Höstens tvekan

Det är höst. Hela din person liksom säger så. Det är höst i dina steg; eldigt och raskt kliver du igenom stora lövhögar på väg mot något annat. Jag frågar inte vart.

Tankar singlar ner från träden och jag står naken kvar. Hösten är i din rörelse, men jag rörs ej längre med in i dina magiska cirklar och virras bort. Jag står märkligt svalnad mitt i en eld och känner inte igen mig själv.

Dina årstider går mig förbi, springer om mig och görs oigenkännliga jämte mina, som levde vi i olika universum där våra inre skiftningar utgjorde helt skilda språk. Och jag är så trött på att tolka så jag skär hösten av mig och kliver ut. För jag talar inte höstska. Jag talar inte mer.

Men om natten blandas våra språk i främmande drömmar som är så mycket mer begripliga för oss. Och jag dansar iförd din höst och andas igenom ditt språk.

Men i ljuset är din höst är feg, när den verkligt måste kännas; en fantasi som är lätt och ärlig för stunden, men som inte överlever några kylor. Din höst är blek och befriad från allt mitt blod. Din höst äger pråliga, falska färger som förför men på vilkens yta man sedan tröttnar och drömmer sig bort från till vintriga bergstoppar. För isiga glaciärer döljer en värme medan din patos bara visar sig vara en kylig charad. För våga möta mig på riktigt vågar du inte, höst din futtiga ynkrygg!

Men du är för alltid höst för mig och du omger mig i mjuka, varma ljus, så jag tvingas tiga för hösten och efterlikna ett mer onåbartspråk, färglöst.

Personlig status: sömnig

Jag är alltid så trött, trött, trött. Vill sova, sova och sova lite till. Skall försöka gå till jobbet i Limhamn idag. Först skall vi ha hanledning och sedan jobbar jag några timmar.

Något är fel i kroppen. Jag är sjukt trött, har ingen aptit, går upp en massa i mystisk vikt, har alltid huvudvärk, mår ofta illa och är yr. Känns ej kul alls. Känner mig så svag.

Kram, kram, kramilikramar till den enda person som läser denna blogg, om personen finnes

Vid havet med Moses

Lavendelflykt

Regnet gick nyss förbi, igenom lavendeln som nu vandrar friskt omkring och sjunger mot min näsa om något annat; viktlöst. Min tunga vikt i lavendel; min själ mot en regnflykt. Lätt, utan spår, i regnet stannar något.

Kryddighet som utan att sig påtränga påminner om något, vars namn jag ej vågar yttra. Lavendel, vandra i efterregnsvärlden och väck något i mig som stoppats ned och förträngts! Som att vakna milt och sakta till doften av nyrostat bröd, så reser du blodlöst igenom mig.

Som att prata till någon eller något utan kongturer; som att få ut mer av något som inte äger en irriterande kropp till att begränsa luftutrymmet med.

För du får mig att immitera din svävande rörelse, och du berör mig igenom att låta mig vara. För vi talar först utan språk, först när vi vågar låta oss falla emellan känslor. Som om det i mig fanns en botten som din doftmusik svarar. Och jag skriver i doftnyanser din ordlösa sång; till det flyktiga; det enda som stannar kvar.

Du är min, du värmande svala, och i dig bort jag går.

Kvällsmystik, suddiga konturer, lugn, vampyrism och längtan

Höstdag