Jag vandrade igenom ett sömnigt Malmö till tågstationen, där jag för ovanlighetens skull var tidig (ingen akademisk kvart som vanligt). Njöt gjorde jag bland tröttresenärer av en gigantisk chokladmuffin och kaffe. Sedan åkte jag och min underbara rödtopp till landet på andra sidan bron. Ett kallt men vackert Köpenhamn mötte oss, och vi strosade mot vårt hotell. Det doftade som det gör utomlands. På tågstationen kändes det som i England. Väl på hotellet hjälpte oss den charmerande manlige receptionisten (flera sådana underbaringar fanns det, fniss) oss att få tillgång till vårt fina rum. Där hoppade vi ner i vitlakande sängar och bara skrattade. Vilken ovanlig lyx! Husesyn gick vi också och gnuggade nöjt våra händer.
Vårt första stadsmål var Tante Te, där vid likt engelska fina damer avnjöt en smaskig Cream Tea. Dock var det svårt att välja rätt te bland de knappa 65 sorterna, eftersom Miss Wilde är en kräsen kvinna. I alla fall då det gäller te. I det mysiga caféet satt yppiga, färglösa donnor och smaskade bakverk. Erika var trogen sitt Cream Tea och valde en scone med sylt och clotted cream. Jag tog en grov brödbulle med marmelad och ost (lika ståndaktig som vanligt alltså).
Sedan råkade en massa affärer ut för oss, och regnet kom och pissade ner oss på vägen tillbaka till vårt nya hem. Där gonade vi oss i våra hotellsängar, länsade minibaren, duschade och piffade oss assnygga (något bad blev det tyvärr inte). En taxi fixades fram åt dessa pangbrudar som begav sig av mot en fin italiensk restaurang. Där snörpdes det på munnen åt oss när vår svenskhet avslöjade oss, men Erika vann över stället med sin fantastiska italienska och fick en hord av italienska matmän som starka beundrare. En underbart passionerad passionsfruktscocktail bars fram till oss och vi smuttade på dess söta fruktighet, så len emot strupen. Dock skulle det jongleras med flaskor i baren á la "Cocktail" och jag blev ibland mer rädd än trött då männen i sina försök att imponera på oss tom gick så långt som att slänga flaskor kring halsen. Detta nummer var evigt. Men det gjorde inget då maten var utsökt liksom sällskapet.
Menyn inleddes med en underbar bruschetta med ruccola. Rött och vitt vin hälldes upp i de stora glasen och Erika lät svärdfisk med grönsaker vandra igenom sitt livsnjutande system medan Miss Wilde under distinkta stön långsamt sög i sig papardelle med valnötter och ruccola i en krämig sås. Sedan skulle Erika naturligtvis snobba sig med sin Italienvana och mumsa tiramisu. Jag däremot lät en sval och frisk citronsorbet glida ner igenom min orgasmiska strupe. Och kaffet....jag var i offentlig extas. Jag skulle ha kunna konvertera till vad som helst, gått med på de mest förskräckliga saker, skuldsatt mig för livet, sålt min själ såväl som min kropp för att åter igen få denna perfekta kaffebeska emellan min svullna gastronomläppar.
Sedan följde en storstadsromantisk promenad igenom Köpenhamn. Där var andra människor i nattfarten, där vad ljus invid kyrkobyggnader, där var vulgära bröllopsmarängaffärer. Och vi skrattade lyckligt och rusigt av vår 4 timmar långa middag. Väl hemma på hotellet myste vi in oss i sängarna och tv-såg lite, somnade sedan som glada och nöjda grisekultningar. Nöff, nöff!
Nästa morgon väntade frukostbuffén trots att jag redan kände mig så svullen av middag och klädprovningsbetraktelser. Och jag tänkte (tror Erika även tänkte detsamma): nu är det gratis och nu gäller ingen diet trots att min kropp redan är oformlig och trots att fläsket väller över linningen på mina jeans (det sista tänkte nog ej min ursnygga Erika-vän). Gratis är gott och sådana saker gör man ju ej varje dag. Inget tillfälle att banta och hålla igen alltså, om man inte är helt dum i huvudet förstås. Det var så vi började svulla och smacka ljudligt av välbehag. Elaka kvinnor i lokalen granskade oss dömande bakom sina perfekt kontrollerade frukostportioner med fil och nyttigheter. De var smala, de var gråa och tråkiga. De njöt inte. De åt. De var vardag. Vi var hysteriska barn på barnkalas. För varför ska kvinnor förväntas att peta i maten? Varför ses det som fult av speciellt andra kvinnor att ta till sig en massa mat och att gluffsa i sig? Detta är vad som gick in i min kropp i alla fall: pannkakor med sylt, bröd med olika pålägg, frukt, grönsaker, ägg, juice, croissanter med choklad, te och kaffe.
Vi shoppade mer och den härliga frukosten fick mig att se gigantisk ut i provbelysningens brutala ljussättning. Kanske fräste jag till Erika och kanske undrade jag hur jag kunde lägga energi på något så oviktigt som min vikt. Dock kände jag mig som fetast i världen, men lycklig. Högst upp i ett varuhus drack vi skummiga lattar och såg ut över staden och den kungliga teatern. Vi var allt lite sex-and-the-city på vår miniresa fast coolare. Samantha och Samanta. Det shoppades mer och lunchades, och att stanna kvar ville vi men hem skulle vi ju. Längs vägen till stationen stoppade vi vid en godisbutik och Erika träffade sin blivande man invid salta gods. Haribomannen skulle hon absolut ha. Hon envisades så. Sade sedan att han var salt, och som hon njöt än en gång (bildbevis på detta kommer inom kort). Men usch vulgära kvinna, har du ingen som helst skam i kroppen? Har Miss Wilde smittat av sig på dig eller är det kanske tvärtom? Omöjligt att säga, men de lät oss komma in i Sverige igen. kanske kommer svenska staten att bittert få ångra detta överseende? Tullen hade ju full koll på bagaget i tåget, men oss släppte de igenom. Jag höll andan hela vägen till Malmö, och blåste där ut all hash jag transporterat inne i mina lungor ända ifrån Kristiania. Fooled ya, Dumtullen!
