A totally different shade of blue than the sky I am

I know an infinite number of blues,
and though I mix them in all ways possible
my nuances never match the sky,
for to the sky only a foreign object I`ll always be.
And so the sky says to me that for ever I will be shut out,
cause my shade of blue is not for the heavens.

And I plead to the gates to please let me wear that blue,
but the colour is cruely denied me,
over and over again,
because that kind of blue does not fit me,
it is simply not my very colour.

A totally different shade of blue I am,
but nonetheless I force myself to wear that very colour,
a misfit I´ve become among men of uncertain colours.
Just like the light of the sun is so different to different kinds of people,
and just like one person´s light is anotherone´s grief,
and just because it is impossible for the sun to shine on everyone at the same time,
and even though noone is worthy of such a praising job,
your darknes was my light.

I cannot be your shade of blue,
I can no longer find a place to fit in among your confusing shades,
Only a deputy of your sun for a short second,
to quickly be turned away
shaded by the coldness of your moon,
Just a longing leaf where merely solid rocks are required.
A substitute for closer colours,
just an instant cure for lonliness,
nothing more.

Knowing, I can never be a colour of resemblance,
searching desperately to be what I can never be,
negotiating with the universal judges,
found inadequate,
enough blue for you I am certainly not.

Non Serwiam

Nu har jag bestämt mig. Jag väljer nu bort att må dålig och eliminerar målmedvetet alla risker till smärta och obehagliga känslor. Nu ska jag medvetet skapa mig det liv som jag vill ha. Mot detta vänder jag all min kraft och vänder mig inte om.

Jag går vidare nu och i detta blir jag opåverkningsbar. Inte ger jag människor makten längre att styra mina känslor. Min plan är så konkret och stark att ingen eller inget kan stoppa den. Jag är förbannad och jag är trött på att harva i det gamla. Därför tar jag nu kommandot över min situation, aktivt ingriper jag och vänder maktbalansen. Aldrig mer ska jag känna mig dålig och underkuvad. Från och med nu tänker jag vara nöjd med mig själv och fokusera på mig och de drömmar som ska ska bli mitt liv.

Aldrig mer tar jag skit. Aldrig mer ska jag må dåligt. Jag väljer livet och styrkan i en ny attityd som räddar mig och för mig framåt.

Jag sträcker ut en hand till mig själv. Jag finns för mig själv. Farväl till det gamla! Inget kan skada och uppröra mig nu. Min plan är färdig och i den finns ett lugnande ljus. Jag är oövervinnelig och okuvlig. Aldrig går jag tillbaka.

Sviktande framtid

När jag tänker på min framtid ser jag intet. Ett svart hål stirrar övergivet tillbaka på mig. Jag finns inte i min framtid, som insåg jag plötsligt att ingen annan någonsin lämnat mig utan att det är bara jag själv som ej funnits där för mig.

Min framtid är en drömd luft. Där finns inga färger. I min framtid är jag ingens chef, ingens anställd, ingens partner, ingens mor, ingens älskade, ingens älskarinna, ingens dotter, ingens syster, ingens kära, ingens skratt och ingens kärlek. I min egen framtid är jag ej min.

Det slutar här och nu. Det måste vara så. Det enda rus jag vill åt är friden; befrielsen från mig själv och det som gör ont. Ty intet vill jag känna i min framtid. Där inget kan skada mig och inget mig plåga vil jag för alltid vara. Där faller jag undan och kan inte fångas. Där blir jag immun mot alla känslostormar.

Jag har sökt något bland annat. Mitt liv har varit ett alibi och en väntan. Intet fann jag och inget binder mig nu vid denna jord. Att klamra sig fast är omöjligt där intet finns, och ibland klär intet ut sig och luras att vara något annat. Så svag är jag därför att jag sökt bland människor, platser, rus och ting det som i mig själv inte får finnas. Nu ekar varje ton så tomt och orden vänder sig och mig jagar. I mig bor inget värt för någon annan.

Min längtan är allt jag är och den är större än havet. Den tar mig nu bort från mig själv. Jag önskar inte längre vara jag. Jag vill vara utanför min kropp. Jag vill inte stängas in bland redan författade meningar. Inte hellre vill jag dröjas och av kval slitas. Inte vill jag äcklas av mig själv och förakta det jag blivit.

Jag kan inte köpa en framtid någonstans med tillhörande människor att ingå däri. Jag kan inte vara något för mig eller för andra. Inget kan jag styra. Inget kan jag värma mig på. Inget kan gör mig trygg.

I min framtid finns ingen annan. Min framtid står ensam utan mig.

Allvarliga orala behov

Jag fullkomligt avgudar, älskar och finner det alldeles underbart att suga länge och väl på en cigarett. Jag smäktar och trånar efter dig, du glödande gift! Jag brinner verkligen för dig, stressens räddare!

