The thrill is gone

Lyssnar Billie Holiday på låg volym, men det är Chet Baker som tar över mitt hjärta med sina toner och sin vemodiga, mjuka stämma. Balkongdörren släpper in frisk hösluft. Nyss tagit min sista cigg, en med mentol. Nu blir det inte mer tobaksskit. Mår ej bra av det alls, stressröker bara. Ute kraxar råkorna tryggt och jag betraktar deras mustiga vingar när de rör sig i luft; elegant simmar de fram medan människorna rör sig hackigt och orytmiskt fult.

Har ont i magen. Mitt te drar. Skall snart äta fibergröt med stora lilasvarta, saftiga björnbär. På väg snart till mitt nuvarande jobb. Skall vara där i tre dagar, sedan en trevligare och friare hemtjänstgrupp, där man rör sig i bil på landet. Känns inte bra alls nu. Känner mig dämpad. Vill att livet skall vara vackert.

Flera av mina kollegor är trevliga, andra inte alls. Det är en institutionsluft som råder. Det är surt. Det är bevakande. Det är misstänksamt och man behandlas som ett barn. Det är onödigt tjafs, och allt jag tycker är bara omkullkastas och vänds till sin fula motsats. Tar ej åt mig men blir emotionellt trött och inte alls av arbetet i sig.

Det känns ensamt. Kan lika gärna flytta min säng till arbetsplatsen, eftersom jag skall bo där i tre dagar. Har behov av att gömma mig, av att dra mig undan ensam och av att umgås med människor som gör mig trygg och glad. Känner mig orolig. Det är farligt att vara en relativt ung och glad kvinna som vårdtagrana uppskattar bland bittra kärringar som inte fått någon kuk i sig på alldeles för länge. Men jag känner dem inte. De har väl sina egna inre kamper. De är väl trötta och avtrubbade som alla blir efter ett tag.

Skall ej ha med mig kameran, men kan väl ha med mig mobilen och fotografera något höstigt som gör mig glad längs vägen. Kanske flyger några fåglar rakt in i mitt hjärta och bosätter sig där. Behöver ta in något vackert som ej skadar systemet. Men det är väl bara till att ståla sig, skydda sig och inte tänka utan bara göra klart om man tillåts det, bruka allvar och allt det där, hur man nu gör det, utrusta sig med sin krigsutrustning och inte lämna några glipor synliga.

Sakernas tillstånd

Njutit av skators flygande; deras yviga flaxande och deras skiftande solfjärderspalett. Jag har sett en söt råtta som snabbt som attans sprang in under en buske. Jag har fotograferat lite och njutit av hur behagligt kyliga mina händer blev. Jag har varit röd i min jackka; en kall, ovanligt röd färg med lila toner i sig. I kväll skall jag fly in under en filt hi hi. Vill tystnaden, kräver den girigt. Vill suga på den långsamt, och inte bita snabbt igenom dess karamellhölje, utan njuta, spara den som man gör med en fin konjak. Min tystnad är klädd i sin kupa och jag vill vårda mig. orkar inga ord och tjafsande, vill bara lugnet och avslappningen emd att vara emd mig själv. Hela mitt jag skriker efter denna tystnad.

Snart står träden avlövade. Löven singlar ner i sitt regn. Snart är sikten klarare och småfåglar pryder grenarna som färgsprakande, exotiska löv. Och min skrud är eld, om än mitt hjärta är isigt och drar sig inåt. Jag känner mig närmast dig, när jag elegant suger på en mentolcigarett klätt i ett 20-tals munstycke och nonchalant slänger ena benet över det andra nätstrumpebenet. Jag trivs som bäst när jag gäckar dig på avstånd med mina sotiga ögon och röda, glansiga läppar, när jag dansar för dig i små rörelser och är så där återhållsamt avståndstagande så du får kämpa lite. Jag gillar att studera dig, och jag eggas av att du betraktar mig och hur du ser hur mina händer smeker öevr min kropp; din åttrås alla uttrycks små detaljer.

