Cymbalta

Cymbalta heter medicinen jag äter och jag hoppas att den skall hjälpa.
en trött Miss Wilde

Lite tööl

Är tillbaka i Malmö sedan några dagar tillbaka. Tågresan tillbaka hit blev minst sagt en obehaglig upplevelse. Man kan nog säga att tåg och jag inte går ihop. Vilken rysare! Annars har jag ätit medicin i en vecka nu och mår något bättre även om jag är konstant orolig och onaturligt trött. Den som ser mig mest är min säng. Sedan har några andra biverkningar redan visat sig, men de håller jag tyst om.

Min Värmlandvistelse var en oerhört enslig och slitsam upplevelse med bland annat en otrolig incident i gökboetanda. Jag gick också omkring mycket i staden ensam och fikade samt tog kort. Tror nog att jag täckte in de flesta caféerna och blev betittad som den ensamme fikaren. Kommer aldrig att förstå vad som är konstigt med att dinera mol allena. En gång hade jag caféet Vero alldeles för mig själv och satt på uteserveringen och huttrade med en frostig hallonsmothie med kardemumma. Den enda andra person som uppenbarade sig var en överförfriskad man på innergården som inte lyckade med att få ut sin cykel.

Vidare var jag mycket i Mariebergsskogen och gooosade med djuren. En vitvirvlig get blev förälskad i mig. Jag går i marsvinstankar för tillfälet men längtar allra mest katt. Jag var också på universitetet i Karlstad och lunchade, såg pappas samtalsrum, kollade på Lerins målningar och hängde i biblioteket. Utöver detta var jag på landet i Nordby och satt vid sjön och försökte att njuta av alla katter och småfåglar. Jag hörde också göken och gick i skogsspåret vid mamma och Sven-Erik. De hade också en trevlig fest som jag och Dan var på när han var på besök. Mamma och jag hade en trevlig dag på stan då hon bjöd mig på fika och försåg mig med nya underkläder och en supersnygg svart klänning.

Jag och pappa åkte på en road trip och såg den enastående utsikten vid Tössebergsklätta. Var en kortis på Spa i Sunne. Ville stanna kvar. Blev kär i den lilla värmländska orten Lysvik ovh vill ha ett hus där. Tyvärr var Lerins galleri stängt och även Mårbacka så det fick vi ej se.

Min vän Anette hade en trevlig fest med trevligt folk och vi gick till Glada Ankan efteråt, där jag kände mig som en pensionär när jag tiggde mentholciggaretter av en yngling. Lärde känna en trevlig kvinna igenom Anette och vi tog en öl på Bishop´s Arms. Mycket mysigt! Jag hann också med att luncha på muséet och att se ett bluesband på Café August. När pappa fyller år den 13:e juli kanske vi skall se Sofia Karlsson på samma ställe. Min snälla fader har för övrigt givit mig en lap top så nu kan jag skriva överallt. Han stödjer följaktligen den äkta, sanna, eviga konsten ;).

Något oviktigt: jag har blivit så bystig på sistone. Vad jag än gör så är brösten i vägen. De är som en hylla att ställa kaffekoppen på. Det känns jätteobehagligt.

Lyssnar mycket på Sofia Karlssons tolkningar "Visor från vinden" just nu. Här följer tre av mina favoriter: njut! Bilder kommer när jag orkar.
kram
Miss Wilde

"Två tungor" av Inger Hagerup

Två tungor har mitt hjärta
Två viljor har mitt sinn
Jag älskar dig för evigt
och jag blir aldrig din

Djupt i det röda mörkret
fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva
Där väser det en orm

Två tungor har mitt hjärta
Hör på det likväl
Bli hos mig och gå från mig
och fräls mig från mig själv

Djupt i röda mörkret
fick livet dubbel form
Där kuttrar det en duva
Där väser det en orm

Två tungor har mitt hjärta
Två viljor mitt sinn
Jag älskar dig för evigt
och jag blir aldrig din

"Milrök" av Dan Andersson

Längst, djupast i ändlösa skogar, bakom urberg, stupande grå,
bortom svindlande, ändlösa hedar, där dagarna dödstysta gå,
där jäser i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn
och silar ur hundra små gluggar sin gråa rök mot skyn.

