Ur Tennyson´s Lady of Shallot

Willows whiten, aspens shiver,
The sunbeam-showers break and quiver
In the stream that runneth ever
By the island in the river,
Flowing down to camelot.

Betraktelse av brunt

Den kakaofärgade koltrasthonan följer mig längs kyrkogården, hoppar ifrån träd till träd och sjunger så fint för mig. Och jag flyr i det mjuka bruna, i klarheten i sången. Månen är skarpt delad idag. Kanske bär jag en bit av den inom mig. Igår smalt månen samman med himlen i grådiset.

Överallt torkade, rasslande löv. Murknat, förfallet, rostat. I dunklet i vemodiga vardagseftermiddagar tänds gatubelysningen. Det surrar till lite och ut kommer en lätt ljusdimma. På kyrkogården brinner ljus. Det prasslar till bland buskar och en rädd kanin flyr plötsligt sin väg.

Blandat

I går samtalade jag och bedömdes i en och en halv timme. Jag blev trött. Just nu lever jag med Mozarts Requiem. Tuba mirum. Musiken ger mig så många bilder. När jag doftar på tulipanerna så tänker jag på farfar. Han är så nära mitt hjärta.

De har gjort film av boken parfymen. Har svårt att tänka mig hur en sådan film skulle vara. Det är en av de bättre böcker jag läst. Den förförde mig. Det fanns flera världar och böcker i en. De två senaste filmerna jag sett är Saw 1 och saw 2. De var inte alls brutala. Cain Dingle är tillbaka i Emmerdale. JIPPII! Dock tar det emot att säga, men handlingen i Emmerdale är lite tråkig just nu.

Jag är inne i en smothiefas, där mango och hallon är mina favoritingredienser. Jag tränar också flitigt och varje dag ökar jag fem minuter på löparbandet. Idag ska jag springa 55 minuter.

Ska avsluta mina noveller också och skicka till olika förlag.

Om några veckor kommer min far hit och jag skall följa med honom tillbaka till hemstaden. Där skall jag fotografera på landet och på några kyrkogårdar i staden med min nya digitalkamera. Men innan det min underbara miniresa tilsammans med en stor personlighet. Italiensk restaurang, vin, krispiga lakan, botanisk trädgård, tehus m.m. Längtar så!!!!!

Tulipanfeber

Jag är omgiven av tulipaner i olika nyanser. Jag njuter dem. De smittar av sig med sitt liv på mig. Överallt där jag ser, tulipaner. En lidelsefull person är ju så bortkastad på världen.

Min favorit är den krusiga sorten, djupt lila-svart i färgen. Miss Wilde blir aldrig någon rostjej. Mina tulipanbilder kommer snart.

On Eroticism

När Miss Wilde igår var på café ovanpå en bokhandel, så spillde hon ut en massa kaffe inför alla. Nu orkar jag inte mer, tänkte hon då kaffet rann nedför bordskanten och allt blev blött. Muttrande gick hon på toaletten för att på tillbakavägen snubbla över en bok om Kama Sutra.

Mina kinder hettade när jag gick igenom varje sida i boken. Trots att språket ibland tyvärr påminde mig om new-age, så fanns det många goda tips och jag blev sugen på att lära mig allt om detta. Sedan fick jag sexuellt spel på Konsum och såg penisar överallt, till och med i oskyldiga blombuketter.

MMM, det var annat det än de b-porrfilmer som jag i helgen gav en andra chans. Denna gång var den mest minnesvärda och geniala handlingen den om "Pizza delivery DD (double d)". Här beställde vulgära män i stentvättade jeans snabbhämtpizza och upp dök små skolflickor i korta kjolar som utförde giriga avsugningar. Den utsökta repliken "But you came after 20 minutes, therefore the pizza is not free. 12.99 please" har satt sina tydliga spår i mitt erotikminne. Men min favoritsekvens var onekligen när två ledande kvinnor på pizzacentralen gnuggade sina överväxta bröst emot varandra och talade dirty. Det var definitivt första gången jag sett någon onanera åt någon annan med hjälp av ett jättebröst. Det var rena rama Kama Sutran. Åh, så hett ;)!

Lejonkaninunge

Jag känner fadern till denna ruffsiga lejonkaninunge. Han heter Victor, är en sidenbeige dvärgvädur som bor på landet. Vi har trynat några gånger. Åh, så mysigt
det var; och skutta glatt det kan han verkligen.

Förälskelse

Vad du är skön min älskade då jag tar på dig! Din mjuka hud omger mig och värmer gradvis upp varje del av mig. På dig finns inga som helst fläckar förutom honungen som jag förut med avsikt på dig spillde.