Våra tankar finns i röken mellan våra kroppar. Vi talar inte och rör inte vid varandra men vi berör varandra och kysser varandra genom att endast sugas in i varandras munnar, i tanken. Din mun är så kyssvänlig. Vill kläda min kropp i din; och njuta spänningen innan allt och vara i den fasen, dina pirrande fingrar lätt över min ryggrad, min andning i din nacke och dina händer på min mage utanför tröjan. Min mage är mullig och den pasar bra in i dina hädner. Över min hals något elektriskt, min kropp så känslig för dina fingrar som närmar sig mig i tanken och i fantasins pefekta ilning: en tydlig berusning i det mjuka skenet av kroppar i mysbelysningsdimma ser jag din kropps alla nyanser, men rör bara vid din ande då vi omslingras, ditt motsägelsefulla jag i din kropp.

Tillbaka till verkligheten. I ugnen ligger Coops mozzarellapizza, som jag köpt för mina sista pengar på kontot. Min mage är psyko. Varför skulle den vara annorlunda än resten? Gillar värmen från ugnen då jag fryser.

I går när jag var urmattad gick jag ikvällnigen till Erika och Frasse och lade in mig. Det var en vitaminkick. Erika bjöd på god och magvänlig kost samt merlotvin och godis. Vi såg på lättsam tv och snackade. Underbart, var det. Sedan sov jag tungt. Ibland vaknade jag av att ha en vacker sammhetsbeige Frassegoos vid mina fötter eller bredvid mig. Åh, mitt sidenöra! På morgonen fnattade en mysigt klädd Erika ut med en promenadsugen Frassis. Jag pluggade och ringde på jobb. Sedan kom mina älsklingar hem med latte, färskt bröd och en frasig stång med choklad. Och som vi njöt. Ren balsam ner i min trötta själ. Erika sjöng någon gammal sång. Älskar när hon bjuder på sång.

Sedan läste jag mer och serverades te. Rörde gjorde jag med en fin gammalsilversked efter Errikas farmor Erika. Och rörd blev jag av detta och inte alls skakad. Det stod Erika på skeden. Passande, eller hur? Sedan en skön, vram dusch med mandelduschcreme och avodado-body-butter. Och Erika och Frasse följde ursnygga mig till min buss. Det blev kurs och delegeringsprov. Sedan promenerade jag vrålhungrig hem. Nu skall det ätas snart. Hurra!

Imorgon börjar jag arbete igen det blir ett kvällspass, följt att fem dagspass då jag måste stiga upp fem varje morgon. Jag skall vara på samma gruppboende samt inom hemtjänsten.

Sliten och frusen är jag. Det värker i mage och njurar. Sitter i min lila morgonrock. Är mentalt så trött men stärkt att Frasse och Erika sällskap. Ikväll skall jag gosa med min Dan. Så mycket orkar jag inte med. Är trött men ganska glad om än nervös. Nu krampar magen. Jag låter allt som en gammal, gammal tant. Hi hi.

Munnar i exil

Har magkramp. Dricker te. Det är tyst omkring mig och jag njuter. Vänta lite....nu har jag Billie Holiday hos mig. Hon är ganska tyst och behglig, samt säger inga idiotier.

Blivit bokad på mer hemtjänst. Känns bra. Hoppas att det blir firare. Men många dagar i rad blir det och många mornar att gå upp fem. Men det får man ta. Skall plugga inför mitt medicinprov strax. Skall på en kurs i waran idag. Sedan skall jag till Erika och Frassis och sova över. Men innan dess väntar mycket som skall fixas.

Är sugen på att få mer psykiatriska uppgifter. I Karlstad har jag kontaktat en massa människor för arbete under julen. Behöver pengar och erfarenhet. är jobbsugen. Vill undvika att tänka och bara jobba.

Drömt om farfar i natt vilket är vanligt förekommande i min drömvärld, där jag står för regin. I drömmen visste jag att han var död, men han var där ändå och ville gå ut i för lite kläder så jag sprang efter med jackor och mössa. Saknar att fika i hans kök. Saknar tryggheten och värmen, kärleken, enkelheten och känslan av att komma hem; en grund att stå på.

