Att äta tomrum

Ena axeln värkte då han vaknade på det hårda badrumsgolvet. Det var kallt. Helgen hade fortlupit. Men han kunde inte urskilja en enda enskild händelse därifrån. Helgen flöt liksom ihop. Utanför hade åskan härjat medan han var gömd därinne. Han kände sig som en universums sista utpost.

Snart skulle han i vanlig ordning rengöra toaletten efter sig. Inte för att det skulle komma någon på besök som kunde avslöja honom, men han ville på något vis dölja sig själv för sig själv en liten stund. Så reste han sig bedövat och lika mekaniskt som han ställt till med oredan så städade han bort den; matrester från golvet, smulor, fettfläckar, torkad grädde; och så sprutade han med Ajax bort den av olycklig människa genomträngande odören.

Men doften följde med honom överallt i näsan. Den var en vän han inte kunde släppa i första taget. Någonstans skulle ju känslorna ta vägen, och då han spände sig hela arbetsveckan och gick på inandning så kom fredagen som en stor befriare. Direkt från jobbet till Willy´s där stressen hittade varor att gömma sig i. För varje produkt han lade ner i vagnen så blev han osynligare för världen. Och han skuldsatte sig för att stå ut. Kontokorten gapade tomma och kreditkorten övertrasserades. Han bara åt när andra människor upplevde saker för sina löner, som om han översatte till mat all sin undertryckta lidelse.

Men han njöt inte. Allt var till minsta detalj kalkylerat. Telefoner skulle kopplas ur, dörrar noggrant kontrolleras så att de säkert skyddade mot den yttre världens ovälkomnande intrång samt persienner skulle dras ner så att ingen såg vad han gjorde med sig själv. Sedan skulle maten dukas upp på golvet i köket, där han tillbringade timmar med att själlöst trycka i sig den.

Matens ordningsföljd var central inte för att han trodde på eleganta menyer med aptitretande förrätter och läckra desserter utan för att han lättare skulle få upp det han förtärde. Upptinad glass utgjorde exempelvis för hans strupe ett viktigt glidmedel. Till en början åt han lite försiktigare för att till slut helt överge minsta ansats till bordsskick och använda hela kroppen för att maniskt kleta i sig medan han grymtade i korta stötar. Han avslutade kalaset på toaletten. Det var liksom mer praktiskt så och logistiskt logiskt; ett rum med närhet till toastolen. Och ner igenom gamla rör ringlade hans frustrerade rop på hjälp och dränktes nere i kloakerna.

Det enda som gick in i honom utifrån var mat. Han åt sitt liv. Det var svårsmält. Desto mer han åt ju mindre blev han inuti. Desto närmare han kom maten ju längre bort ifrån sig själv var han. Till och maten var i fiendens ägo, där den våldsamt rörde sig igenom hans tarmsystem. Men aldrig var han hungrig och mindes inte att man kunde använda mat på ett sådant märkligt vis endast för att nå en mättnad. Trots detta försökte han att täppa igen den sömnlösa hunger som härjade i hans blod, och han botade alla åkommor med mat. Den var hans enda själsliga plåster.

I hans inre spred sig hans avtrubbning likt gigantiska antikroppar och koloniserade alla vitala områden, och om någon hade frågat honom vad han allra mest önskade sig så hade hans trängtan inte involverat några grandiosa lyxigheter utan en anspråkslös önskan att få fly utanför allt en stund och ta en lugn fika tillsammans med någon annan och av denne någon bli insvept i en filt så att han blev varm. Och han ville mer än något annat i världen att någon stannade hos honom när han somnade. För han hade tveklöst valt bort allt annat, för att distraheras och få glömma sig själv.

Men tyvärr kom han så till den grad att smälta samman med sin sorgliga praktik, att det till slut var omöjligt att avgöra vem han var utan den. Han var fast. Han upplevde inget utanför honom själv som kunde ta honom ifrån sig själv, och ingen anade någonting alls varav situationen förblev vad den var; och han kunde helt lämnas i sin omdömeslöshet att fritt få gå loss på sig själv. Han åt ner sitt livsutrymme till minsta fonem och bevisen reste rastlöst igenom avloppssystemen. Tänderna frätte sönder och snart åt han kanske inte mer, ty den aktivitet som konstruerats som hans överlevnad tog långsamt död på honom.

Det skulle vara tragiskt att bevittna vad han gjorde mot sig själv för han övergav gång på gång sig själv. Det var ett ensamt övergrepp. På jobbet kände ingen honom. Det fanns inga människor nära honom som kunde upptäcka vad han höll på med. Det hade han på allvar sett till. Ingen skulle ändå ha kunnat hindra honom då hans längtan var för stor. Och om någon ändå hade känt till hans mörka missbruk, så hade det mycket väl kunnat leda till en ännu större utsatthet, en slags dubbel ensamhet där alla försök till hjälp blev en smärtsam bedömning av hans svaga karaktär vilka bara gick honom förbi. Kanske skulle man då inte längre unna honom det enda som fick honom att må bra, för i hans hjärta vårdade han ömt sin tveeggade ventil som skakigt förde honom fram i världen.

Det handlade hela tiden om något annat. Något sade honom så men det fanns ingen ork att tränga igenom och tala sig fram till anledningar och motiv till hans desperationsbeteende. Han hade varit bäst i klassen; en lärarnas klara favorit. Han spåddes en mycket ljus framtid. De sade att han var en begåvning utöver de andra i klassen, men fick honom bara att känna sig som ett obekvämt nummer i deras profiteringscirkus. Andra bestämde att han skulle lyckas för det var deras vilja och behov. Själv var han aldrig där. Han stal sig själv och gick till andra rum, för alla andelar i hans självbygge var redan uppköpta av främmande människor. De räckte aldrig till för honom själv.

Och hur kan man egentligen lyckas med att kräkas upp ett tomrum? Det var inte att han skulle förstöra sig som skrämde honom, utan att han inte skulle förstöra sig fort nog.

Great balls of fire

Igår var det en man på gymmet som våldtog en gigantisk lila pilatesboll. Han fullständigt hävde sig över den värnlösa bollen och juckade loss. Visserligen har jag full förståelse för att man ibland behöver sätta på något, men vissa saker vill man ju inte veta. Man kan säga att jag befann på fel plats vid fel tillfälle; och jag hyste i min svettiga utsatthet en panisk skräck att andra mindre kulor skulle titta fram under de minimalistiska skjortsen. Jag hade till och med en snabb replik i beredskap ifall jag skulle inviteras på gruppbollsex: - Tyvärr är jag ingen boll-swinger så du får bolla med någon annan.

Men vem är jag att döma? Alla har ju rätt till ett sexliv hur det än må se ut och lila pilatesbollar är ju onekligen bättre än inga alls.