Din doft, dina sköna färger finns runt mig och det blir otänkbart att ifrån dig så brutalt separera om ens för en sekund, och känna bittra kylan åter. För du omfamnar mig som ingen annan. Ibland skyddar din hud min hud ifrån oönskande invasioner igenom att utgöra ett skyddande hölje, och jag kryper in i dig och vi flyr undan världen. Dina läppar mot min nacke. Dina fingrar igenom mitt hår. Det doftar av dig på min hud, på mina lakan har din doft satt sin tydliga sigill. Så andas jag in dig och behåller dig djupt inne i mig. Doftminnet får det att rusa i mig, för du är som hemma för mig och ibland bara vilar jag en stund i dig.

Inga förklarande ord behövs för du känner mig så väl. Närmast mitt hjärta du ligger. Du förstår mig och sårar mig aldrig, närmar dig mig med försiktighet och avsaknad av tvång. Du behöver aldrig övertala mig. Dina ömma fingar värmer lätt min hals.

För jag behöver bara dig. 100 % snäll bomull, införskaffad på rean på Hemtex.

Ljus som tulipaner

Ljuset kommer tidigt idag och är mjukt och ofarligt. Det värmer mina ögon. Jag äter en grov knäckemacka med avokado, tomat, rödlök, salt och citronpeppar medan jag tittar ut igenom fönstret. Drömmer mig bort men är ändå här.

Jag fyller rummen till bredden idag med rena, fräscha tulpaner. De omger ger mig, går ibland mjukt in i mig som siden. Om det fula vet jag inget när jag vädrar lägenheten och med såpa skurar golven, för det unkna rår ej på mig idag.

Sex som uttryck för något annat

Vi har för tillfället några extra tv-kanaler som visar nattlig erotik som tveklöst inbjuder till livslång avhållsamhet. Klichéerna är uppradade ovanpå varandra och skapar en parodi som ger avsmak. Någon erotisk påverkan kan man glömma och det är svårt att avgöra vad som är mest framträdande, en tydlig komik eller en brutal sexism. Det är löjeväckande och om man har kvar någon upphetsning alls efter ett filmpass, så är det trots filmens inverkan och jag kräks nästan vid ett par tillfällen av rent äckel.

Männen är ofta långhåriga och slemmiga med ett dödande uttryck i ögonen, och de pumpar hårt på någon kvinna med uppumpade bröst och putande läppar endast iförd slinkskor, detta som om det gällde liv eller död. Personerna är könen. Hål och kött, kött och hål. Ja, detta är ju porrens estetik, men vem söker den estetiken och kan den inte ändras? Det måste finnas bättre porrfilm än den jag nyss bevittnat, men jag tänker inte ta reda på det för jag vill inte bli avtänd och för alltid skrämd till celibat.

Varför måste männen onanera på slutet av filmen? Är det något visuellt över sprutande spörmor, eller är det en maktgrej? Visst syns inte en orgasm inuti en kvinna under samlag, men utsträckta kvinnoporrtungor väntande på skum får mig att skratta så jag skakar. Och stönanden som inte är synkande. Trodde kvinnor var mästarinnor på att fejka. Tydligen inte här.

Och om två kvinnor blir ensamma och har lite mer sensuellt sex så kan man ge sig faan på att det snart kommer några "läckra" hunks och räddar dem med lite in-och-ut, det berömda porrslickandet och uppblåsbara Barbera-avsugningar. Om inte så är fallet så måste löskuken göra entre för sex utan några kukar är ju inte riktigt sex liksom den manliga orgasmen alltid är obligatorisk för att övningarna skall klassas som sex.

Det mest bisarra var emellertid en dominant kvinna som nästintill kvävde en man med sitt kön. Oj, oj, oj! Måste det gå så långt att en kvinna måste tvinga sig till oralsex under hot? Vem hetsas upp av sådana skräckkvinnor? Trodde det vara något fint med att dricka en kvinna.

Jag är ingen moralist som dömmer ut porr, och tycker att man får ta porren för vad den är. Dock skräms jag av avsaknaden på erotik, sensualism och all känsla. Skådisarna, som antagligen blivit sparkade från någon lågbudgetsåpa, kunde lika gärna borra ett hål i väggen, äta kokt torsk eller diska måndagsdisken, för sex är det inte man får se i filmerna. Sexet är långt utanför agendan. Jag vet att jämförelsen haltar, men jag tror inte alls på sex utan känsla. Kanske är jag naiv, konservativ och drömmande, men jag vill att sex skall vara ett uttryck för kärlek och lust. Visst finns kan råsex, upphetsning, dirty talk, och snusk vara oerhört trevligt, men det måste bottna i något som har med samspel och njutning att göra. Så är det för mig i alla fall, men alla gör ju vad som rä bäst för dem.