Längtar våta skogsgrenar efter regn. Saknar frisk morgonluft och picknickar bland granar; att sitta på en sten och bara ta in landskapet och ingen vet var man är. Saknar purpurvin intill mossans djupa gröna. Saknar mjuka, höstiga munnar i exil.

Kristallkupekonjak

Te och en skvätt konjak med marsipaneftersmak. Sötma mot gommen. Pirr mot tungan och värme i magen. behaglig trötthet. Vill sova tungt länge och drömma bärsntensdrömmar.Ljus längst ner i kjupor som en omvänd Värld. Och mjuka skogssteg i stan, och mina ömma fingrar som glömskt letar längst rodnande löv. Och en stad i botten på glaset och en gränsläns himel bland rosslande löv, poch glömda namn i vinden; oropade och ej hörda, som pickande viskningar; isande som bärnstensljus och morgonkallt blått ljus. Och en alltför känslig hud för beröring.

Tystad

Känner mig helt urlakad och tyst. Kommer nyss hem från jobb och kurs. Kan man vilja sluta innan man knappt börjat? Det går bra, men jag känner mig ständigt i tjänst. Allt är mikroskopisk noggrant, som att en mugg vatten skall bäras in till en patient prick på minuten en dag, och jag mottager fulla instruktioner på varje steg. Känns som om man är en idiot. Ett förkläde med smulor som ligger en minut på diskbänken, för att jag blir upptagen med att hjälpa en vårdtagre, tas genast bort som om det bestod utav ebola och det känns som jag är ett litet barn som begått en dödssynd.

Och det kacklas, gnälls och suras samt pratas skit. Överallt ses problem, och ibland bråkas det om mig som om jag vore en överflödig barlast som ingen vill välja på gymnastiken. Socialkompetens noll, och noll handlingsutrymme så fort jag vill göra något. Känner mig ofri. Säger: vi kan väl hjälpas åt alla så går det bra. Det går ej hem.

Sedan sägs det att man skall ta initiativ, men det tillåts ju inte, och attans nu gav jag någon en tesked för mycket gröt. Kan detta vara det viktigaste perspektivet? Det debatteras om anhörigpriser på kakor och jag teleporterar mig bort. Jag vill snacka om vårdtagarna, men det verkar inte prioriteras. Jag vill bara vara glad, jobba och fokusera det istället för att tjfsa. Det går ej. Attans nu var det fel minut för att ta ut soppåsen. Det är för många kvinnor och jag saknar manliga kollegor. Jag får ej dricka kaffe när jag vill utan måste vänta tills alla kollegor satt sig. Det känsn som dagis. Jag är känslig och bryr mig. Det är en överflödig valuta. Jag vill lära mig och inet få såriga öron.

Jag säger att jag förstår varför en anhörig rä somd en är. Då säger någon att det inte är rätt att lägag över det på personalen ändå, och jag håller med men säger att alla människor projicerar på varandra hela tiden. Då säger ingen något. Jag säger inte att det är ok. kan man inte vara empatiskt generös om man orkar? Är det fel att försöka förstå? Det är väl mest vad jag äegr att vara generös med.

Jag är fullt medveten att jag inte tillhör någonstans och begär inget tillträde. Blir bara trött. Någon i personalen har basillskräck och är efter mig. Varför vill personen inte göra något åt denna rädsla? Jag dömmer ingen, men skall man styras av sin egen rädsla och styra andra med sin rädsla hela livet? Är det ok? Kan jag vadera mig innan jag går till jobbet, med ett fluffigt får i varje ände så att jag slipper möta människor? Vill ha ett fluffilter emellan.

Det gillas inte att jag pratar med de äldre och kommer så väl överens med dem redan. Jag skall helst inte prata med dem alls och bara klaga. Jag förstår inget alls. Jag känner mig emotionellt dränerad, glädjeåterlåten. Brbetsglädjen beskärs kraftig och jag bevakas hela tiden som en lilleputt utan någon som helst hjärna. Det hämmar mig och gör mig orsäker att ha folk kikandes över axeln hela dagen. Ser inte var stressen är någonstans. Vill bara jobba effektivt, men man segas ju ner hela tiden. Måste det ältas sådan som varit och ännu inte kommit. Är det så fel att kommunicera med vårdtagarna?