Ömt vänskapsalfabet

A: allierad, affektion
B: bagagebestridare, bostad i känslan
C: cafèmedbrottsling, central, Champagnemeddrickare, connection
D: den man talar om allting för först, drömkumpan, dialogpartner
E: entusiastisk inför, eminent, enkel att vara med, engagerad
F: fin, frände
G: glass i solen, genomgo, generös
H: hemma, habituell, hedonist, helhjärtat, ha kul, humoristisk
I: inspiratör, idéutbytarpartner, intressant, intellektuell
J: jämlik
K: kramig, kalaskul, kamratlig, kontakt
L: lojal, likasinnad, lycklig med i stunden, livar upp
M: matnjutare, medresenär, morbid
N: nära, någon man kan lita på, någon man blir glad av, närvarande
O: omtänksam, ordälskare, oanad, ovanlig
P: picknick,
Q:
R: riktig, rolig,
S: stöttare, samhörighet, själsfrände
T: trygg, tillgiven, tillit, tillgänglig
U: underhållande,
V: vald, varm, vinsugen, vara sig själv med
X:
Y: ypperlig
Z:
Å:
Ä: äkta, äventyr, älskad
Ö: öm, ömsesidig

En avskalad version

Jag dricker Earl Grey ur min lilla flodhästmugg, som alltid brukar göra mig så glad. Nu har den emellertid ett hårt uppdrag, för det finns mycket att stå emot just nu. Jag är ledsen mest hela tiden. Jag har åsakat mig allvarliga tårskador i ögonen. Jag känner mig tyst. Jag känner mig tystad.

Jag minns inte hur det känns att vara klar med något. Ni vet den där lättnaden efter en avslutad tenta eller en genomförd arbetsdag. Jag har inte kunnat slappna av på flera år och har hela tiden en nervös känsla i magen. Jag undrar hur det känns att vara trygg och att inte oroa sig hela tiden. Jag oroar mig också vad denna långvariga stress gör med min kropp. Jag känner att den sliter och att jag ser äldre ut.

Jag har fått svårt att andas, speciellt när jag skall lägga mig. Min lungkapacitet är sänkt och det känns som om någon står och trycker in mitt bröst. Det är trångt i halsen och finns liksom inget utrymme. Ibland drömmer jag om farfar och då kan jag knappt andas alls och måste upp och röra mig.

Jag kan inte relatera till det normala och tror väl inte precis att jag kan få ta del av det normala. Andra människors liv är som fiktion för mig. Jag antar att jag bara har mig själv att skylla. Det heter ju verklighet just därför att det är en verklighet. Svårt att skiljas ifrån en verklighet när man inte vet hur man gör. Jag har aldrig varit så bra på att bara torrt existera. För det är jag alldeles för grandios.

Har svårt att bara finnas när lusten tas ifrån mig. Inte ens en latte eller dadlar smakar längre. Jag vill inte att det skall vara så, men det är så. På dagarna känner jag mig som den siste överlevaren på jorden. Trots att jag har flera fina personer i mitt liv så har jag aldrig känt mig ensammare än nu. Det är den dåliga ensamheten som tar sig in överallt. För den finns ingen bot, den följer mig och den gör mig kall.

Och jag stiger upp i ljus

Och jag stiger upp i ljus och träffar den helige Franciscus, och när vi talar sidledes med varandra uppenbarar sig all världens fåglar på hans klädnad. Hans stämma är mild när han talar in i våra hjärtan. Fåglarna är alla vackra tankar som tänkts men ej kommit till sin rätt; deras vingar en önskan att nå det som är bra inom en och fjädrarna en skyddande hud när de omger mig.

Mjukt är det att vara i den helige Franciscus dialog. Inga ord tar någonsin där vad man inte kan ge och fåglarnas alla färgnyanser reser in i ens ögon som ett skimrande ljus. Franciscus känner varsamt in min plågan, och när han varmt nuddar min axel ser jag hur det ur mina armar växer vingar. Och jag rör mig plötsligt fritt i rymden.

Ur Franciscus andning vandrar ord in i mig och efter att ha gått sönder alltför många gånger lämnar jag skärvorna och följer honom när han vinkar in mig. På gräsplanen intill en trafikerad väg i storstaden, pickar ett starpar. Deras prickar glänser i solen.

Emellan mig och havet

Emellan mig och havet ligger ett oövervinneligt motstånd. Det ligger något farligt på vägen till havet och jag vågar inte närma mig vattnet. Jag står där fastfrusen på avstånd medan havet visar sina olika känslolägen igenom att trollföra sitt vatten. För det går en osynlig gräns någonstans som inte går att överträda.

Något skär in innan man ens hunnit tänka sitt nästa steg och expandera livsutrymmet. Något dras in innan det ens nått fram. Och jag känner mig aldrig särskilt verklig; som en person som gör verkliga saker med andra verkliga människor. Det är som om jag alltid gick bredvid. Det är som jag alltid gick så nära men jag når inte havet.

Och jag misstas för en vanlig människa för att jag kan uppvisa metervis av hud att sätta spetsar i. Och jag misstas för någon som skrattar mycket och lätt, för emellan mig och havet ligger högar av lustigheter, branter av sarkasmer. Tar man sig igenom dessa så tar man sig aldrig ut.

Ingen ser någonsin när havet gråter för dess tårar försvinner i vattenmassan. Och ingen hör någonsin att havet vill vara något annat än hav. För även havet vill ändra riktning och ta sig fram. För även havet vill nås och vara något annat än en transportsträcka i vilka era båtar vilar. Havet vill också resa i ett annat hav.

Emellan mig och havet ligger något som kväver. Det är den sorgefyllda glädjen som fyller upp och sträcker ut sig. Och jag minns hur jag fanns, men sorgen den tar över och jag når inte fram till mig själv. Ingen ser och ingen hör. Det är något dovt emellan när jag försvinner i havet.

Färgers kontraster

Jag står mitt i ett rapsfält. Det är som om solen ramlat ner och sänt sin eld igenom säden. Jag kontrasterar med min svarta klädsel. Jag kontrasterar med min glåmighet. Jag är som ett eget fält; en ö och utanför passerar båtarna förbi. Jag är en ö, okontaktbar ifrån fastlandet. Och det gula når inte det svarta. Ett rapsfält står omkring mig. Det sprider ut sig. Jag är dess fält; en nedvänd bit svart himmel.

Jag betraktar; i mina ögon gult och jag konstaterar för varje spadtag att jag är emellan, att jag är en strimma svart igenom det perfekt i guld komponerade. Så jag viskar till rapsfältet tillräckligt lågt så det ska höra mig att jag är den som kontrasterar; och vad kan någonsin flyta ihop med en färgopposition.