Där kring går en nattsvart mänska med ögon som vitt porslin
och svettas i kamp mot hungern med bröstet mot vinterns lavin.

All eld som brinner är eld, fast den göms som vore den död,
all eld är äkta eld, fast den ej lyser som druvor röd.

Den glöder ändå därnere, den bränner sig längre ner,
och gräver sig ut och flammar i natten, när ingen ser.

Så glöder, så brinner en mänska av hat, av hopp och tro,
så går från djupet små rökmoln och somna i skogarnas ro.

Så stiga den gömdes visor ur jord och bränder fram,
och smyga sig drömmande ut över urbergens trasiga kam.

Det hela är röken bara av en ande som trotsar och ber
det är grått, det är släckt, det försvinner, det är milrök,
ingenting mer.

"Moesta et errabunda" av Baudelaire, översättning Dan Andersson

O älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt
långt bort från det mulnande hav och den orena stad?
Till hav som är klarare blått och så jungfruligt nytt
att dess skum är ett ljusets och renhetens bländande bad -
dit, älskade säg, om ditt hjärta ej stundom har flytt?

Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst

Vems ande har låtit dess rosslande vågsånger bli -
tätt följda av vindarnas milda, harpklingande röst -
åt hjärtat en sällsam och bävande vaggmelodi?
Blott havet det vida kan läka de kvalfyllda bröst.

O bär mig, min springare, för mig i fjärran, fregatt!
Långt, långt; här är stoftet av strömmande tårarna vått!
O säg, är det sant att mitt hjärta har ropat i natt;
bort, bort ifrån grämelse, synder och smärta och brott?
O bär mig, min springare, för mig fjärran, fregatt!

O rosornas paradisland, huru fjärran du är,
där himmelens ljus som glädjens och kärlekens sken,
där den som blir älskad och dyrkad är värd att hållas kär
och vällusten själv, fastän het, bliver helgad och ren -
o rosornas paradisland, huru fjärran du är!

Den barnsliga kärlekens evigt grönskande ö,
med visor och kyssar och hjärtans förborgade rus
där fiolernas ekon bland skuggande kullarna dö
vid vinkrus i aftonens rosdoft och svalnande sus -
den barsnliga kärlekens evigt grönskande ö,

all oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag,
mer fjärran än Kina och Indien? Säg, huru lång
är vägen till dig - kan du ropa tillbaka idag
eller kallas till liv av den klaraste, flöjtrena sång,
all oskuldens Eden av fröjd och förstulna behag?

Älskade, älskade farmor

Jag har gjort en fullständig satsanalys av min komplicerade personsyntax, men inte kommit fram till något. Jag har försökt att bryta ned mig själv till minsta beståndsdel utan att finna svaret i premisserna, då slutledningen alltid blir att det är något fel på mig för att jag inte får något jobb och för att många människor ej längre vill umgås med mig. Detta är det närmaste jag har kommit: jag är fel för att jag ältar, låser mig vid saker, är egoistisk och självcentrerad, för att jag känner för mycket, för att jag pratar för mycket, för att jag är tjock och okvinnlig, för att jag är envis, för att jag är aggressiv, deprimerad (och alltid har varit det), för att jag är skrämmande, besvärlig, obekväm, svår, för att jag hatar auktoriteter och föredrar djur farmför människor, för att jag vill det vackra och aldrig kan få nog av sex, för att jag drar saker till sin spets, för att jag blir fixerad vid saker och för att jag har psykiska problem och är misslyckad.

Dock finns det viktigare saker som att min älskade farmor kanske är i slutskedet av sitt liv. Snart finns ingen trygghet kvar, inget som håller fötterna vid marken. För farmor behövde jag aldrig prestera. Jag var älskad ändå.
Ömt Miss Wilde

Ack Värmeland

Befinner mig i Karlstad och det är som det är. Skall väl till Mariebergsskogen och klappa djuren idag. Klappa får är vad jag planerar att göra, varken mer eller mindre.

Hångelbilder m.m. (mer kommer snart)

Goda nyheter

Jag städar. Det känns skönt på något sätt när man väl gör det. Snart skall jag äta blåbärsgröt och se Emmerdale. Sedan skall jag försöka att gå till gymmet.