Men det går bra. Jag får se hur stora liggsår läggs om och hur proteser sätts på, klippa upp kateterpåsar och sterilisera urin. Sednan går jag en delegeringskurs, och det känns så skönt att få lova att vara en tänkande människa utan att hålla tillbaka hela sitt jag. Nu väntar maratonjobb och mer kurserier. Ibland känner jag att jag vill fly till landet. Måste söka fler jobb dock, översätta och skriva. Orkar inte fotografera ens, är tystad, men fotograferade imorse. Känner mig som en urvriden trasa som bollas runt. Alltid redo! Vill krypa udner filtar. Vill bli förstådd för bara en sekund, få en kram och bli serverad en te. kan ej slappna av. ALLTID REDO!!! Det går bra men jag förvirras. Vad gör jag nu? Längtar att dofta på mossa, längtar skog och katter och att i någon vila. orkar ingen amorösitet, det är kroppstyst även där.

Working girl

Jag är ett trött-troll. Kom ganska nyss hem. Bille snurrar på skivtallriken. Det är tyst. Det är ensamt skönt. Mjuk ljus från mysbelysning. Doft från nyrostad bröd. Skall snart dricka te och ta en dusch. Skall se mitt favortprogram Hitta hem. Kan inte riktigt varva ner. Och jag längtar till vargarna, och det vilda och fria. Jag längtar till granars djupa siluettrad och doft av skog, och till utomhusarbete och till mitt egna hus och till det egna rummet. Ingen eller inget kan hindra mig att nå dit. Vill lära mig sjunga jazz på Billies bluesvis i skograna, i världen.

Min nya uppstigningstid är fem. Har gjort mitt första pass som vikarie. Det gick bra. Alltid skall man vara den nya som ingen vill ta till sig. Alltid är man den som hittar in i alla sammanhang men alltid flyter utanpå. Det känns ensamt men ok fast främmande ibland. Och detaljer spelar viss enormt stor roll, som hur mycket grädde deserten skall ha och var ett förkläde skall lägags, men bemötande av de äldre är inte alltid i centrum. Kommer aldrig att förstå det. Men människor är helt ok, och jag är mitt orädda jag igen.

Tidig morgon och man går igenom den mörka staden ensam med sömnkänsliga ögon. Vill fotografera i tidigt mörker, en stad i kanalens vatten, känsliga färger, en annan stad än vad jag är van vid. Så är man inomhus i dålig luft hela dagen, men det fyller hålet i mig. Man måste fylla tomrummet annars äts man upp och förtärs av det som kan göra ont. Har inte energi att lägga på det emotionella. Måste vara praktisk. Annars räcker jag ej till. Men stinger till i mig gör det ofta som ett dåligt samvete och ett sår som inte verkar läkas. bara ens egen attityd kan man påverka och aldrig andra människor, och i det är man som ensamast och då måste man ha tillgång till sig själv för att inte bli helt övergiven.

Det känns, gör ont men jag kan ej gå in i det. Jag har förändrats och låter saker rinna av mig. Men jag saknar ett hem i skog vid vattnet och lövens skiftningar på landet alla träd, där de flyter ihop, och en fristad i spegelvattnet reflektion. Lugnet är viktigast, och jag vilar tryggt i mig själv som i en glömskans totala sömntablett. och jag är taktisk och nästan normal, och mina tankar kretsar kring det normala. Men jag saknar smatal, passion och glöd, men det finns ej plats och jag orkar ej. Men såg lövens skiftningar på eftermiddagspromenaden hem, och deras skira nyanser. Det får vara en slags enkel romantik, att njuta av och som ej kan vändas emot en eller tas ifrån en.