Önskar så att sex ska vara vackert, fint, ömt och en odistansierad aktivitet som kan vara både varierad och nyanserad med andliga dimensioner; och att den som vill kan få uppleva det. Det finns många typer av sex som kan vara kittlande, men porrsexet är absolut inte en av dem. Men tipsa mig gärna om erotisk litteratur och film någon, för jag blir mer än gärna motbevisad så länge det tillför något!

Matglädje

Rytm, målande med färger, inspiration! Mangoldens vackra rödbetsstrimmor, den kallpressade rapsoljan från Österlens fält; den gulaste sol som du kan tänka dig direkt från flaskan. Krispiga, spänstiga cocktailtomater med tydlig och kvistig solsötma. Rödlökens sötstarka purpurmarmor, fetans getighet. Olivernas svarta mustighet. Gurkans mildhet och gröna knaprighet. Pumpakärnornas välgörande grönhet. Jag komponerar kryddor, blandar vinegretter och känner mig som mig själv en stund.

En skönare kärlek

Det vita på skatan på marken tar upp snön,
det svarta kontrasterar den,
Snön ett tak på trädkatedralen idag,
Över husen viner vinden
och det är bara att låta sig följa med.
Råkornas klingande vingslag,
och jag vill vara en av råkorna,
av er vill jag vara en del.
För ni bländar mig med er skönhet,
den är det vackra man vill höra till.

Människor kan vara så groteskt fula,
hackig deras gång,
men fåglar glider,
deras skönhet är övergångar i rörelse och färg,
som att flyta i det mjukt eleganta
blir det att betrakta er
och jag hör vågorna på havet då de slår mot land.

I varje fjäder ett stycke ren, oförstörd kärlek.
mellan vingar ett löfte om något annat, något nytt
som inte skadar med sin fulhet.
Kyssar som rinner som vin ur munnar och över kroppar,
bleknar i sitt uttryck bredvid fåglars perspektiv.

Farfarsdrömmar

Olika bilder av min farfar blandas och jag tänker mer på honom än någonsin. Till och med i drömmen letar sig saknaden in, slår rot där och bosätter sig. I en dröm bäddar jag farfars säng. Han sitter vid köksbordet i en lägenhet, som min farfar och farmor bodde i för många, många år sedan. Jag ger honom hans älskade kaffe och digestivekex med ost och säger sedan att jag nog får vara där hela tiden nu. För en oro äter på mig, oron att han skall dö. Den rädslan försvinner inte.

I en annan dröm är jag tillbaka i mitt barndomshem. Det är samma hus men ändå inte. Jag omger mig med människor som jag ej är hemma med och som får mig att känna mig utanför. Jag saknar farfar så oerhört; och jag gråter en gråt som inte går att trösta. När jag känner mig som mest ensam och hopplös kommer min farfars vålnad in i rummet och vidrör mig ömt. Och jag talar direkt till honom, så som man egentligen borde tala till levande men bara gör till döda. Men han vet redan allt vad jag känner och tröstar det tröstlösa med sina varma närvaro. Jag säger några saker som jag inte minns nu och yttrar sedan med klar stämma: "farfar jag behöver dig". Och han säger: "du skulle bara veta hur mycket jag behöver dig". Sedan försvinner han bort men omger mig ändå.

Vet inte om min farfar vill säga mig något. Vet bara at jag känner honom överallt, starkare än de som ska vara så levande.

Vardagsprat

Har druckigt citronte i sängen, och sett ut på krykogården igenom fönstret. Fina snöflingor ringlar igenom luften, lätt. Jag är granne med kyrkogården, den sover bredvid mig.

När jag dricker det friska citronteet, så tänker jag på min goda vän Nina och hur vi snackade i timmar i Lund över otaliga koppar te. Nina hade alltid två citrontepåsar i sin stora kopp. Aldrig har te varit så inspirerande. Jag saknar dig min vän, men kommer snart till Stockholm. Kanske skulle man bege sig till Lund också och köpa te på Tehuset Java.

Ikväll väntar gott vin och Danmarksplanering. I can´t wait! Nästa helg spelar Cosmasia kraft och det är ett stort party efteråt. Innan det pubquiz på Pickwick på onsdagen eller på Fagans på torsdagen. Vilka vill med? Längtar också efter Bishop´s Arms fina inredning och alla goda ölsorter.

Började på gymmet igår och det gick mycket bra. Jag sprang på löparbandet och gjorde många maskiner. Folket är så trevlig där. Vill simma och spela badminton snart också.

Har fått en digitalkamera av min far och kan snart ta bättre bilder. Ska jobba lite nu, men ska försöka att köpa mig lite friska tulpaner sedan. Längtar att njuta deras vackra färger och vårkrispighet.
ömma kramar
Miss Wilde

Snölandskap

Jag springer lätt över snön igen,
i bakgrunden havet som en fondvägg mot mitt inre,
och det fortsätter och fortsätter och...
Skarvarnas utspända, solnjutande svarta frostvingar.
Deras blå ögon mot det vita,
skarpt.

