När John Donne hålelr sin egen dödsmässa

Inne i St Paul's lyfter John Donne taket och talar dirket till Gud. Inte ens stjärnorna står blekt glittrande i hans väg, när han inför hänförda kyrkodeltagare förkunnar sin egen dödsdom.

Och han ser rakt in i sin egen död igenom denna morbida dödsmässa och får det hela att att verka som det mest naturliga i världen och sprider eld i försmalingens frusna hjärtan, och får männsikor att stå ansikte mot ansikte med sin egen död utan minsta rädsla.

Han förminskar med patos liebäraren och får döden att skamset krypa ihop under altarstolen och dra sig tillbaka i sin egen kista och endast förklara död för sig själv och skona människorna. Dödens budskap liksom dör i sig själv när ingen längre räds under stjärnor. "Death you shall die" vrålar Donne eldigat rakt in i folks själar, men rör inte på läpparna. Hans ansikte blossar. Hans ögon griper tag i oss. Det är liderligt erotiskt när han mässar och mina ögon färdas in i hettan ur hans muns ordflöde.

Döden blir en förudmjukad nickedocka, som kryper undan det utstrålande ljuset från hans ögon. "One short sleep past we wake eternally and detah shall be no more"

Takets utsmyckningar i det kalla kyrkogolvet. Det doftar kalkig död. I de stora kandilabrarna speglas Donne's brinnande person. Och ljusens fladdrande lågor släcks när eld möter eld.

Med kärlek talar han om döden och får allt att falla på plats. Inget begränsas längre, runt honom ett sken av hopp. Inget skådespel när han lugnt dramatiskt för sin egen döds talan och stiger upp till högre gator ovanför sjärnornas glitterbarriär.

Han övertygar oss där i St Paul's. Tiden hålls inte fången. Rummet som tar över buktar ut. Alla begrepp vänds upp och ned och det stora perspektivet breder strömmande ut sig som heliga andar emellan bänkraderna.

Donne är kyrkan. Donne står mot döden, och döden backar. Och han övertygar oss att gå ut och leva vårt liv utan att vara blodlösa och fega ynkryggar. I kollekten hans passionerade livsord. I oblaten hans otyglade värme.

Han lever ett osexuellt liv, men runt honom flödar varma moln av erotik. I hans tals ord pirrar, kryper och pulserrar världens andliga köttslighet. Och när han famnar oss längtar jag inte längre efter att famna och dolda passioner stillas i hans dova ögon ljus. Och elden som vandrar längs golvet som osynliga lågor försvinner rastlös och ömt ut i världen och markerar hans steg bort över stjärnor.