Jag sluter ögonen och låter min tunga röra sig långsamt runt min mun. I min fantasi tar jag dig försiktigt i munnen, mina läppar omsluter dig längtansfullt. Och så suger jag in dig i njutande drag, fyller mig med dig. Du rusar omkring inuti mig och min hud ryser av dina elektriska beröringar. Din doft i min mun och på mina fingrar får mig alldeles yr. Du liksom tar över mig. Det pirrar i hela min kropp, och jag vågar att se djärvt in i världen. Du får mig så klar.

Så varm och sensuell är du att jag ser dig överallt. Måste hålla tillbaka för att inte drabbas av dig. Svårt du mig gäckar, och lockar mig in i fördärvet. Minnet av din smak rider mig om natten. Din utsökta form är allt jag ser.

Jag går omkring här och drömmer om att smaka dig. I mina tankar reser du lustfyllt igenom mig, och jag blåser ut dig emellan mina svullna lustläppar. Det vattnar sig i min mun och jag drivs till vansinne av väntan. Förlåt mig Marlboro Man för det har gått 10 dagar sedan min sista cigarett.

Är bara det dåliga konstant?

Man kan inte klamra sig fast vid saker eller människor. Inte ens en själv äger ett fast och stabilt värde. Är bara det dåliga konstant? För inte påverkas ens lycka/olycka av andra personer. Inte ger vi varandra den stora makten. Det är bara en själv som kan göra en glad, och hur går det då om man består av en samling kompletta galenskaper?

Tar jag mitt egentliga ansvar för att bli lycklig? Finns det något som lycka eller är lycka bara kamouflerade önskningar, som stelnat till normer om hur det bör vara och som nu argt hetsar oss? Borde jag inte bruka allvar nu, klippa mig och skaffa ett jobb? Borde jag inte bli slätstruken, mer tindrande och lätthanterlig? Borde jag inte transformeras till någon annan än jag själv för att överleva? Säg mig, vad väntar där borta? Samma gamla dåliga mönster eller ett nytt dåligt? Vågar inte titta.

Är jag den felande länken i en raserande ekvaktion? Ty jag går sönder här i ingenting. Ljudlöst sker detta som en slags långsam desperation. Det är ensamt och ihåligt. Bland människor går jag innehållslös och obemärkt omkring, maskerad med något som ingen tar sig förbi. Jag lever i en parallellexistens. Bredvid mig går den jag önskar vara. Den hånar mig. Avslöjad är jag. Jag är bara en kuliss i en dålig teaterpjäs. Jag är bara ett skal. Oberörd är jag, mer onåbar blir jag för var dag. En ständig motsättning är jag då jag bara vill ha frid. Önskar bli helt avsminkad, men är rädd att inget finns under min krackelerande make up. Jag är slutligen bara en dålig karaktär i en bortglkömd pjäs; en dålig ursäkt för en människa. Jag är en stark längtan bort och hem.

Är det möjligt att jogga ihjäl sig? Hur många mil måste man springa för att nå den önskade effekten, och på vilken terräng måste man släpa sig fram? Måste man springa bort ifrån sig själv eller mot sig själ? Är det bäst att springa i stormen eller att invänta lugnet efter? Skall man springa fort och genomlida en intensiv plågan, eller ska man dra ut på saken och uppnå ett mer jämnt lidande? ;)

Och vägarna de leda ingenstans

Och vägarna de leda ingenstans. Jag är vilse i skogen och upptäcker till slut till min stora glädje att jag går runt i cirklar. Efter ett tag tål jag inte heller en enda liten bit av marken, vart enda barr väcker otäcka associationer. Men jag är fast i skogen och inget annat kan jag se. Lyckas aldrig gå utanför mig själv. Inget perspektiv bland eviga rader av träd. Jag övervinner dem aldrig, ser inte ett träd i taget utan bara en kvävande trädmassa. Jag skulle absolut utgöra samtliga exempel i en självhjälpsbok på hur man inte inte ska göra och tänka. I mig bor ingen lösning. Jag kommer inte vidare i min snårskog.

Det är inte synd om mig och ingen annan kan jag skylla på. Felet ligger i mig och
det fanns där redan från början. När jag var barn levde jag i total ensamhet och ingen trodde att jag skulle klara mig och att det skulle bli något av mig. De vuxna övergav mig alltid, och sedan dess har jag aldrig kunnat se mig själv bli gammal. Så obekväm i de sociala sammanhangen var jag också från början, att jag fortfarande helt vill dra mig undan dem.

Vad är det då för mening med livet, om man inte får leva ut hela sin potential och skapa sig det liv man mår bra av? En männsika är väl inget självändamål? Det går inte heller att leva helt i fantasin. Även den begränsas av dålig sikt. Till och med den är ofri och består av inrepeterade upprepningar. Ska det alltid vara så här? Skall det alltid göra lika ont? Vad kommer någonsin att kompensera rader av misslyckanden och fadäser?