Jag mäter in mark i djup snö i alldeles för stora stövlar
tills jag är svettig och helt utan tankar,
kall Och varm samtidigt,
återhållsam och utlevande på samma gång,
huden i ansiktet bortdomnad.
Sedan busar jag runt i snön och gör snöänglar överallt.
Går in och eldar i den öppna spisen
och gör en lagom söt varmchoklad med mycket kakaokaraktär.

I kvällen är lyktor tända invid skridskobanan.
De sänder ut ett dovt, dimmigt ljus.
I det varma ljuset åker människor arm i arm på bucklig sjöis.
Jag ser männens rockar som rör sig i vinden,
och hör kvinnornas fnitter.
Det fräsande ljudet av medar mot is skapar ett lockande mönster på isytan.
Ibland ramlar par ihop till små högar och delar samma skratt.
Bortborstandet av pudersnö från kläder endast en ursäkt,
fingrar igenom hår,
sammanflätandet av frusna fingrar,
näsgnuggningar,
doft av vått ylle,
en framsträckt hand.

Allt som ett förförsikt lövkrig fast på is
och jag står utanför glädjebubblan och tittar på,
ibland håller jag en bekants bebis i famnen,
så att hon kan flyga fram på sina skridskor.
Ibland sitter jag på en trasig gammal träspark,
Ibland tar jag ett foto åt någon för att liksom rama in söndagssensationsskratten.

Det blir allt färre människor kvar på skridskobanan.
En efter en går de in till barnpysselbord och kakor; älskogslakan och den nya veckans förberedelser.
Jag minns min barndoms skridskobana,
hur jag blev ensam kvar i den sena kvällen
under de konstgjorda ljusens sken.
Ett överviktigt, klumpigt barn som vågade åka först när alla gått,
framstapplandes ryckigt och ograciöst på sina fula skridskor.
En snorig, tjock unge med fel kläder och med mössan nere över ögonen,
en tjej som inte betraktades alls som en tjej av det motsatta könet,
utan bara som en ful och könlös tönt,
en som kom ensam,
och som inte ville vara där,
och som var rädd för vad som kunde hända där på banan
men som inte kunde gå hem.
och därför hängde kvar.
Men som ändå inte var där.

Och jag åkte där rädd och själv för att jag inte ville vara med men måste,
för att jag ville vara del av men inte fick.
Som på skolans skiddagar då jag var den enda längdåkaren,
som muttrade motvilligt i spåret,
fel valla och bakhalt,
bittert ramlandes och frustandes,
ibland ackompanjerad av två tilllika negativa idrottshatare.
För vissa saker måste man bara göra för att man måste,
och trots att ingen jävel tjänar på det.
Ett onödigt tvång kan tyckas.
Och redan då drömde jag om något annat,
redan då levde jag i min inre verklighet.
Redan då fanns jag där men fick inte komma ut.
Och nu går jag fortfarande bredvid mig själv.

Så tillbaka till skridskobanan, där jag för övrigt slog i mitt knä i isen
då knäskålen hoppade ur led och jag fick åka till akuten.
Men knän läker
och svullnader går ner.
Men att inte tillåtas att trampa snett och göra fel,
och att veta på förhand att allt blir fel hur man än gör,
att inte våga gå på gatorna,
fienders territorium överallt,
blickar över axeln,
vaksamhet,
jag en ö,
utan flyktvägar.
sådant går aldrig över.
Mot det finns inget motgift.

När jag var barn gömde jag mig i kylan under broar,
undan mina plågoandar,
tills det fanns en säker väg och tidpunkt hem,
där satt jag och kände inget.
Stängde av och berättade inte för någon.
Tänkte att man skulle vara smal och populär så man blev orörd.
Min mamma hade ju dragit mig med på bantningsprogram och vetedieter.
Min far hade sagt att jag var lika stor som en ladugårdsdörr
när han inte trodde att jag hörde.
En nyckel i låset,
vilket humör ska pappa vara på idag då?
Trippa på tå,
lirka,
göra glad,
mitt ansvar,
mitt fel hans humör,
oberäkneligt,
ovisst,
osäkert.
Jag osynlig så länge jag inte gjorde fel.
En gång spillde min far ut ett glas mjölk.
Inget hände.
Sedan gjorde jag detsamma
och helvetet brakade lös.
En sådan som jag hade inga felmarginaler,
det gällde att manövrera sina skridskor skickligt,
om man skulle överleva på isen.