Jag står mitt i ett rapsfält. Jag är ett utan färger sammanhang. Runt mig talar människor i olika konstallationer, men jag är ej med. Och jag går bort med en känsla att jag bara flöt förbi; en ö av svart under solen.

Thin ice

Skate on thin ice if it pleases you so,
just follow the same pattern in the ice,
straight to hell
unable to turn,
but I won´t be there on the side cheering you
so when the ice breaks
drown those who try to save you
and rescue those who just watch you go under

Lies can be so intoxicating;
the ice a cruel fantasy
I never whisper truths,
as if there is only one version of truth,
uncomfortable without a distance,
but caring and varm.

So much easier to just continue one´s passage to hell
keeping your enemies close with sweet, false words
slaughtering those who actually care
for letting go is a seduction

When summer comes with its cold
I won´t be there to blame
and your ice destroy
but I´ll show you a hand full of warmth,
to melt your ice,
beneath it the sky
and the stars in your eyes
that you´ve forgotten.
And I will show you a better man when least expected

Krypningar i benen

Jag är så rastlös att jag nästan kryper ur mitt eget skinn. I magen flaxar fjärilar omkring och jag är ofokuserad. Vill ha en cigg. Bara jag blir frisk snart så ska jag springa på mitt älskade löparband för naturupplevelsen på gymmet är så vacker. Kanske kommer jag att springa riktiga lopp också så att jag får tävla lite; och ska i så fall verkligen försöka att stå med de hemska
utomhusmiljöerna med den friska luften, den lummiga grönskan och den äckliga havsutsikten m.m.

Tomtebolyckan

Vikten av trädgårdstomtar har alldeles för länge underskattas, i alla fall av mig men idag fick jag med mig några i farten när jag var på stan. Och jag insåg först när jag fick dem hur tomt mitt liv varit utan dem, och mitt liv fick sig äntligen en mening. Allt annat kändes fullständigt oviktigt. Hur har jag klarat mig utan er hittills?

Skor eller psykiatrin, det är frågan?

Nu är det så här att jag tidigare alltid hade så ont om skor, så när folk frågade om jag skulle med på saker så fick jag alltid tacka nej pga min akuta skobrist. Jag sade: jag kan inte följa med den här gången heller, jag kan inte gå på bröllop för jag har inga skor, jag kan inte gå på klubb för jag har inga skor, jag kan inte skaffa något arbete för jag har inga lämpliga skor till intervjun.

Men så plötsligt hade jag utvecklat ett oväntat intresse för skor och kunde fortfarande inte följa med ut på saker för jag var för upptagen av att tänka på skor. – Sorry guys, I´m washing my shoes tonight. Man kan säga att jag nu hade skor på hjärnan och jag undrade över nya, avgörande saker som hur Carrie Bradshaw i ”Sex-and-the-city” har råd att köpa så många par Manolo Blanik, och jag undrade vidare vad för specialdesignade skor Neil Armstrong hade på sig där på månen när han yppade: ”A small step for man, one giant leap for mankind”. Något sade mig att jag fokuserade på helt rätt saker.

Dessutom började jag lägga märka till vad folk hade på fötterna och det är ju något som jag hade kunnat vara utan. Jag fick liksom ett annat perspektiv av att ständigt titta ner istället för upp. Man kan säga att jag äntligen efter alla år av skosvält hade på fötterna. Nu hände det till och med att jag självmant bad folk om att få följa med ut på saker så att jag kunde få stoltsera med mina sexiga skor i så många sammanhang som möjligt.

Men bakom den perfekta ytan dolde sig djupa, svåra tankar och det malde ständigt natt som dag hur jag bara måste få loss mer pengar på något sätt så att jag kunde köpa fler skor, skor, skor. Kunde jag kanske råna en bank, lura någon stackars dum jävel på pengar, ta ett gigantiskt banklån eller hitta något hos mig själv som är värt att betala för och som går att direkt omsätta till skor? Överallt skor. Mitt kungarike för ett par skor. Jag såg sakers värde i skor. Så många par skor betalar jag i månadshyra, han där tjänar så och så många skor i månaden, nu har jag ätit så många par skor, den här chokladbitens kostnad utgör en 1/16 par skor osv. Man kan säga att jag hade blivit lite snål när det gällde allt utom skor. Jag hade gått från att vara nästintill skoointresserad till att vara skobesatt. Jag var helt enkelt lite för bekväm i mina skor. Jag kunde till och med tänka bort mina principer som så starkt säger mig att veganskor är rätt och ett konsumtionssamhälle är fel där alla försöker att ha så många skor som möjligt, för skor fick mig att må bra när få andra saker lyckades göra detsamma. Så att några djur fick sätta livet till så att jag fick se snygg ut i mina skor, var bara en bagatell.

Men hur kom det sig nu då att jag så drastiskt ändrade min attityd till skor så där bara över en natt? Jo, jag stod vid ett vägskäl ”på höjden av min levnads branter där vattendragen dela sig, och gå...” och eftersom jag mådde inte helt bra psykiskt, så tvingades jag in i en vårdapparat där jag sprang runt emellan de olika vårdinstanserna i Malmö för att jag inte var lagom sjuk för respektive institution. Och jag grinade och snörvlade och sade till en specialist i allmänmedicin att jag nästa gång skulle se till att vara sjuk på rätt sätt så att jag passade in i systemet; och att jag ansåg det vara mycket logiskt att det krävdes som mest av mig när jag mådde som sämst; att det när jag mådde som mest dåligt krävdes saker av mig som till och med hade gjort den mest friske sjuk. I min sökan efter hjälp hamnade jag alltså emellan stolarna, och jag sade till vårdcentralen att när jag väl får en tid hos er så är har jag nog hunnit blir frisk redan, och jag slet ut mina skor in min desperata letan efter en hjälp som skulle få mig att må bättre. Så till slut släpptes jag i alla fall in till psykiatrin och jag frågade relativt tidigt hur något som skall hjälpa mig kunde få mig att må så dåligt. Och jag sade: jag vill skonas ifrån er skoningslösa praktik. Och så gick jag där längs en grå och övertrafikerad Nobelväg dit skorna pekade och kom så småningom fram till i all min omdömeslöshet att det bästa för mig nog vore en självhjälp.

Så vad väger tyngst på vågen; skor eller psykiatrin? Att må bättre igenom införskaffandet av skor eller riskera att må sämre igenom psykiatrins färdigskräddade åtgärder? Hellre skor än dålig hjälp, när man inte förmår att visa framfötterna, att visa fram fötterna. Låt mig läsa i dina skors linjer ditt framtida livsöde.