Igår bestämdes att jag skall till Karlstad om ett par dagar och städas. Jag skall leta hjälp där och medicineras så att jag kan fungera i vardagen och inte längre utgöra ett samhällshot. Det känns lite bra fast skrämmande. Förra gången jag åt medicin gick jag upp 12 kilo som tog flera år att gå ner, alltså blev jag fet såväl som deprimerad. Nu är jag rädd att det skall hända igen samt att jag skall få muntorrhet så att tänderna förstörs, eftersom jag aldrig har råd att gå till tandläkaren. Kanske förlorar jag också min enda lust, dvs mitt libido, och utgör inte längre någon säkerhetsrisk.
Jag skall också gå på min vän Anettes fest på lördag och åka ut till landet. Snart kommer jag att blogga fina bilder på alla underbara stunder som jag hängt med min älsklingar Dan, Erika och Frasse på sistone. Ni är min familj och jag älskar er. Frasse är min bror, min sidenrynka, mitt lena kärleksöra, min fnattis, mitt rynketroll, min lilla kärlekskorv, min sidenglädje m.m. I honom är jag allvarligt förälskad bortom alla tidsrymder.
Puss och kram
Miss Wilde

Okänslans invandhet

Det fungerade utmärkt för henne att inget känna. Hon var en ospänstig kvinna på några år över femtio. Hennes hår var råttfärgat med utbredande partier av grått. Hon bar praktiska skor och säckiga polojumprar. Hon levde ensam och gjorde inget väsen av sig. Varje kväll åt hon kalorimättade färdigrätter framför televisionen. Hon arbetade som handläggare inom kommunen och höll sig med en välstädad lägenhet av måttlig prisklass. Hon var förnuftig och välbalanserad, och hennes sexliv bestod utav enstaka stunders självsmek begränsade till sovrumsregionen. Hennes färg var beige.

Hennes kropp hade glömt beröring och huden hade hårdnat av frånvaron av ömma ord. Men hon var nöjd med sig liv, för i det bodde inga bekymmer och stormar. Ibland dristade hon sig till och med att leka intellektuell och att läppja rödvin av god årgång tillsammans med sina färgstarka och sjalsinsvepta väninnor. I dessa sammanhang mötte hon nästan mot sin vilja olika typer av människor, och ibland tvingades hon erkänna för sig själv att hon tyckte om det.

Av någon anledning som hon inte kände till, så blev en attraktiv yngling en dag ett nytt tillskott i hennes kulturella sammanhang. Hon förvånades av att hon tyckte så mycket om att betrakta hans kropp, för hon hade ju för länge sedan upphört att se män som erotiska varelser. Det som förbryllade henne mest av allt var att han verkade dras till henne också. Hon övertygade sig själv till en början att det bara var inbillning och till och med rent önsketänkande, tills han en dag öppet började flirta med henne. Hon stod handfallen. Hur skulle hon bete sig nu? Hon visste inte längre hur man gjorde och hon var gammal nog att vara hans mamma. Inte kunde han få ut något av en gammal, ful kärring, tänkte hon; och det var som om han nästan omedelbart kände in hennes osäkerhet för han började retsamt att locka henne till sig på olika sätt. Men hon bestämde sig direkt att inget fick hända emellan dem. Han borde istället vara med kvinnor i sin egen ålder som hade fasta bröst och hulliga ansikten samt fnittrade uppskattande åt hans kommentarer. För vad i världen kunde han få ut av en torr icke-kvinna långt efter sitt bäst före datum?

Men det var som om han såg henne och när de samtalade gick det så lätt. Dock var hon fast besluten att låta det stanna vid vänskap. Det var hans doft som hon till slut inte kunde motstå. Han bar någon parfym som hon inte kunde identifiera och den blandades med hans egen eggande kroppsdoft; och när han gick förbi vände denna hans doft ut och in på hennes hittills så välordnade värld. Ibland sträckte hon cokså ut sig när han satt bredvid henne i soffan på någon fest, så att hon kunde nudda vid honom. Då brände det i huden och han avslöjade henne alltid med en lurig blick.

