors fjädrar och stanna kvar. Snabba irrfärder med hemtjänstens bilar mellan gamlingar i isolation i sina gamla hus; kvar i en annan tid under spretiga pilträds nakna armar. Mitt i bland trädarmar stycken av den blå himlen, när jag räknar in de vandrande molnen, och längtar till ett annat liv som bekväma stövlar på mina fötter, på vandring i terrängen bort från stadens överröstning.

Min inre röst så stark nu, där bland fåglar i rörelse, undan människors ryckiga, fula gång. Och jag talar till människor hela dagarna och trivs, men längtar spisa tystnad under allt; bortom det öppna lanskapets utsatthet till granars friska dofthorisont.

Jag mår illa när bilen kränger i jobbet, men jag kräks inte utåt utan bara inåt. Vill inte förorenas mer av staden och av des hårda människor. Jag söker renheten med mig själv. På vägen hem möter jag en tant och skrattar till när hon sätter upp en borttappad vante i ett litet, avlövat träd. Det ser ut som om hon hänger upp en fallen stjärna där i grenarna och hon är så vacker. Vi börjar språkas, och hennes östeuropiska brytning är melodisk coh trygg. Jag undrar var alla ensamma, omaka och övergivnal vantar tar vägen och lovar henne att hänga upp hennes vante i trädet om hon någonsin tappar den.

Barn i vagnar i små overaller och stora vantar, och något i mig minns vad som saknades och vad som aldrig blev: bara ett frö till en idé, och jag ler in i barnems ögon men ej tillgjort och vi får en äkta kontakt. Ett barn kan se och vara äldre än en 104-årig tant som jag tar han om; eller så tar hon hand om mig. Hennes själ känns ibland som 17 och ibland lika gammal som en judisk , gammaltestamentlig patriark. För en männsika är flera åldrar samtidigt ochd e växlar i takt med hjärtats isande sorg, och svek gör en gammal.

Saknar min idébytarpartner och hur vi i smaförstånd drack kaffe tätt ihop i timmar medan tiden stod still, våra huvuden nära varandra, vi emot världen. Men en sådan allians håller sällan, den är för komplicerad och intensiv i sin natur att den flyr från de interagerande aktörerna bort. och de vi var då är fortfarande kvar där vid caféborden och skrattar åt livet, och flödar över någon hysterisk löjlig new-age-pamflett över bland annat irisdiagnostistik. Och vänskapsprojekt och palner. Sedan fick någon annan följa med på midsommarfirande, påsk och för att möta guddottern. Man blir så lätt ersatt när allt inte längre är förutsättnigslös som det sällan förblir i livet när man vill och behöevr olika; och blir främmande för sig själv och varandra. Och du försvann gradvis bort från mig tills du var någon annan som ej gick att nå. och jag betedde mig. Man får inte vara svartsjuk på en väns vänner. Så kan man inte hålla på och jag skäms. Men att förlora helt sin betydelse och inte längre vara intressant, det skaver inåt i organen och överger en aldrig, som att ensamma bära på en sorg och att drabbas fast man inte vill, och bli kvar i något som förut var en dialog, men som smittats av monologiskhetta och överblötts till oigenkännlighet.

Jag jag vet var det gick fel, så skulle jag återvända dit och spåra mig bakåt som en detektiv och göra annorlunda. Men den makten över tempusen äger jag inte. För vänskapen och kärleken vinner aldrig över verkligheten. Och jag saknar dig i Chet -Baker-toner samtidigt som jag känner mig befriad och lätt av att ej behöva omge mig med någon som får mig att känna mig dålig och bli osäker på mitt eget omdöme; i en strävan av att vara nära så blev jag gravid med dig och jag förstod inte och utsatte dig för överanalys för att du inte kunde bemöta mig som det blev ett avslut. Svårt att ej bli bemött med de senare årens osynlighet, och tjänstgöring som öppen måltavla, där man bara syns om man gör något negativt.

Louise Hoffstens musik flyter in i Tranströmmers ord, och blandas i mitt ömma system. Jag är feberyr och mår illa av att av misstag srayat i nässpray i örat istället för Revaxör. Är helt slut. Imorgon väntar mer jobb och jag fryser så i den bittert kalla, skånska vintern. Och jag vill värma mig under värmländska granars täta isolation.

"Min" Dan är på väg hem i mörkret. Skall se innehållslös tv och äta choklad. Nu mår jag visset, och dikten slutar men är ständigt pågående.