Aldrig mer kluddar jag in mig och gör det svåra. Orkar inte. Noveller bubblar inom mig och vill skrivas, fotografier vill bli tagna men jag har ej ork. Kan ej räcka till för allt. Och om farfar påminns jag, och han fattas mig ständigt i drömmen såväl som det vakna. Kanske hör han vad jag tänker där han är och lättar mina bördor? Han är som värme i mig. Imorgon väntar ett tidigt arbetspass och medicinkurs, på torsdag medicinkurs och helgen mastodontturer från tidig morgon till sena kväen. För alla håll skall fyllas, ekonomiska såväl som känslomässiga.
hon som springer efter larmen

Eyeballing

Färgat håret svart så att åldringarna inte skall förväxla mig med en gamling. Medan jag gjorde det passade jag på att smutta på lite Drysak sherry med en tydlig aprikossmak. Jag lagade också mat, dvs bulgur och en gryta med silkestofu, broccoli, paprika, rödlök, spenat, cocosmjölk, soja, senapsfrö, ingefära, vitlök, curry, chili, kanelstång, lime, morötter m.m. Någrade passande nötter hade jag inte att ha i, men gjorde en snackpåse till imorgon med gula, stora sultanrussin, pumpakärnor, solrosfrön, valnötter och mandlar med ett Granny smith äpple till och ett Royal gala.

När jag sköljde ur hårfärgen så rann vattnet. Resultatet blev att stå i blodvatten. Rena Carrie skräcken. Älskar vampyrestitiken. Vill anordna hallowinfest för barn. Såg roliga godisögon på Coop i fredags, och smög fram till Dan som valde ut ägg och eyeballade honom med ögon framför mina. Han blev rädd och jag fick strikta förhållningsregler att ej göra det mitt i natten.

är så varm efter min dusch. Skall fortsätta läsa i Sveriges Väntrum i sängen och ta en rostmacka. Gillar att författaren skriver nyanserat. Det är ovanligt idag ich behövs verkligheten är alltid nyanserad.

tagit fina kort på kyrkogården idag. Är så nöjd med dem. Det blev en frisk promenad i mina älskade orange vantar och lila jacka. Jag trivdes och njöt. Mina grannar, inte de döda utan råkkolonin, var där också samt kajor, skator, duvor, småfåglar och kaniner. Blev glad på ett rent och enkelt vis.

Lyssnar Billie

Njuter Billie. Skall ta en klunk Brämhultsjuice med ananas och blodgarpe. Mums, billie. Som godis för örat. Ear-candy.

Berusad

Skandal, är berusad mitt på blanka dagen och springer runt naken, inomhus alltså. Läser i Sveriges Väntrum. Den är bra. Skisserar min andra tatuering, nämligen en svart lövranka till nedre ryggen. Den skall ha ett knallrött löv som kontrast. Undrar vad det kommer kosta. Skall duscha nu, och fotografera på en dyster kyrkogård samt gå till ett struligt hetswilly's och köpa en anteckningsbok att strukturera upp allt i mitt huvud i. Imorgon, jobb alltså. Ingen sovmorgon där inte. Det blir att gå upp minst 0500. Då är jag som bäst och mest korkad. Skriver på noveller.

Frågade om mer extraarbete på Body shop igår. Jag, inte Jamie Lee Curtis, är ju the body ;).

Kom på att oscar Wilde helt glömts bort på denna sida bland alla vulgariteter. Vilken skymf!! Skall snart ändra på detta. Snälle, fåtaliga läsare, stena mig inte! Ingen äger ju Oscars kvickhet.
kram Miss Wilde

Doft av ditt sanna jag

Njuter vitt vin och godisbok. Mumma, ner i mitt godislystna sytem. Kyss innåt och på längtande ryggkanvas, och älskog i höstlöven som doftar som din sanna själs väsen!

En längtan

Längtar efter att ha ett litet hus på landet, där det är lätt att ta sig in till stan och dricka gott kaffe, men där det kan vara svårt att hitta mig. Vill ha hundar, katter, getter, grisar. Ja, ni vet ju detta.