Jag stod alltså kvar på en övergiven,
ödslig skridskobana,
med ömma köldtår
under vajande ljus och trädskuggor,
i tystnad
efter barnfamiljers och söndagsentusiasters uttåg.
Men det är väl bare å åk!
Åk då!
Åk snabbt, och omkring och förbi
och tyst så att ingen hör och ser
och håll världen på avstånd.
Tänk att du är stålhård is,
och låt isen köra dig igenom skuggor,
ståla dig med frostkristaller i ditt hår.
Och bli aldrig del av några skrattbubblor,
tillrättade hårslingor och förförelselekar.
Ty det är inte för dig.

Betraktelse av snö

Snön har så många färger idag,
och ingen av dem är vit.
Solen glittrar till med sin palett
som ett skratt i snön,
hela världen finns i dess nyanser,
för snön lever.

I snön yr min oformliga längtan
över taket färdas min längtan,
öve taken famnar den,
tomt;
i färska, blöta spår,
söker den en kropp.
Det är en längtan efter mig själv.

Jag färdas i tid igenom snöns kristaller.
Och vad är egentligen mest verkligt;
den man är dolt längst inne
eller vad man tvingas att vara?

Det snöar på de döda idag,
deras stenögon sticker upp ovan jord
och känner nyfiket in landksapet.
Snön en kontrast emot dödas blickar idag;
plötsligt alla färger och former,
så mjuka,
så nya,
under snöns vemod och ljus.

Kyrkogård i snö (glöm ej klicka på bilden för förstorning)

Mina mysiga, regngosiga sötisar!

Detta kort får det att skrattbubbla av lycka i magen. Snart drar vi till Köpenhamn. Vin, bad shopping, kultur, uteliv, god mat och krispiga lakan på lyxigt hotell!

Ur "Lilla bäcken" av Allan Edwall

Jag ser på världen
genom dödas blickar.
Med andras oro
köper jag min frid
och nedåt slår jag
när jag uppåt slickar
och snarkar däst med själens nöd bredvid.

Och lilla bäcken mot älven rinner.
Och älven rinner mot stora hav.
Och aldrig någonsin man finner var lilla bäcken blev av.

Jag samlar tid
som musen samlar skulor.
Till livets byggnad
samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt
är byggt av smulor
Och sanningen av ångrad lögn består.

I munnens valv
jag känner orden klinga
som återskall
av allt som sagts förut.
Min tro är klen
och klokenskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut.

Kyrkogårstur

Nu har jag sprungigt en rejäl runda på kyrkogården i duggregnet och är duktigt yr. Vem behöver väl Champagne och Chradonnay när man hela tiden är naturligt full? Tänkte när jag sprang bland gravarna, att det i alla fall var nära till en säng om jag skulle kollapsa. Tricepsarmhävningar har gjorde jag också, närmare bestämt 75 stycken. Nu är min nacke så öm att det vore underbart med en bra massage (det vore det ju ändå).

Men har nu sett massa vrår och vinklar till nya kyrkogårdsbilder att plåga världen med. Åh, kyrkogårdar i regn. Så mjuka alla färger och alla former som löses upp; en vila för alla sinnen. Hur många nyanser av grönt går det inte att finna bland kurviga gravkroppar? Gravlandskap.

Drömde om farfar hela natten och när jag vaknade fanns han överallt; men han var inte där. All denna saknad som befolkar och stänger ute. Vill klä mig i vad som håller på avstånd. Jag vill iföra mig den plats där ingen längtan finns och där alla risker till saknad långt på förhand reduceras.

Miss Wilde´s bekännelser

Det är något som är fysiskt fel med mig. Jag bara vet det. Jag mår konstant illa och har alltid huvudvärk. Jag är så yr att rummet ofta snurrar runt då jag sitter i soffan. Jag ser prickar och är onaturligt trött. Inget orkar jag och har gått upp flera kilo. Tittar ofta på bilder då jag var slank, tränad och pigg. Så svårt att tänka sig nu.

Min terapeut i Karlstad ringer mig, men jag kan ej förmå mig att svara. Det ringer förbi mig. Det går ej att nå mig nu, och intrycket av att det går skulle bara vara en förställning. Ett nytt bedömningssamtal väntar också.

Men jag vill bara ut till skog och mark. Det är min djupa längtan: det att vända vedträn i en vedspis, att arbeta sig trött och det att höra sina dova steg i mörkret på mjuk mark. Helt andra ljud och tystnad. Vill vandra upp i bergen och få perspektiv, drömma mig bort i trädhorisonten. Förlora mig i långa bad med ett glas vin och en god bok. Röja marken och gosa med min katt. Känna doften av varma, svettiga hästar och snusa på ett strå. Enkelhet möter romantik. Vill känna mig levande och nöjd med livets små detaljer. Jag antar att det är som skillnaden emellan att älska och knulla; uthärda och leva; äta och njuta; fantisera och utföra bedrägeri. Det handlar om känsla och livspassioner; verklighet kontra ett nät av drömmar.

