Och isarna vänder sig bort från mig och vandrar bort med ensamma steg i sällskap

Och färger dras jag till. Vill ta in allt som är vackert och låta det bosätta sig i mig. Ville skriva vackra ord till dig och på så sätt fortsätta vårt tidigare dialog, den som var så ovanligt levande, unik och estetiskt skön. Jag vill berätta saker för dig. Det var därför jag skrev. Vill severa dig poesi som underlättar i en hård värld och förstå. Men det gick troll och språket blev fult, alienerande och främmande. I en bra distans, där jaag var utanför ditt liv och vi kunde vara nära på det viset och berätta saker för varandra. Ingen oro fanns i orden då. Inget ägande i en trygg vänskap. Men allt vändes till sin hårda motsats. vassa ord ur din mun som skär in i mig. Du står över mig och öser in is i mig och ankalagelser, som Lärarinnan gjorde i lauritz. Jag är Lauritz och du är brodern. och jag tittar på när du rullar i dina myter, och din tystnad är den största grymmhet du kan göra mig även om det rä din rätt. Men jag är glad att du äntligen erkänner att du är arg. Jag frågade, minns du, men du var inte arg. Men det blev en konsekvens på mitt beteende, och jag tror tat jag förstår. Man kan inte säga något alls till en person som skall utreda allt. Men man kan mörda med antydningar långsamt, för de är ett vapen. Och om du bara hade förmått säga rakt ut så hade jag lämnat direkt, tror jag. Men det var ej du. och detta är inte Lillpers. Detta är verkligehtens kalla resultatkonsekvensmos med avkastning noll och total förvirring.

Jag vaknar långsamt till klassisk musik. Tranströmemr sitter bredvid mig. Han läser "En man från Benin", "Upprätt" och "Bokskået" och jag vill bara höra mer, där jag aldrig annars vill höra mer. Och varje ord talar in i mig som vore de mina nu och jag njuter av att vara i en annan värld, där andra saker räknas, som vore min känsliga poesivaluta värdelös för världen. Ordinflation i systemet i konversationer. Och jag telporterar bort mig själv och hör ej mer.

Ett sällsamt vackert ljus bortom trädens aveldade trädtoppslandskap, bakom allt, skyddat som i flykt. Lekande koltrastar som mustiga löv i träden, och sikten är öppen och fri i dag. Och man kan navigera fritt bland molnens fasta mark och dricka mjuk luddighet som vore det en lugnande doft för livssåren.

En man på gatan skrapar sina isiga frostrutor på sin bil. Jag ser honom uppifrån, men han ser ej mig. Sikten skall vara fri när man kör. Ingen solkning är någonsin tillåten på livets färd, då det vore en santär olägenhet för de som bara lyckats se grått i sin annorludna färgblindhet. Jag är en trafikfara för de flyende, för farligt är att se sig själv i andra, och att komma nära det som gör ont i anda. För budbäraren måste stenas, förden bär all skuld.

Jag har drabbats av en annorlunda amnesi, men föga skonsam och befriande. Ingen bluesamnesi, inte helelr någon amnesti. För härjande blir det att leva i ett ständigt undantagstillstånd som breder ut sig som ökenmark coh ödelägger allt i sin väg som gör motstånd och vägrar inordna sig bland sandkornen och malas ned. Jag är en sandens svala revolutionär och jag reder mot ökenstormars blindhet.

Dialys, att sexuellt bo i garderoben, att vara måltavla i ett samhhälle i uppror, att vara upplöst och arbetslös, känslolös, avstängd, nedbruten själsligt långsamt, att vara hemlös i tanken så väl som i orden och i verklighetens kalla vinter. Så lyder vissa undantagstillstånd som tar för att det är långsamma och ej mottager den plötsliga katastrofens förståelse och empati. Så är några undantagstillstånden; att leva landslös och fredlös och sedan bli dubbelt bespottad, för att världen behöver syndabockar i sin låghet. Skall lågheten inom oss få bestämma? Var är medmänskligheten? Varför vågar vi ej vakna?

Jag gick till sängs med ett undantagstillstånd och vakande med ett undantagstillstånd som tog över mig och konkurrerade ut livet. Och mardrömmar red mig svettig och jag levde om i sömnen en ätande väntan och att inte komma till sin rätt är den kargaste av enmsamheter. Överflödum för världen var någon som visade upp sitt undantagstillstånd, som en stjärna på rocken som skuggade alla himlens stjärnor. Och han levde inte alls utan uthärdade bara, och alla jesusar var upptagna med att morlaisera och byrokrater var steget efter. De trodde att han orkade vad som helst där i sitt ovalda väntrum bland kommunala möbler och själslösa palstblommor; poch en dammig doft att ånegstdokument bredde ut sig helt olikt ett mysigt bokarkiv man själv väljer och som när. Han skulle leva senare, så de fick ta besluten.

Och ett undantagstillstånd stirrade ut honom och blev hans liv där emellan stolarna, medan andra åt och njöt var han fast i mynsighetskorrespondansen och brist på den. Han var landslös. De var också lösa fast på annat, där de bar fram hans liv på en vagn som ett beslut i väntan på det stora beslutet, utlämnad till ett undantagstillstånd utan skrupler. Dokumenten var utan ande, och de skavde anonymt men högts oersonligt mot han som drabbades.

Har jag drabbat av en pre-demens? Letade efter en filt med mina ögon, då jag vaknade frusen och såg att den låg på mig. Letade efter min oranga revaxörpropp. Den låg bredvid mig hela tiden. I frontalloberna en förändring från det statiska. För allt man upplever påverkar kärnan i en.

Jag skall jobba hårt idga. Hoppas att jag ej konfiskeras och förväxlas med vårdtagarna i min febriga förvirring och får reda i psykatrins vita korridorer och amdrasseras in i mig själv. -Du är en samhällsfara!!!!!

Dricker en lady grey som tyvärr kalnat. Hon är mjuk, följsam, lekande, och ömt kvinnligt doftande. Bara friskt och salt, ingen vattnig blommighet. Äter en klementin. Det är som att dricka soljus rakt in. Tänker på min vän Nina, som jag förknippar med klementinernas sötma och friskhet. Skall jag skicka hem några till dig? Men magen säger aj till citrus, men jag lyssnar ej. Själen måste ju få sitt.