Varför kan inte praktiska skor och sköna skor samtidigt vara sköna att betrakta? Det leder mig utsökt in på vad en begåvad föreläsare på ett seminarium refererade till som ”fuck me shoes”, dvs utmanande skor med höga klackar som ibland sätts på av kvinnor så att dessa kvinnor på detta vis sänder ut tydliga tecken på att de vill bli påsatta. Poängen i denna mans uttalande var följaktligen att kvinnor får skylla sig själva om de sätter på sig sådana skor. Det måste de vara medvetna om. Men jag anser i egenskap av expert, jag borde ju veta det nu eftersom jag för första gången i mitt liv äger flera par skor samtidigt, att det inte finns några frestelskor och att förförelsen mestadels ligger i betraktarens fantasi. Kan inte skor helt objektivt bara få vara skor som skyddar en mot kylan och skyddar andra personer mot ens stinkande fotodör? Måste man uttrycka något igenom valet av sina skor? Kanske valde man bara det paret för att det var det som stod närmast i affären? Kan man inte bara gå omkring i sina kängor utan att vara en militär som marscherar?

Jag vill istället tala om ”fuck me not shoes” och om deras mycket skadliga inverkan. Alla har vi någon gång ägt ett par ”fuck me not shoes” utan att kanske ens veta om det eller ens kunnat ana vad vi utsatt våra medmänniskor för. Minns ni kanske de tidigare Eccoskorna innan de utvecklades vidare, den där grå klumpiga modellen på 80-talet som våra föräldrar ibland gick omkring i, för hade man tur så klädde sig par i matchande, fotriktiga skor med neonfärgade joggingdressar till.

Det är alltså ok att bara knata runt och signalera att man inte har någon som helst önskan att bli påsatt? Tänk om man efter att helt i onödan ha investerat en massa öl under kvällen på krogen på ett tänkbart ragg och plötsligt tittar ner på raggets skor som talar om för en att personen ifråga inte alls vill och tänker ha sex med en. Kan man verkligen få bli så grundlurad?

Är det verkligen lagligt att osexa sig på detta vis? När jag går där helt värnlös och inget ont anandes på stan och ni bara brutalt tränger er in i mitt synfält och skrämmer mig med era fula skor, och det är tydligen inte alls straffbart att på stan mig överrumpla med era groteska skor och trampa ner mitt estetiska sinnelag och trampa sönder mitt libido och skrämma mig till ett långt liv i celibat.

Det är alltså provocerande att vara snygg tänker ni, men helt accepterat att vara ful för då är man ingen säkerhetsrisk, för då riskerar man inte att flyga iväg utan har båda fötterna på jorden. Det är tryggast att vara ful så man inte riskerar att förarga någon eller att få oklädsamt många ligg.

Nu tycker jag absolut inte att vi ska döma varandra här ikväll, så om någon i publiken har fula skor på sig så ska ni vara lugna i att det är er jag talar om så att ni inte behöver känna er utpekade. Låt oss inte titta på varandras skor så att vi blir jämlika och utökar antalet möjligheter.

”Somliga går med trasiga skor. Säg vad beror det på?”. Somliga går utan skor. Somliga får skavsår av fel skor, av nya skor. Somliga går i skor som inte passar för man måste ju gå på och inte se sig om och man måste ju ha skor. Så jag skär av mig fotknölarna och tränger in mina tjocka fötter lik en avundsjuk askungesyster i alltför trånga skor. Det här är min riktiga storlek, jag lovar. Jag har faktiskt storlek 37 om jag bara stympar mig lite.

Somliga går i snowjoggings, säg vad beror det på? Har du provat att gå i mina skor? Dina fötter är alldeles för stora och töjer ur min lilla skovärld. Dina fötter är ett trubbigt system.
Somliga går med trasiga skor, och somliga med dyra. Säg vad beror det på?

När vi ses så vi byter vi listor med varandra, redovisningar av vad vi gjort sedan sist, kanske behöver vi inte ens riskera att träffas och titta på varandra på riktigt. Våra skor hånglar i alla fall med varandra under bordet och jag står mer än gärna på dina skor när vi dansar för det känns så tryggt; och jag tar gärna av dig dina skor och dina strumpor och låter mina läppar omsluta dina stortår. För dina tår smakar så gott och inte alls svettigt som du oroade dig för och dina tår har inga stora hårstrån som fastnar emellan tänderna. Det pirrar i mitt kön då jag ringlar min tunga emellan dina tår och jag känner hur du växer. Jag stryker mina fötter över din rygg och trampar hud, men avbryter mig sedan mitt i akten så att du blir riktigt pissur, för jag kommer plötsligt på att detta med fotfetischism kan bli mycket smärtsamt och komplicerat. Och jag vill inte att djävulen ska visa fram sina spetsiga skor och sticka hål på erotiken med sin vassa stilettklack. Jag vill inte vi ska sko oss på varandra, att vi ska trampa på varandra så jag lämnar dig för att älska och åtrå döda föremål, för att skor är en kvinnas bästa vän. För det är säkrare så för skor är lätt sexiga och begäret till dem går nästan att kontrollera. Skomodet går med andra ord att förutse.

Så jag gick på en skotrip istället för på sex. Oj, så jag pysslar med mina små darlingar, smeker dem, putsar dem, gnider in dem med skofett och skokräm, speglar mig i dem, berusar mig av läderdoften. Jag till och med förförs av skornas greppvänlighet. Och jag sover med skorna för att jag vill vara nära dem på natten då allt är så tyst och då mardrömmarna jagar mig. Så jag ställer upp skorna efter färgnyans innan sänggåendet, räknar in dem; mina pastellorgasmer som håller sig till de slits ut.

Men man får ju inte någonsin sluta att tro på kärleken ”Och jag vet att kärleken är på väg med stora steg” Men inte får kärleken ha mesiga seglarskor eller loafers med tofsar för den delen. Men tänk om det faktiskt inte spelar någon roll vad kärleken har för skor bara strumporna inunder inte är gubbiga tubsockor.


Sedan drabbas jag av en svår skoirritation, där jag blir så trött på och av mina skor. Jag inser kanske att jag inte helt är mig själv i mina skor och att något fattas mig ibland. För vissa hål kan inte skorna fylla som exempelvis saknad av andra människor och sig själv. För de liksom psykiatrin kurerar bara symptomen. Det är då jag förstår på allvar att mina skor är en ersättning för något annat och jag känner mig plötsligt så skolös och så bar med såväl som utan mina skor. Det går plötsligt upp för mig att jag har ägnat mig åt Converse istället för att konversera och åt Vagabond istället för att resa världen runt. Jag känner mig lurad av mig själv, men ”Det var en önskedröm men jag måste medge att när jag vakande vaknade jag med glädje, jag en sång och en dansman, ååååå, Diggi-loo diggi-ley alla tittar på mig där jag går i mina gyllene skor”.