Ska ha middag på fredag och baka naanbröd. Har köpt ett Chardonnayvin från systemet, och suktat efter en dyr roséchampagne. Jag skall laga en mustig vegetarisk gryta med spännande kryddor. Ska drömma mig bort i maten; och krydda den med min lidelses alla nyanser.

Utan titel

Himlen har så många klanger idag,
dolda bakom blåsten,
överallt toner,
och dina händer är som fåglars vingar
då de lätt rör sig över min hud.

Och i din rörelse finns ett språk,
jag återfinner din gångs musik i svarta,
kala grenar,
som rör sig i vinden.

Bakom alla parfymer, schampon och krämer
är du dold;
just din doftbild;
det tydligaste porträttet av din person.
Och jag flyr igenom din doft i vad tiden ej kan begränsa.

Bakom allt är skönheten dold idag,
ibland hittar toner fram,
kommer igenom
och påminner.
Jag står på en sorglös gata i en tid av sorger,
där alla försök till klanger dödas av betongen.

Storleken spelar visst roll

Urban bimbo

English country side (en självgod jävel)

"My love for Heathcliff resembles the eternal rocks beneath: a source of little visible delight, but necessary"

Snygga Fest-Erika

Så tråkigt att inte Dan och Nina hamnade på någon bild, men Erika och hennes snygga stövlar fastnade istället. Och Maria kikar nyfiket fram.

Fest

Nej, inte var det alla goda fruktcocktails som Sebastian och Zofia mixade ihop som gjorde att jag natten igenom fnittrade och pratade om grodor. Grodor flög också ur min vulgära mun, men inte hade det heller något samband med den enorma alkohilkonsumtionen av sprit och vin. Så gör ju inte en dam enligt Ebba von Sydow. Men så trevligt det var och vilka trevliga människor som kom. Hur kan jag som är så djävlig lyckats att lära känna dem ;)? Och gåvor av de mest utsökta slag bars fram till mig. Jag älskar att överraskas med saker som jag tycker om (motsatsen är förfärlig). Här kommer bildbevis från kvällen. Dock har jag censurerat bilder, där jag ser ut som en sliten gammal narkoman (tror jag i alla fall). Tack för en underbar fest!

Fler kyrkogårdsbilder i dåligt ljus

Den helige Franciskus predikar till småfåglarne (träd talar till gravar)

kyrkogårdsfanatiker

Har krupit på kyrkogårdar som en galning igen. Livet finns ju på kyrkogårdar. Den sanna kraften finns i skapandet. Där når inget jobbigt in om man inte vill det.

Kompisbilder

Cecilia på "mitt" Cosmopolitan
Helena på Mosaik

Vardagsprat

Igår bjöd Sofia mig på en smaskig fika på Sorl. Sedan gick jag på stan och köpte en vit skjorta med svarta dödskallar på. Idag städade jag järnet. Jag var smutsens fiende. Jag är djävligt bra på att städa! Katharsis. Vädra, skura, damma, bädda rent med krispiga lakan. Luktar vårkrispiga tulpaner. Teknikpanik hade jag också och betedde mig som ett as en stund. Jag är en bitch ibland. Behöver det sägas? Är även människans fiende.

Jag och Dan vräkte i oss ett helt glasspaket igår och jag vill aldrig äta glass igen. Usch! Jag kan jag aldrig vara lagom. Här är det allt eller inget som gäller. Mår fortfarande illa.

Min vän Helena bjöd mig på middag och vin på Mosaik idag. Det var supergott och jag blev rund under fötterna, vilket jag försökte att inte visa. Såg en gullig hund också. Längtar efter en hund och katt att ta hand om och vara vän med.

Imorgon ska det köpas vin och snacks till festen. Börjar snart bli frisk efter allt som varit. Funderar på att börja jogga imorgon. Vill bli atletisk igen och få tillbaka mina träningskickar. Har ju börjat äta havregröt på morgonen. Intressant, eller hur? Gillar ej att ha stora börst. Bläää! Vill vara en pojk-flicka ju, en orädd cowgirl som svingar sig upp på hästryggen och arbetar och sliter tungt. De kan ej ha stora bröst för då guppar brösten och är ivägen (detta är mitt mest litterära inlägg, fniss).

Oroar mig för bedömningssamtal nummer två nästa vecka. Längtar till skog och mark; och att få frid. Funderar på hur man vet hur saker är brända och körda med människor när det ej går att prata om det. Vad är värt att diskutera och vad ska man strunta i? Vad gör man när det ej sammanfaller mellan människor och när man vill olika? Slutligen är det en människans handlingar och beteende som blir synonyma med dess personlighet. Vi har alla ett ansvar, och drömbilder tvingas man ibland att få ta ner.
mjuka, ömma, sensuella och långsamma kyssar till alla som vill ha (särskilt till Kokaburran förstås)

En omöjlig längtan

Det finns två sorters tid. En av dem heter väntan. Och dessa tider kan aldrig bli lika långa. Aldrig mötas de. I mörkret utanför Konsum kramar min hand om ett torkat höstlöv. Det frasar emellan mina fingrar. Tiden är där ändå, hela tiden.