På husets loft skall det inte vara tomtar bara, utan också ett antikvariat. Jag skall ha en vedspis och mysiga läsfotöljer där jag kan njuta marsipankonjak. Jag skall ha en vild, vacker trädgård med kastanjeträd, valnötsträd, pioner, fruktträd m.m. Det skall vara en balkong på husets övervåning med utsikt, men även från badkaret skall man kunna se ut i naturen, som att bada ute nästan med naturen och vara dubbelt naken. En sjö, en gammal cykel, nakenbad när ingen ser mig, naturerotik, omfamningar i mossa, picknick med rutig termos, jag stövelströvar i skogen och plockar kantareller och hör fåglars kvitter, ser rovfåglar på himlen, rider, lagar huset, rensar takrännor, lagar mat, bakar och gör mitt eget vin till vinkällareen, musik i natten, en gitarr, mina sånger, ett kar med utomhusbad och utsikt mot stjärnorna, hallondoft från snåren och vilda björnbär, rävar, harar och en längtan efter varg. Jag skriver, jag fotograferar. Ett eget, fritt rum utan begränsningar. Både vila och erotik, sensualism, passion, estitikens villkor. Varma, nybakade tekakor, mot mina händer, varma vantar på vintern, pudersnö tung mot granarmar, jag stryker snö från anisdoftande tujarmar och drar in doften och barrens stickighet, klibbig kåda mot min näsa. Jag binder kransar på farfars vis i min arbetsbod. Och jag skriver med utsikt över fältens mjuka vemod. Syltar gör jag också och gör väldoftande rotfruktssoppor i stora grytor.

Loppisturer, gamla, slitna möbler, tunga kermaikkoppar i glada färger, dry marini i mitt system, olivens sälta som flyter in, Darjeeelings klara friskhet i min mun, en tekanna med höst, med glöd-. Och ett lugn som inte tråkar ut och att vakna någårluna lycklig och att arbeta sig ömt trött och tankefri. Ömma, ömma vyer i frihet, en gammal postlåda bär in yttervärlden. Inget gör intrång och man är kär i livet ibland. Stilla levande ljus, en cig ibland i försommarkvällen och rök som stiger. En trädgårdshörna med slitna trädgårdmöbler, stenar, metallskrot, statyer, urnor. Hela världen närvarande, känsliga färger, färgänglighet. Detta längtar jag och en fototur i ett förgängliugt Rosendal, lavendelskorpor ute i lövhögar med ansiktet mot himlen, purpurvin i ett kallt växthus, kyrkogårdsvandringar, spetsat kaffe,löbkrig och värmländska vandringar med omfamningar me dvantar och haldsduk, kalla läppar mot läppar, kalla händer som värms på glödheta magar, lövkrig, en busig skojjagning igenom löven och kärlek bland löven, rasslandet av lövkroppar mot hård mark, spänning emellan träden, rus, pirr över ryggraden igen, kyla som blir hetta etfre ett tag ute, och vila i varandra och en ej framtvingad lövromantik, det spontana, flödande, kaffegenialitet, och att värma varandra från hösten en liten stund.

Vilka värdesaker?

Jag är Raskolnikov och tar vad jag vill ha.

Det är flottet man vill åt

Och jag som levde under föreställningen att kolesterol var bra, dvs det goda kolesterolet.

Mumma, cartoon fast food

Vi kör ut vår tecknade fastfood med sykel så vi ej riskerar att implodera.

Erect soup

Jag gillar mina sparris spänstiga; sparris med ståfräs. Instant soup. Färdig på fem röda.

Min sparrishatt

Ur mitt huvud kommer sparrisar. Jag har en sparrishatt. Jag är så väldans vacker i min sparrishatt.

stol nummer aderton

Jag väntar ut stol nummer aderton. För den skall jag slåss med näbbar och klor. Stolen är en stol av plast som övergivets på en öde snadstrand av badgästerna, när solsäsongen är slut. Det är en stol i kiosklitteratur.

Efterlängtad come back; oh mama kan you tell

Husrumpor

Visste ni att även hus har rumpor?

Blandade bilder

Astrid-lindgren-litteraturslakt

Nej, jag vill ej äta Emils rumpa. Kommer inte vår barn att ha rumpor? Vilket Lönnerberskt idyllmord. Hoppas att vi kan hitta något bättre att överföra på våra bran.