Vår sista seglats

Andas varm luft in i min mun!
Låt tången;
ditt salt
fylla gomseglen
och låt oss kasta loss
ifrån allt
men inte varandra,
i alla fall inte än;
en sista seglats i rött skymningsljus
när våra munnar helt fritt seglar varandra

Låt mig springa i din varma andning,
låt milen löpa
när jag tar in den otyglade vinden
och det som inte syns sprider sig inne i mig

Och du seglar mig,
jag seglar dig,
när det varma omger oss,
vi liksom lyfter i varandra,
och milen löpa som vore de ljus
på ditt solömma ansikte,
och milen löpa liksom tankarna rastlöst;
en värmekapsel i tiden,
inga sirener stör oss med sin lockande sång
Detta är en munnens sista seglats

Om jag bara kunde förstå varför du är så rädd för lilla mig

Det behövs inte förklaras och försvaras,
det att du så plötsligt räds så mycket för mig,
kanske smög det sig på,
kan det vara så,
men jag är ju inte farlig och knappast allvarlig,
bara översexuell och fånigt intellektuell.

Kan ej förstå att jag skrämmer dig så.
Jag är ju bara jag,
nu som då,
jag har ju alltid varit lagom omåttlig så,
hetsig och snabb på att konfrontera,
kan ju få vilken man som helst att vilja retirera.
Jag är vild men inte någon jävla imbecill,
ingen hysterika,
heureka,

Du vet ju hur jag är,
ingen att så lätt ha kär,
ingen man tar med hem till lilla mamma,
som i möblerade rum med detsamma får stanna,
rastlös, manisk, obekväm, kritisk, känslosam,
stridslysten, passionerad, besvärlig, morgonsur,
depressiv,
du har tur,
dessa egenskaper klarar jag med bravur

Jag är en sådan där som hamnar emellan konversationerna,
som skämmer ut sin familj på restaurangerna,
och som så fort tröttnar på allt,
som kör slut på sig själv och på andra trefalt,
och som tjatar och ältar,
som sig surt i människoföraktet vältrar,
som förför och förgör
och allting förstör
en av för mycket av fel saker konnässör

Så endast ovanstående är jag;
en helt harmlös kombination.
som inte alls hos dig väcker desperation.
Jag är ju så vän min vän.

Cosmasia Kraft spelar

Blandade bilder från veckan som gått

En stå upp som får saker att stå? Visar du vad skåpet skall stå?

Hur kan ni bara ta ett sådant ofördelaktigt foto av mig, att jag på allvar riskerar att se ut som mig själv?

Kan ni åtminstone inte vänta tills jag har börjat smutta på det billiga rödvinet? Va? Då brukar ju alltting se så mycket bättre ut, igenom alkoholen alltså. Människor blir så vackra igenom alkohol, människor blir så åtråvärda igenom alkohol och man själv blir så jäkla assnygg efter ett ”lagom” intag av alkohol. Och alla människor blir plötsligt så underbara, ens bästa vänner. Klockan 04.00: Ja, vi startar ett företag tillsammans... vi åker till Provence och hyr ett hus. Vi är så skönt bäst.

För alla människor kan man stå ut med när man är full; full av rödvin från tetran, och tom av kritiskt tänkande av andra och sig själv. Man står till och med ut med sig själv och det är ju inte lite det. För alkoholen ger en fördelaktig vinkel. Dagen efter:
- Titta hur jag såg ut igår, så hysteriskt full jag blev (falsk blygsel och ånger)! Oj, vad gjorde jag sade du? Nu har jag världens ågren och måste bota detta med en drink och skapa mer ågren. Lika framkallar lika.

Men jag ställer mig i alla fall här framför rosbusken med de röda rosorna, intill korsvirkeshuset och den glada bebisen i barnvagnen med min bästa sida mot kameran, i min bästa vinkel så att jag ser naturlig ut;
så att jag ser så där skojsamt avslappnat glad ut som jag verkligen är. Så att jag kan bli porträtterad som jag vill. Så att jag blir som jag vill. För all fotografering är bedrägeri.

Men kameran ljuger inte, men ibland lägger den på 5 kilo vilket inte är särskilt gynnsamt för de flesta av oss. Och kameran ser allt med sitt öga, var enda por blir till en våldsamt varig pixel. Man blir liksom nojig av att bli fotograferad hela tiden. Gud, så pluffsig jag är. Min näsa har växt. Den ser ju alldeles sned ut. Och mina byxor, hade de verkligen den där urtvättade färgen och håret mitt är fett och rockar inte alls och kläderna är sorgligt last season. Sexig, nu glömde jag allt att vara sexig. Tusan också! Kan ni göra en omtagning så att jag samtidigt kan puta med munnen, hålla in magen och tutta mig med brösten, blinka med ögonfransarna och säga bo bobi do?

Alltför lätt att fastna i dokumentationen, och att till och med dokumentera själva dokumentationen. Man blir ju så trygg i dokumentationen, för där har ju alla ett spännande liv efter ett redan färdigt manus och man är klar med sitt liv redan och lever i en söt familjelycka. Titta här är jag framför Eifeltornet, i köket vid vinaren, i disken, på toan, framför tårtan. För endast i dokumentationen finns helgdagar helt utan neuroser och alla har en sådan där underbar Madickenfamilj i det gröna med gitarrer, picknickkorgar och svart-vita kor.

Lätt att fastna i dokumentationen för allt ser bra ut på håll,
allt är så lätt på håll,
inget krävs av en på håll,
fantasin blir perfekt på håll,
romantiken överlever på håll.
Oj, nej detta blev inte alls som jag tänkte, det stämmer inte överens överhuvudtaget med idéen hur upplevelsen skulle bli innan, så här skulle det inte smaka, vara, se ut.
Så TILLBAKA TILL DOKUMENTATIONEN!
För den kostar inget,
den blir som man vill ha den,
så där lagom opersonlig.
En retuschering, där urballningarna är ur bild,
och de äkta känslorna befinner sig någonstans bakom kameran,
väl kontrollerade och dolda.


På håll har ingen finnar,
och brister går att gömma,
på håll,
sminka över,
det stramar så i mungiporna av den krampaktiga masken,
och det tillgjorda leendet,
jag blir så Stimorol-Runar-stel i munnen,
men det känns bättre att posera än filosofera,
och att se ut som istället för att bara se ut.
Vad skall andra tycka? Vad skall andra tro?
Hur ser detta ut egentligen?
Ett manipulerat statement,
där det skenbara tar över.
kärlek, relationer på avstånd
i ett fördelaktigt ljus är ett smärtfritt koncept,
en vinnande lösning.