Vad hände egentligen med mig då ni omsatte er tid i resultat? Var var jag någonstans då ni avancerade inom olika områden? Jag letar fortfarande efter mig själv. Fast var jag i en underjordisk virvel, och då jag lade min tid över er tid, visade karbonpappret en tydlig skillnad. Försökte desperat försvara mig genom att redovisa för alla i en utvärdering vad jag sysslat med när ni nått nya positioner inom yrkeslivet, köpt hus, gift er och skaffat barn. Kan jag någonsin komma ikapp eller är det redan för sent, tänkte jag? Något skar i mig.

Jag vill fly utanför jämförelsen. Kan leva utanför den för där känns det uthärdligt att vara; inte bara som om man är en halv männsika. Plötsligt mer än en tumme hög.

Och så går biologin emot ens person och man tvingas konfrontera vad man aldrig kan vara. Dessa ständiga babybesked som ett hårt slag mot magen; en mage som aldrig kan bli en riktig kvinnas. Så påminns man vart än man går om små barnsymboler av lyckan, om vad som aldrig kan bli och ingenstans kan man någonsin rikta sin längtan.

Men jag vill också normen ibland även om jag döljer det så väl. Jag önskar ett vanligt liv fast ingen knappt tror att någon som jag kan vilja något sådant. Kanske är det för sådant man virrar i skogen och ej vågar gå hem? Kanske är det för sådant man hänger utanför gallerior i blåsten efter stängningsdax, ensam? Det är inte något man visar eller pratar om; längtan efter ett barn.

Igår och idag

Igår bjöd Cecilia jag mig på en supergod fika på mitt hak Cosmopolitan (bild kommer snart). Dessutom hade hon tillverkat ett jättefint svart halsband till mig. Vi gick på stan och jag handlade kostymbyxor i engelsk countrystil och ett mörkgrönt linne. Fick en våldsam huvudvärk och illamående.

Men idag fick jag tyvärr ingen bebis utan ett rött paket utan snören. Dessutom överrakades jag med en jättemysig morgonrock. Snälla människor har ringt och sjungit vackert för mig. Bland annat har min vän Kristin ringt från Bryssel. Det var så fint att höra hennes röst. Och Erika, jag älskar dig och du sjunger alldeles, alldeles underbart!

På grund av sjukdom så blir det ingen Pubquiz på Pickwick ikväll. Måste städa inför min fest på lördag. Det är så äckligt, sunkigt och flottigt här. Måste köpa goda viner. Sedan blir det en fika med Sofia. Kanske ska jag baka en sliskig tårta också. Inte så mycket för att jag gillar tårta utan mer för att jag är bra på att baka och älskar den romantiska idéen med en kletig gräddtårta med jungfrubröst.

Och förlåt alla människor för mitt fruktansvärda pms-humör! Jag längtar tills den dagen då jag blir gravid på riktigt och kan skylla mitt dåliga humör på det i nio månader. Ensam blir jag nog då. Ha, ha. Mitt barn skall i alla fall ha en mörkgrön duffel med en halsduk till.
Öm kyss
Miss Wilde

Ulvar

Vill se vargar i Norrköping! Vill någon med?

Dark angel är en cool ängel som jag gillar

Kol 33

De sade saker på tv:n. Mina fönster var så smutsiga att jag knappt kunde se ut, men vem tvättar fönster mitt i vintern på 6:e våningen?. Min övre granne spydde ur sig en klagomonolog över fåglarnas skadande inverkan. Det var just de fåglarna som hållt mig uppe den dagen med, som fått mig att le. För vem säger att människor måste ha en självklart central position? Min kärlek till fåglar var liksom utanför alla hierarkier; en spegling när allt annat så tomt var. Om detta visste de inget, dessa vackra fåglar.

Farfar berömde varmt min keps; den där blå-rutiga. Han sade en massa fint som fick det att kännas tryggt i magen och jag sög åt mig som ett bi för jag tänkte att det här måste vara livet ut. och jag vadderade mig med den kärlek som var så enkel för att den inte visste allt; för att den inte stal och krävde; för att den inte kostade mer än vad den smakade. Som att gå in i ett rum där allt känns rätt, där ljuset faller mjukt och där man vill dröja kvar. Att få motta något när man minst förtjänar, men som mest behöver det.

Och så ett år till som ringar på ett träd. Ett träd har många perspektiv; på en och samma gång står det i alla elementen. Jag utsätts för ett bedömningssamtal som får ringarna i mitt kött att vilja fly. Jag undrar vad det är som ska bedömmas och jag känner mig mycket riktigt bedömd, dels för vad jag alltid saknat och dels för vad jag alltid haft i ett onödigt överflöd. Det är kallt att gräva i sitt inre som en arkeolog och till slut finns det inget kvar att gräva fram bara jord att vända på igenom olika spadtag.