Hon hade aldrig varit särskilt söt eller kvinnlig. När hon var yngre hade karlarna ibland haft överseende med det, där de i mörkret på krogen var utrustande med ett förmildrande alkoholseende. Hon mindes särskilt en man. Han hade inte haft någon speciellt bra andedräkt, men de hade värmt varandra ett tag. Åt honom hade hennes kropp dugt trots att den inte var vacker, åt honom hade hon dugt sexuellt trots att hon inte var någon honkatt som svingade vilt i takkronorna. Dock hade hans kyssar alltid varit för påträngande som om han hade velat äga varje del av henne, och han saknade all form av sensualism. Det tyckte hon var synd, för han var helt ok så länge han inte öppnade munnen. För när sanningen kom fram vågade hon inte ha någon som var vad hon önskade och som fick tillgång till positionen i vilken att rida hennes hjärta.

Allt var balanserat och mysigt tills han var tvungen att leka kär och rusa omkring i våren och svälla. Han kunde helt enkelt inte acceptera att hon inget mer ville veta om honom. Och det skulle fånas och kladdas; och mötas upp vid sunkiga busshållplatser. Det var som om han hade läst i någon instruktionsbok att förälskelse var en nödvändig dramaturgisk ingrediens i spelet mellan kvinna och man. Han mumlade till och med kärleksord på ett osäkert och inte alls tilltalande vis och hon visste inte var hon skulle ta vägen. På grund av att han med sina obekväma sliskord fick henne att känna sig invaderad, bara lämnade hon honom en dag där på uteserveringen bland filtar och glas med kaffe latte. Hon sade sig behöva gå på toaletten och såg honom aldrig mer: hon nonchalerade sedan konsekvent alla hans irriterande samtal tills hans oroväckande flitiga kärlekslåga föreföll var sönderignorerad. Det var som hon äntligen hade tagit tillbaka sig själv. Befriad gick hon nu omkring på stans gator bland vårens alla kärlekspar, och hon kostade till och med på sig ibland att le mot en bebis. Inget i livet kändes längre krampaktigt. Och hon kunde andas igen.

Anledningen till att hon överhuvudtaget mindes mannen var att han i henne planterade något som hon helt på egen hand tvingades att rasera. Hon tänkte panikartat att detta inte alls var hon, när beskedet bars fram till henne. Till något sjukhus vågade hon sedan inte gå igen just för att hon skämdes och för att hon var rädd att någon skulle känna igen henne. För hon ville inte veta hur människor skulle reagera när hon berättade, så hon höll tyst om sin lilla utväxt.

Det var mitt i sommaren när hon äntligen lyckades. Syrenens alla blommor hade skrumpnat ihop och doftade inte längre. Föräldrarna var bortresta och alla vänner upptagna på annat håll, då alla hennes utdrivningsförsök till slut gav resultat. I drygt tre månader hade hon då burit på sin hemlighet och på sin skuld, som om dessa vore de sanna orsakerna till hennes långsamma orosexpandering.

Hon började känna sig lite blek och konstig där hon låg i sin säng, undangömd ifrån alla kvavheter. Det var som om en kyla drev igenom kroppen för att för alltid lämna kvar något frostigt hos henne. Det var en regnig eftermiddag då hennes ofödda barn såg till att abortera sig själv som om till och med det förstod hennes fulla olämplighet och ville undslippa hennes kropp. Ner för hennes ben rann sammanblandningen av två människor; röda skärvor separerades i sin väg bort ifrån söta älskogslöften och hon kunde inte stoppa blödningen utan svimmade i duschen och vaknade urrunnen timmar senare. Åskan drog fram i sommarnatten och dolde nästan för henne hur det festades och skojades alldeles i närheten av hennes badrumsfönster. Allt var så långt borta ändå.