Så om du dokumenterar mig här så dokumenterar jag dig,
så slipper vi ju att umgås,
anstränga oss,
vara närvarande,
jaaaa!
Puh!
Så skönt! Vilken lättnad!
Det var nära ögat,
att vi tvingades stå ut med varandra där.
Så trevligt vi nyss ser ut att ha haft det,
enligt dokumentationen.
Var det bra för dig också?
så mysigt vi har det,
tillsammans,
en solklar gemenskap
puss på dig,
på avstånd,
i dokumentationen

Vi vidrör aldrig varandra direkt,
riskerar ej att förknippas med varandra på stan,
jag går tio steg framför,
du äcklar mig lite,
men duger på bild,
Ett instrument oss emellan,
ett filter,
vi har båda heltäckande våtdräkter när vi tittar på varandra
på riktigt
så att vi inte ska se varandra,
höra varandra,
börja bry oss om varandra,
bli utelämnade till varandra,
förälska oss i varandra,
men du är sexig på avstånd,
och jag är snygg på avstånd,
när man inte ser så noga,
för det är bäst sådär lite lagom diffust,
och jag vågar inte titta efter riktigt,
och vara nära,
utan skapar mig ett eget nära,
ett sken av öppna kläder utan strama kragar i
dokumentationen,
för där vågar vi bara vara
och kyssas i luften
och av våra rädda känslor skriva fega manifest,
anonymt,
som ibland läses av en främling
och helt har tappat sin betydelse.

För i dokumentationen är allt så gemytligt.
Det är blomsterkransar, sill och nubbe,
Det är blå, blå vindar och vatten
Så man väljer dokumentationen
framför vardagens friktioner,
för den är helt utan relationsskavsår

Lättare att underhålla en bild,
lättare att klamra sig fast vid en bild,
att föredra att vara på bild,
för i poseringen är man inte sårbar,
då man själv väljer vad att lyfta fram.

Enligt min välfyllda almanacka är jag hysteriskt
fulltecknad av aktiviteter denna vecka,
jag är sprängfylld av superviktiga göromål,
jag är sprängkåt av att vara välfylld;
jag är helt oumbärlig,
i ständig uppkoppling,
världen behöver mig,
jag behöver upplevelsen av mig,
där jag springer förbi,
hej då,
jag hann inte att ta en kaffe med mig själv i dag heller
så jag fick ställa in,
kanske kan jag boka in något med mig själv
nästa månad när jag varvat mig själv
och kommit i kapp.
en fånge i logistiken,
alltid på väg,
schemalagda knull,
in och ut
tjosan faderittan tango,
det flyter ju på i alla fall tills jag sjunker,

Utanför bilden är det obekvämt att vara,
naket,
ett hack
emellan bild och verklighet.
För det kan ju omöjligt vara så att dokumentationen
ger en annan bild;
Dokumentationsverklighet.
Jag ser ju ut att ha kul på bilden och då
måste det ju vara så.
Jag förlitar mig helt på det,
det är så jag minns det;
ett konstruerat minne.

I dokumentationen kan jag låtsas älska dig,
och du kan lägga dina armar över mina axlar
och vi ler mot världen fast det skaver inombords.
”Sudda, sudda bort din sura min”
”iiii (mördarljudet från filmen Psyko)”
”sudda, sudda”
”iii”
”munnen den ska skratta och vara glad. Munnen den ska sjunga tra la la.
Munnen har vi fått för den skall skratta. Sudda, sudda bort din sura min”
För det oäkta gör inte ont,
illusoriska relationer känns inte,
de kräver inget ansvar
och gör sig bra på bild

Jag är en sådan där som bilder skyr,
ty jag dödar den spontana glädjen.
Jag är en dokumentationseskort
och jag hyr ut mina tjänster,
just för att jag själv inte får och förmår vara med
på några riktiga bilder.
På bilderna är jag precis vad du vill att jag ska vara,
vad du vill se,
jag är din vän,
din familj,
din partner,
din arbetskamrat,
ett alibi för ett dåligt liv,
och jag visar mer än gärna upp vilken
käck, oemotståndlig och cool person du är.
Jag hjälper till att göra andra människor kåta på dig, besatta av dig.
Jag förtrollar så att du väcker avundsjuka, svartsjuka och att alla ser upp till dig och dyrkar dig.
För jag förför
Jag är den sannaste narcissisten,
för jag är dokumentationen.

Alltför lätt att fastna i dokumentationen,
och under tiden går livet svårt förbi,
vi speglar oss i varandra,
och kan aldrig säga som det är,
och jag vill gripa in i bilden
och dra ut dig,
rädda,
dig,
och rädda mig,
men jag ids inte för jag blir så uttråkad
av det jobbiga.
och dokumentationen är ju så lätt

Omvänd himmel

Hennes hår ligger utsläppt på mossan. Hon tittar uppåt; i hennes ögon himmel. För det är bara natthimlen som vet var hon är. Hon bara försvann, slet sig loss från sötsliskiga ord och berusade mansarmar. Det hade varit logdans. Det hade funnits förväntningar hos somliga. Det hade spelats och lockats, men hon hade bara fått kväljningar och snört sig krampaktigt och dragit kjolarna åt sig. Hon klättrade över gärdsgårdar och ibland fastnade kjolarna i träet. Hon sprang över ängar alldeles för fort för att vara i dem, för att ta i dem igenom fötterna, igenom näsan. För hon ville inte dansa och åma sig för hon ville inte känna sig likgiltig och tom senare. Hon ville inte smekas och gäckas så att brister kunde bli påtagliga. Hon ville inte känna unken upphetsning ur lismande munnar.

Nu låg hon där med träden som enda vittnen. Hon snörde upp korsetten, strödde ut kjolarna över lena mossebädden. Invid den dimmigt upplysta dansbanan låg män och kvinnor och värmde varandra i buskar för att glömma tiden. Under samma himmel sprutade män sin säd likt stjärnor i kvinnors sköten, och mot kvinnors yppiga barmar sov sedan utmattade karlar den tunga alkosömnen.

Mossan gick in i henne som vilade den på hennes kropp. Träden omslöt henne. Det var som om natten med henne låg och det kändes mer ärligt så. Det fanns en frid där i mörkret. Mörkret var mjukt och omsvepande. Inga falska skratt, inga hysteriska skådespel steg fram ur mörkret. Innanför hennes klänningsliv bultade ett stycke himmel. Det var natten då stjärnorna steg ner och bjöd henne vara del. Och hennes längtans navigerande var slut; på himlen ett obegränsat hjärta djupt att uti tömma hennes inre salter; gnistrande.