Så säg mig, återfinns min jord på himlavalvet? Är jag bland stjärnor dold? Finns allt i en detalj fånget, och för vem berättar stjärnorna sin sång?

Marockans dans

Det var en fantasi, men så mycket mer äkta än något annat. Genom en tunn muslin skymtade konturerna av en kvinnokropp i skir rörelse. Soldoftande hud under ett gungande höftskynke i guldbrokad, en böljande yppig mage under att par välinlindande bröst. Berusande söt och tung jasmin, skålar dignande med farligt övermogna bär, månen som enda hemlighetsfulla belysning, rök från vattenpipor på ett av siden inrett, undangömt tak.

Bland ett oändligt antal kuddar på en diwan en mansgestalt, betraktandes höfter i mjuka, långsamma dansrörelser. Ibland sticker en brundbränd liten kvinnofot fram genom sarongen, därunder en bronsfärgad sandal. Då får vår betraktande man svårt att andas. Och kvinnan dansar närmare diwanen i olika graciösa vinklar. Det mörka håret dansar med och smälter pga sin något annorlunda struktur ej in i natten. Han försöker röra sig lite så att han kan röra ett hårstrå, men hans fingrar träffar bara klumpigt tyget.

Senare på natten går en rysning längs hans ryggrad, då hon äntligen kysser hans rygg. Fruktiga läppar känner in hud, som när ett purpurhett vin långsamt rinner ned längs en strupe. Hon är flytande berusning på hans kropp. Han är ivrig nu och vill gå händelserna i förväg och lyfta upp henne, mata henen med bär; men hon låter honom inte göra det. Hennes beröring är så lätt och han känner hennes andning som en trotsig vind över sin kropp. Hon dansar bakom honom och rör hans höfter med sin värma händer. Lär honom att dansa vad som mer känns som en sensuell kommunikation där på det övergivna taket.

Sedan dansar hon en bit ifrån honom och ser in i hans ögon. Hon flyr undan så fort han närmar sig. Hennes läppar mot hans hals hastigt, hennes hud som plötsligt rör vid hans och sedan försvinner bort i dansens virvel.

Detr finns flera danser i en dans. Det finns flera konversationer i en konversation. Det finns en stark åtrå, en längtan och en påverkan som kommer av att vilja intimitet och sensualism samtidigt som att vilja fly. Fantasin äger den enda äktheten, men dör i sin utformning. Slutligen: ibland måste äktheten in i fantasin. Ibland måste fantasin få ett verkligt utryck för att inte dö.

I fredags hade jag det stora nöjet att ha en tätatät med min kära optiker, som vände ut och in på mina ögonlock. Imorse blev jag också in-och-ut-vänd av en annan läkare. Slutenhet. Tennsoldat i stolen men aldrig del av någon inredning. Vaksamhet. Varför skulle någon människa vilja nås överhuvudtaget? Ironi, cynism, distans, galghumor. Försvar. Men först enkelriktade, likgiltiga gator. Betong, industriområden.

Ett fängelse är ett fängelse om man gör det till det. Den störta ofriheten är upplevelsen av den; den följer en överallt. Ett sinnestillstånd oftare än en faktisk verklighet. Människor så tröttsamt förutsägabra like clockwork. Kulisser faller ut ur människor och inget verkar någonsin vara på riktigt. Inget får vara rent, oförstört, vackert, örört och äkta. Aldrig någonsin kan någon tillåta det.

Vad definierar egentligen en person? Vad finns kvar då allt skalats bort? Krävs alltid kontrasten för att vara en person? Men vad finns bortom kontrasten och kommer kärnan ens fram i ensamheten? Finns det något sådant som en kärna?

Kunde ej gå på fest i lördags. Var för upptagen med att roa mig med en mystisk åkomma. Sedan ett helgöppet apotek och dyra kurer. Antagligen en naturlig följd av mitt tillstånd. Rupert Everet var i alla fall narkotiskt och anemiskt vacker som en blek, finlemmad, excentrisk och kärv Sherlok Holmes.

Jag ringde också en död, som otroligt nog ej svarade. Men den kärlek som verkligen finns okorrumperad kan ju aldrig begränsas av några variabler som tid och rum. Kvar lever den även om den fysiskt ej kan uttryckas. Och valet om vad som är viktigast: verklighet eller fantasi kvarstår. Och vilka val gör man utifrån detta och vad är värt en ansträgning? Är jag värd en ansträngning?

Kyrkogårdsbetraktelser m.m. Glöm ej klicka och förstora!

Pauli Kyrkogård