Mums filibabba. Detta är läcker mat för riktiga män

Kväll

Bor i morgonrocken. En dålig film. Vitt vin som pirrar mot mina läppar; och limetoner igenom systemet öm och ett milt rus och en längtan. Ost, kex och naturgodis. Allt istället för annat, rus som rus.
Kram Quasimodo

Södergransk förvirring

"Åh, vad helvetet är härligt! Där talar ingen om döden..."
"Jag är ingen kvinna jag är ett neutrum". Jag är ett resande kasus, en cp-kolon. Ett trollskt hårburr, ett tveksamt beslut. Ryggen kvackar, aj aj. Så praktikst, för jag föredrar att ha akut ryggskott när jag skall vara en belastning, jag menar en avlastning för 22 åldringar som har det kämpigt, bara för att göra det svårare. Jag älskar det lätt svåra. Så sitt bara där så tjurig som bara den så att vi kan samtala och projicera allt på varandra och slippa utvecklas, stanna i växten. En latte tack och en strakbensoperation! Så jag fixeras på ett bra sätt. För Johan blir så kinkig när vi åker till momor. Jag är inte bara en galning utan också socionom. Och alla har vi ett ansvar för vårt beteende även om vi tar det eller ej.

Jag skall gå bredvid mig själv och alla mina upplagor och omtagningar i all oändlighet så att åldringarna kan finnas för mig och visa gränsen mellan normalitet och galenskap och adopetra mig så att jag bekräftas som god och får ro. Sedan adopterar jag en tax, en Berner Sennen, en skogskatt, två birmor, en get, ett får, en råka, en gris, en sothöna och en vresig, gammal gubbe.

Det har helt lämnat mitt huvud att jag som eminent storstjärna skulle fotograferas och make-uperas på söndagen. Det blev då Diva återbud på grund av min stora efterfrågan och popularitet. För jag färgar mitt hår ikväll. Och jag är publikskygg. Tjo faderittan tango och lasse Berhagen hoppar långbent fram och kimmar, medan jag bönfaller honom om en marsipankonjak rakt in i blodet för att undvara drickestidens njutabra logistik och bara konsumera basspriten och rök direkt in i mitt gap, som moln i min övergödda själ. jag är för trött att vara sexigt amorös, jag är bakis, baktung, och ej mottaglig för pasioner och annat än mig själv.

Nu skall jag sprinag förbi mig själv i jazztakt till enkla bluerrundor i logistiken. Där var jag visst. hej då! När hinner vi träffas. En date med mig själv retroaktiv när tid finnes.
Gogd night Sweden whereever you are!

Ryggfödsel

Det är föga inressant, inte alls som i någon fängslande skräckberättelse av Roald Dahl med kittlande vändningar och plötsligt hårresande slut med finurligt ironisk slutkläm. Ingen försöker att knycka mina ryggtatueringar och sälja dem som dyrbara konstverk, nej jag har bara värk i ryggen; verk som värk. Dock känns det som något håller på att födas ur ryggen mellan kotor, kött och muskler. Kanske är det så att Pallas Atena tittar fram med sin krigsaptit. Nådigt är det i alla fall inte, men vem som har ett liv bryr sig.

På måndag börjar jag 0645 i en hel annan del av stan. Sedan jobbar jag fredag också på samma boende och går en medicinkurs två andra dagar. Kan bli mer jobb också samt insprängda interjuver och ett träningspreludium för min nu träningsförtappade kropp. Håller på att sonera terrängen för jobb under julen i Karlstad. Vill ej drabbas av skräck, när jag inte vet att var göra av mig underd jävulens säsong. Längtar Värmland och dess människor dock.

Skall godisläsa, ge min karaktär Finkel sin sluttouch och lämna ut honom ensam i världen samt novellfundera. Måste också fara ut till stan med en diger cv-bunt till olika godisaffärer som Vagabond och Pilgrim.
So long! Jag befinner mig i vinden, snabbt trampandes, alltid steget före

The rooks and the tombstones