När jag tappade farfar på OBS

Precis innan farfars begravning hade jag fått ett svar-vitt kort på farfar som ung. Farfar står i skogen och viker undan några grangrenar tillsammans med en man jag ej känner igen. I alla fall så upptäckte jag i bilen efter att ha stressat runt med min syster och min far att jag tappat farfarskortet. Alla andra meningslösa kort hade jag så klart kvar, men ingenstans kunde jag hitta det viktiga kortet på farfar i skogen; kortet där han såg ut att vara sig själv närmast i sin rätta miljö.

Och jag gråter och min syster som så väl förstår mig i begravningsyran får min pappa att åka runt halva stan i farfarskortsjakten. Till slut hittar jag farfars kort på toaletten på OBS. Jag blir överlycklig. Nu har jag kortet alltid med mig i min plånbok.

Det är så symboliskt att jag skulle tappa bort farfar på OBS, eftersom jag förknippade honom så mycket med detta varuhus; inte alls för att jag tyckte om OBS som plats nämvärt eller för att farfar var så mycket OBS. Utan för vi ofta var på OBS tillsammans och när han mådde bättre så satt farfar ofta där själv på en stol utanför kassorna, om han inte fikade i restaurangen med någon han börjat prata med. För farfar kunde konsten att möta människor och han drack allra helst sitt svarta kaffe när väl han kunde.

Inatt drömde jag att jag var tvungen att fly. Jag tillhörde ett förtryckt folk och var tvungen att smyga ut i natten och lämna det mesta i mitt hem, bl a en tavla som jag köpt till min farfar i England.

Snart intervjuer precis som förra året. Sedan skall jag möta pappa på stationen. Ikväll trevlig teater med trevliga människor. Imorgon spelar Cosmasia Kraft! Skor är den största terapin särskilt om de är röda och Vagabond. Jag är skokåt. Men de ersätter inte människor och fyller inte i en saknad.

Är hög. Ingen är hemma och jag vill inte vara ensam just nu. Dan jobbar och skall gå på föreläsning. På kungsgatan tidugare glada solmänniskor, stojande barn och hemmapappor. Kände mig som en blek Emmanuel Kant. Känner mig så yr. Vill bara komma ifrån och ta en glass eller något. Ser dåligt. Hilfe!

En kvinnas smaker

Hon hade alltid velat veta hur en kvinna smakar. Och det var något mycket eggande i denna hennes väntan att få veta detta. Hennes önskan tog sig in i hennes drömmar och lämnade där heta avtryck. Mången gång hade hon suttit i offentligen bland andra människor som inget anade om hennes tungas längtan, och dagdrömt med sin tunga i smyg emot något dött föremål. Men då tingen var sterila och i inget påminde om en kvinnas varma kön, så hänföll hon åt det återhållsamma fast det mot hennes inre utgjorde ett hack.

Och på ingen särskild indvid kunde hon hänga upp all sin längtan. Ibland var den så njutbar, ibland bara en plåga. Det var något kittlande i att vänta, men det skulle inte hålla i längden då det inte fanns någon spänning att relatera den hennes väntan till. Hennes åtrå var tom. Den fanns bara i henne och mötte aldrig världen. Snart räckte inte hennes kropp till att hysa detta omåttliga begär. Hon var så varmt sensuell och världen så hård.

Det hände att hon smakade sig själv på sina fingrar och lät sina egna smaker spridas över sin kropp. Sig själv kände hon nästan för väl, som man kan uppleva en parfym som man burit för länge; till slut är man immun mot den då den blivit synonym med ens egen doft. Man känner den inte alls. Hon ville upptäcka något nytt. Det räckte inte längre med självsmakerna för hon ville omges av någon annans smaker; inte enbart hålla till godo med sorgemasturbationer i mörkret.

Hon åtrodde alltså ingen särskild kvinna, tills en dag. Det var något speciellt med den där kvinnan hon fått upp ögonen för. Hon stack liksom ut. Hon var inte snygg alls, men hon kunde inte se sig mätt på kvinnans ansikte. Det var något med utstrålningen. Det var som hon svalt en hel tunna med nervositet varje gång hon stötte på kvinnan. Hon ville vara där den där kvinnan var men ändå inte. Och många gånger ångrade hon sig och intalade sig att hennes fantasi mådde som bäst av att fortsätta få vara fantasi.

Men hon drogs till kvinnan och plötsligt var hon så obekväm i sitt eget skinn. Hon kunde inte sitta stilla eller äta. Hon lovade sig själv till och med att leva i ett livslångt celibat. Sex var inte alls viktigt. Hon orkade inte med någon jävla erotik nu när hon riskerade att få den.

De hade gått och tittat på varandra i veckor. Hon dolde sig i stora kläder, tog kalla duschar och befriade sig själv med onanisessioner som inte alls var till för någon njutnings skull. Hon vägrade förändras och ville inte det här. Det var kvinnans läppar som slutligen fick henne att falla och dras in i något så varmt, att hon inte visste hur hon skulle hitta ut igen.

På nära håll var kvinnans läppar ännu vackrare och hon såg bara dem. Det var omöjligt för henne att inte låta sina egna läppar lätt omsluta dem. Kvinnans läppar drog henne till sig; och aldrig hade hon smakat något liknande. Hon måste bara ha mer. Hon använder nu sin tunga för att lära känna kvinnans mun, men försöker att inte rusa iväg och tränga in den tunga som väntat så emellan kvinnans läppar. De står så nära varandra att deras bröst nuddar vid varandra. Det går en rysning längs halsen när kvinnan försiktigt lyfter hennes hår. Hon känner hur det pirrar i kroppen och hur huden på hennes bröstvårtor dras samman. Så måste kvinnan gå och hon sitter på en buss med bultande kön och tror hon skall spricka, när hon fantiserar om kvinnan.

Så ses de ute. Kvinnan bjuder henne på en drink i baren. Men hon kan inget dricka för hon ser bara kvinnan som ikväll bär tighta kläder som avslöjar precis lagom mycket utan att bli vulgära. Med ögonen studerar hon kvinnans mjuka former, hennes höftbågar och den graciösa halsen. Hon får inte fram ett ord. Av en slump råkar hennes känsliga läppar vidröra kvinnans hår vid ett tillfälle; och hon känner hur hjärtat springer. Hon kan inte koncentrera sig på något annat. Hennes ögon äter och äter girigt kvinnans kropp men hon blir aldrig mätt.

Vid ett tilfälle står hon tätt bakom kvinnan, vars rygg är bar i klänningen. Hon måste göra en kraftansträngning för att inte kyssa kvinnans muskulösa rygg. Hon vill liksom nafsa i den, men låter tanken vandra iväg till en rad oerotiska företeelser, och hejdar sig. Hennes läppar stilla mot kvinnans ryggkanvas.

