Men vågar man drömma?

Så vågar man drömma fritt och låta själen vandra över mossan och kroppen leva? Det ryser emellan graner, och man vet inte om att hålla emot eller att ge efter. Känsliga, rusiga läppar famlar efter språket. och varma tungor vill in i munnar coh där ömt, och långsamt liderligt spela.

Men vågar man med drömmens fäger måla? Jag går iväg inåt från mig själ. Löven prasslar under mina fötter och jag vill inte höra mig själv utan bara vila mot jorden.

Jag har pms. Världen gör mig ledsen. Den irriterar och jag gråter för ingenting. Jag är öm och kramig, men tål inte att någon rör vid mig. Jag tål inte att någon rör vid mig men vill inte vara ensam. Jag håller andan när solen visar sig och andas bara emellan regnets droppar; och jag känner inåt och lever inåt.

Jag är en ofullbordad kvinan och jag undrar hur det är att bära på något viktigare än en själv; att bära på ett barn; ett nytt och färskt språk, fritt från solk.

Jag vill inte sättas på en pedestal. Jag vill inte upphöja andra. Men gör mig stundtals skyldig till det då mina drömmer fylelr in resten med min längtan. Jag är en riktig kvinna, en person och jag räds inte och jag rymemr vidderna.