Speglingar i tidsriktningarna

Vingslag,
speglade under halvisen,
ovanför den omvända himlen
breder råkors kalla flykt ut sig
och skär ut himlen,
som lila-gröna skiftningar i svart siden
som skär ut sin rörelse i smör

Rader av minnesmärken
gör sig påminda inifrån.
Tidssammanblandningens utanpågående
och lövens döda rosslingar,
ibland dem de frånvarandes röster,
mjuka;
viskandes i sina begärliga skrik

Detta är de brändas taktik;
Divide and conquer
and never cure
och spela ut minnesskärvorna mot varandra
i flykten mellan tempusen,
allt täckt av fågelsången som slår ut som fågelsång
i våra söndriga hjärtan,
när vi hoppas att alla våra jagversioner
skall ta ut sig själva.

Längre in än så här i mig kommer du inte igen,
du brända barn som bränner allt i din väg,
och inget förvandlas någonsin till ljus i din värld,'
allt för att få en fri passage för rädslan att vandra i
och få styra ditt karga land.

I dig vill jag inte förirra mig igen,
och gå vilse bland kalhyggen och stympas
som ett överflödigt träd i din skog,
ett hack i din livsskog,
där jag skulle bo,
och idéer som aldrig blev

Det är "closing time"
och du lämnas med de ungas dekadens,
det är "closing time"
över minnenas bristande horrisont,
över våra bleknande kroppar,
där stoppskyltar sätts upp
som räddande ljus mot inre skärvors onda påverkan

"I som här inträder låt i hoppet fara"
och jag ignorerade alla varningsråd
och tänkta att jag var annorlunda,
ett undantag i ord,
och att jag kunde vinna

Nu täcks vi med den fallande sången emellan vingar;
i glömska.
Men du är kvar där som en spegling bakåt'och du föds om
och om igen i mina värkande tankar,
som ett utspårat Sysifosmonster,
som man tappat kontrollen över,
och som lever sitt eget liv,
utan oss.
Omtagning, upprepning.
Vet inte vem du är i min historia,
så jag speglar mig i råkors ögon
och flyr mellan fjädrar bort från dig.

Vill inte minnas
men på mina inre slagfälts hetta går
du omkring som en vålnad,
stundvis,
emellan andra dödas viljor till avtrubbning.

Ingen sikt över de dödas ljus,
ingen överblick,
ingen motsikt.
Du ligger alltid steget före.
Slagfältet fortfarande glödande,
när jag finner din nyligen övergivna eldstda,
där du kokat ditt kaffe
och druckit din konjak,
när jag ensam i natten spårar dig,
alltid steget efter dig i mina känslors utsträckning,
som en maktlös geografi i gift.

Men du ligger efter mig fler steg än så,
omtagning i kalla,
vassa ord,
inhugget i is till slutets kalla början,
igen,
igen och igen,
Som en Pirandello-karaktär för alltid fast i etxten,
sökande sin författare för att utkräva svar,
för att kunna befrias,
något man inte alltid kan ge sig själv utan svar.
Det håller kvar oss människor
i ett ingemansland,
i ett tärande perfektum.

Och alla dessa börjor av slutet,
vem orkar att bära fram dem över tidsgränserna,
att smälta samman med ett tyngande bagage
där på perrongen,
att vara en barlast,
någon som slängs överbord för att transporten skall kunna fortgå,
mer lätt
och tynglös.

Så lyder det inre straffet;
en evig kall seglats i dig,
där blev jag ensam kvar
medan du likt en Odysseus utan väg,
navigerar genom sumpmarkerna med din vaga ambivalens som skydd
och vapen,
men jag sjunker ner i dina förbrännande börjor slut,
i djupet,
och du ser åt andra hållet när jag drunknar,
seglar bara vidare och känner ingenting,
som en vuxen som stjäl barnens plats på livbåten,
när tatanic förliser.

Du behövde öevrleva,
och räddade dig själv istället för mig,
som att segla runt i eld
och aldrig hitta ut,
svarslös,
åt alla tidsriktningar förlorad