Kvinnan bär rött också. Det gör henne yr att se detta. Kvinnans kropp i månens sken på balkongen, kvinnans läppar kring en cigarett. Jag klarar inte detta tänker hon. Vi kan vara vänner möjligtvis och inget mer. Det här håller inte. Jag måste bort. Detta är för jobbigt att vara i. Det sliter så i henne. För det är så tungt att vara kluven och inget säkert veta; att både vilja och inte vilja och att emot sin vilja lockas av den farliga attraktionen. Men kvinnan ler bara och drar henne intill sig och så dansar de så långsamt sensuellt att de nästan står helt stilla, och så nära att hon känner kvinnans andning mot sin hals. De liksom flyter ihop och hela hennes inre skriker NEJ. Paniken rider henne. Vill inte vara med om detta vrålar hennes kropp. Rädslan sprider sin förlamning igenom organen, för aldrig förut har något känts så rätt; en skräckblandad förtjusning.

Förut var det alltid något emellan i dansen, och hon blundade för det. Men hon vill inte veta, vill hellre ha vad som är falskt och lätt att kontrollera, så hon försöker att slita sig loss men känner bara mer av kvinnans underbara kropp under sitt utbrytarförsök. Plötsligt står hon intryckt emot en vägg utan att veta hur det gått till. Kvinnan håller hennes ansikte emellan sina varma händer och hon känner hur kvinnans tunga tränger in i hennes mun. För ur kvinnans mun flyter kyssar hon aldrig förut smakat. De är som rinnande vin och hon bara flyter med i deras riktning.

Kvinnans röst är hes när hon inviterar till nattligt vin och de flyr från krogens alla köttsligheter till en sval lägenhet på andra sidan stan. Redan i hallen börjas det. Något vin hinns ej med. Så även om förförelseleken varit den sanna njutningen, så kan ingen av dem stanna i det pirrande stadiet för ens en sekund till. Hon sliter av kvinnans klänning och känner inte alls igen sig själv. knappar far åt alla håll, och hon hör hur kvinnan flämtar till. De kyssar varandra hungrigt, medan hon föser in kvinnan i kökets ljus. Hon vill se allt tydligt, eftersom hon varit för länge i mörkret. Kvinnan sätter sig på en stol och hon snörar upp kvinnans långa stövlar, drar av dem ifrån hennes smala ben. Sedan åker srumpbyxorna av och hon låter sin varma tunga vandra från kvinnans tår upp mot hennes innerlår. Hennes tunga gör cirkelrörelser på huden och hon njuter av att höra kvinnans upphetsning. Sedan är det oklart vad som händer, alla kläder åker av och hon lyfter upp kvinnan på köksbordet där hon nyfiket utforskar hennes bröst, höfter och rumpa. Allt vill hon nu se i detalj och kvinnan är så mulligt vacker. Hennes fingrar innanför kvinnans troskant, tungan utanför trostyget. Sedan det godaste och mest smaknyanserade hon någonsin smakat och skulle kunna beskriva i timtal. Äntligen, äntligen är hon en fittas stolta konnässör och bara hon vet vad en kvinna vill ha och hur mycket av munnens metodik som en lidelsefull kvinna behöver för att kunna andas och leva. Hon när kvinnans fuktiga kön med sin överhungriga tungas instrument, när hon dricker kvinna som aldrig förr. Hon gnider ömt in kvinnan med sin egen upphetsning och kvävs nästan i utföringen. Och hon tar sin kvinna som hon alltid velat bli tagen, passionerat men bestämt.

Och innan hon helt försvinner i ett upphetsningens rus som varar i timmar vänder kvinnan på henne och kvinnans tungspets glider in i henne. Hon ser prickar framför ögonen då kvinnans mun omsluter hennes köns yttre delar i en varierad rytmisk kyss samtidigt som två av kvinnans fingrar rör sig inuti henne. Kvinnan kan konsten att gäckas och avbryter emellanåt sin kysspraktik med att smeka andra delar av hennes kropp och gör hemliga inskriptioner på hennes mage och rygg samtidigt som hon tar ena hennes bröstvårta i munnen. Och deras ömma möte känns nästan för bra; och det finns något i kyssdansen som gör så ont som om man plötsligt blir medveten om vad man inte har i sitt liv och inte längre vill vara utan det. Och man inser att man klarat sig så bra som tom, smärtfri och avstängd därför att man inte riskerat att förlora något och av stormar förvirras och överges. Därför kan inte denna närhet få fortsätta. Hon vill och kan inte göra sig beroende av vad som så snabbt kan tas ifrån henne. Så farligt med fjärilsvingar mot huden och att dela samma längtan. Och hon är osäker fortfarande när hon känner kvinnans våta, sidenmjuka fitta pulsera i sin mun. Inte ens då vet hon och är rädd. Jag kan inte vara i detta, tänker hon. Det är mig för nära. Jag måste tygla mig och kyla mig. För det viktigaste i livet är inte orgasmer; och de kostar. I alla fall med någon annan.

Nattens drömmar

Jag står i mitt rum på övervåningen i huset i Skåre, där jag växte upp. Jag har en stor, gravid mage och står och tittar ut igenom fönstret på körsbärsträden. I trädgården står en liten bod som är farfars. Jag undrar hur det skall bli med allt när han inte finns längre. Farfar står brevid mig och håller mig i handen. Hans hand är mjuk och vackert rynkig; runt honom en värme. Hans doft gör mig trygg. Farfar brukar klappa mig på kinden så där som inga unga personer längre gör. Det får mig att känna mig som en bra person fast jag ingenting bra gör.

Jag bönfaller till farfar att han inte skall lämna mig än. Han säger att det måste han, och huvudsaken är att han gjort rätt för sig. Så står vi bara där medan allt ändras.

Drömmen går sedan över till en annan drömvärld, där jag bäddar sängar hos en vän där jag sovit. Personen som äger lägenheten är inte hemma, men när den plötsligt dyker upp så är den en helt annan person men ändå samma.

On diets

Under här en rad kortsammanblandningsförvirringar. Orkar ej vända saker rätt. Jag är ju bak och fram.

Nyss kommit från gymmet. Där vågade jag att väga mig, när jag kontrollerat att ingen såg mig. Jag hade gått upp ett kilo trots att jag sprungit mellan 45 minuter och 65 minuter varje dag i två veckor samt gjort styrketräning. Kanske beror detta på att jag nästan uteslutande levt på godis, choklad, rödvin och min egen knäckiga rabarber- hallon, och jordgubbspaj. Varje gång jag skall äta mår jag illa och lyckas ej.

Farväl choklad, mitt älskade ersättningsrus! kanske ses vi igen. Farväl kolhydarater. Hej till Mr träning och kostkontroll. De blir inte till att svälja några överflödiga proteiner här inte.

En yr, illamående och avstängd Miss Wilde

blandat