Nästan direkt efteråt det inträffade var det något idylliskt kräftkalas med fåniga hattar, och hon klistrade på ett läppstiftsleende och gick dit. Där var det barn av olika storlekar som det absolut skulle sniffas på, och det skulle pratas i förtrolighet vid välfyllda vinglas mitt i öronbedövande barnstoj. Och hon hade till slut börjat fnittra och säga för sig själv som ett mantra där hon satt i sin hysteriskt roliga pappershatt: - jag är min egen mor och mitt eget barn. Jag är min egen mor och mitt eget barn. Så började hon skratta intensivt och kunde inte förmå sig att sluta. Runt omkring henne betraktade alla henne som något mycket farligt och obehagligt, som man aktsamt måste avlägsna. Föräldrarna höll för sina gråtande barns öron. Nervösa försök gjordes att starta upp nya konversationer att gömma skrattet i, men det bara bröt igenom med sina hårda tårkristaller. Folks ögon irrade förvirrat omkring. Hon förstod verkligen inte varför de reagerade så kraftigt. Till slut förde man bort henne fortfarande skrattandes. Nycklar togs ifrån henne och man öppnade hennes hus. Det uttrycktes stark oro för hennes hälsa, men man bara lämpade av henne på säkert avstånd. Många osynliga dörrar stängdes den natten för henne.

Hon gick först planlöst runt i huset när de lämnat henne, satt i olika fåtöljer men ingen var bekväm, inte ens hennes fars mörkgröna läderfåtölj. Så hon gick orkeslöst upp för trappan och lämnade skrattet någon annanstans. I hennes sovrum fanns ett märke efter hennes eget huvud i kudden men hon kunde inte sova där nersjunken i sig själv, så hon rafsade åt sig kuddar och filtar och lade sig i trädgården. Där bland förstående träd skulle natten snart till att djupna och lägga sin trösterika hand över henne. - Det här var det närmaste jag någonsin kommer, sade hon klart till sig själv. Hennes röst lät som någon vars hela förmögenhet nyss gått förlorad på en sekund. Jag får vara min egen familj, viskade hon; och stjärnorna blinkade likgiltigt mot henne innan sömnen räddade henne.

Sen var det alltid något med i hennes skor som dämpade gången. Något flöt in i varje livsmoment och stal glädjen. Det var som om världen spelade en annan slags musik och att hon mot den utgjorde en falsk mottakt. Lager av hud hade spänts runt hennes kropp med åren, hon hade gått upp många kilo sedan dess. Hennes barm var tung och magen var alltid svullen. Hon gömde sig i stora grå tröjor och i svarta byxor och låtsades vara nöjd med det. Hon vågade inte ens sminka sig för hon stod inte ut med tanken att en man skulle betrakta henne på det viset. Hon hade gradvis blivit den som känner minst. I början var det lite torrt utan famningar, men sedan vande hon sig och det blev skrämmande lätt. Efter jobbet sprang hon alltid till bageriet och köpte wienerbröd med kletiga vaniljfyllningar, som hon vällustigt slickade i sig. Smulor lade sig på hennes överflödiga barm, frasigt bröd tog sig innanför tröjan; mot hennes dövade hud mörk choklad som sände en pirrig åtrå igenom hennes urvattnade gestalt.

Och hon blev bara tjockare och tjockare som om hennes längtan bäddades in i gulnat, dallrigt fett och doldes för världen. För hon åt så att hon skulle slippa att umgås med människor och på så sätt erövra rätten att få välja sin egen ensamhet.

Hon tyckte om ynglingen för att han fick henne att känna sig mindre beige. Han uppskattade henne precis som hon var, men fick henne ändå att vilja leva ut. Så var det bestämt att han skulle komma hem till henne på middag och som hon höll på. Nu fick hon allt snart ta och skärpa sig, fåniga kvinna! Gå och inhandla knallrött läppstift att paradera i inför en man. Detta kunde sannerligen gå åt skogen. Kinderna hettade när hon inväntade honom och när han dök upp klev han rakt in i hennes nervositet. Hon överpratade, visade upp lägenhetens alla vrår och fixade och donade med mat och vin. Han försökte flera gånger att lugna henne men hon lämnade inte en glipa öppen. Det var vinet som till slut varvade ner henne, och hon befann sig plötsligt stående bakom honom i köket. Han skulle ta ner efterrättsskålar ifrån en hög hylla och hans kropp var överallt som en utmaning. Hon tog lätt om hans höfter och tryckte sitt varma kön mot hans fasta rumpa. Han stannade mitt i en rörelse och hon kunde höra honom andas. Över hans ryggtavla vandrade hennes andedräkt och hon sträckte sig på tå så att hennes läppar nästan rörde vid fjunen i hans nacke. De stod så en lång stund. Sedan var det som om hon kom på sig själv och hon fortsatte energiskt med desserten. Han tittade girigt på hennes mun när hon åt och tog med darrande fingrar bort smulor av äppelpajen som fastnat på hennes läppar och i hennes hår. Så satte han sig bakom henne och pysslade med hennes hår som om det varit guld. Och när de gick ut i natten för en promenad så höll han hennes hand.

Så fick han för sig att de skulle åka och bada och hon kunde inte förmå sig att säga nej till honom. På stranden satt hon väl inlindad medan han serverade henne svala sommardrinkar. När hon ibland betraktade hans brunbrända, seniga kropp tänkte hon nervöst att hon borde ha gått till det där gymmet ändå och kanske inte ätit alla de där wienerbröden; solat lite innan och rakat benen. Han frågade henne om hon inte blev varm i alla de där kläderna, men hon försäkrade honom att hon var den där frusna typen medan svetten rann emellan hennes enorma bröst innanför lager av tyg. För hon ville absolut inte heller visa skammen för sin äckliga kropp. Efter ett tag försvann de andra människorna ifrån stranden och han skulle absolut hoppa i vattnet naken. Hennes hjärta slog lite fortare när han bad henne göra det samma. Hon vet inte om det var alkoholen eller den förskräckliga värmen som fick henne att följa honom, men plötsligt var havet hennes enda klädnad och hon kände sig så lätt. De tittade in i varandras ögon och i vattnet suddades gränserna ut. Hon liksom gled in i hans famn. Hans läppar smakade citrus. Hennes tunga navigerade nyfiket i hans mun och hon kände sig inte längre lika rädd. Det var som hon för en stund glömde sig själv och alla sina brister.

Att möta någon annans kropp under vatten är som ett vackert äventyr. För under ytan ser allt så annorlunda ut och det är tyst. Hans lem var den vackraste hon någonsin sett; lilaröd med marmorerad ådring. Den var som marken på en okänd planet, som man längtar efter att landa på. Den såg så inbjudande ut att hon fick för sig dumheten att smaka på den under vattnet och hostade sedan kraftigt av kallsupen. Och han skrattade så han grät och bar henne tillbaka upp på stranden. Hon hann tänka att nu knäcker han ryggen, men han bara lade henne mjukt i sanden som om hon inte vägde mer än ett litet löv. Och så strök han henne över håret och hon fick lov att med sin mun läsa hans hud och utforska han kryddiga kontinent. Hon älskade hur han smakade och hur han växte i hennes mun. Hon provade sig fram och lyssnade till vad han tyckte om samtidigt som hennes händer smekte hans starka lår. Hon tyckte om hur han såg ut när han njöt och hon hade kunnat titta på det i evigheter för han var som vackrast i sina uttryck då. Så kunde han inte hejda sig längre och han fyllde hennes mun med en rund upphetsning, som mjukt rann ner igenom hennes hals. Och hon tycket ofantligt mycket om att svälja ner hans värme.

Hon betraktade honom när han andades ut och letade efter tecken på ånger. Hans bröstkorg rörde sig upp och ned, och hon väntade på ursäkterna med vilka han skulle ta sig ur den tilltrasslade situationen. Men han sade inget alls utan lade henne bara försiktigt på rygg i sanden och stängde hennes ögon. Så kände hon hur hans sidenmjuka tunga rörde sig över hennes kön och hon hade aldrig känt något liknande. Det var svårt för henne att inte låta högt. Bakom hennes ögonlock dansade färger. Han tunga gjorde olika mönster. Ibland var den lätt och ibland styv. Ibland var dess rytm långsam, ibland snabb. Och han använde sina händer för att öppna henne och han smakade på varje liten del. Han märkte att hon inte vågade komma men tvingade henne inte till något. Istället öppnade han hennes ögon och höll hennes händer när han mjukt trängde in i henne. När hennes kropp sen skakade fylldes hennes irisar av grönheten i hans ögon. Och hon skulle nog kunna vänja sig vid att trivas i hans närhet.