"Till en stad jag är på vandring"

Till en stad jag är på vandring,
synden där är utanför
livets träd står där i blomning,
där som rosor aldrig dör.

Där skall rosor aldrig falna
ingen frostnatt dem förstör
till en stad jag är på vandring
dit där rosor aldrig dör.

Svårigheter här vi möta
skaror sjunger nu i kör
väntar på att jag skall komma,
dit där rosor aldrig dör.

Där skall rosor aldrig falna
ingen frostnatt dem förstör
till en stad jag är på vandring
dit där rosor aldrig dör

"Blott en dag"

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en Faders hjärta,
giver ju åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Att sin dyra egendom bevara,
denna omsorg har han lagt på sig.
“Som din dag, så skall din kraft ock vara,”
detta löfte gav han mig.

Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla,
som i ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer,
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Att se gator i regn

Gator mjuknar i regn. Jag bärs fram av regnets skyddande armar idag. På regnindränkta gator blir jag äntligen osynlig. Träden skiftar färg och står snart avlövade.

Jag kan inte leva i fulhet. Det är jag mycket känslig inför. Miljöer tränger sig brutalt på, kliver in i en och förvandlar även ens inre interiörer.

För mig måste livet vara vackert. Jag vill ta in sådant som stärker mig och får mig att må bra. Hur kan det inte vara viktigt? Detta tänker jag på då jag ser betong igenom ett filter av regn.

"En stad ovan molnen"

En stad ovan molnen
(Lydia Lithell. Rysk folkmelodi)

Jag har hört om en stad ovan molnen,
ovan jordiska, dimhöljda länder.
Jag har hört om dess solljusa stränder,
och en gång, tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag högt måste sjunga.
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.

Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strid.
Och där ingen av sjukdom mer lider,
och en gång, tänk en gång är jag där.
Halleluja! Där fröjdas vi alla.
Halleluja! Vart tvivel försvunnit.
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja hemma hos Gud.

Jag har hört om den snövita dräkten,
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där.
Halleluja! Jag fröjdas i anden,
och jag kan höra den himmelska sången.
Och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet jag skall snart vara där.

Morfin i mörkret

Miss Wilde vill vara kvick och rolig i Wildes anda, men kan bara inte just nu. Om jag försökte, så skulle det hela lätt bli en cirkusapas desperata komik. Det finns något lyckligt inom mig men jag når det inte riktigt. Det står alltid något i vägen. En gång för länge sedan var jag mestadels glad. Vill bli så där oskuldsfull och oförstörd igen.

Istället torterar jag mig med Frälsningsarméns skiva igen. Snart får de väl komma och tvängsinta CD:n, och med våld separera oss. Jag är besatt av tanken att man kan vara nära någon igenom musik, men det är tyst i vilket fall som helst. Kan varken stå ut med att ha dessa religiösa sånger på eller att vara utan dem. När jag ligger i sängen så maler de i huvudet, och det känns som om musiken ska kväva mig.

Jag är både glad och olycklig. Jag är många saker samtidigt och det svänger hela tiden. Man vet aldrig vad att vänta sig. Jag är en pendyl, och man måste ha kompass för att kunna navigera emellan stormarna.

Förstår verkligen de människor som vill vara höga hela tiden. Lite morfin skulle sitta fint till kaffet just nu. Hellre det än någon gammal småkaka. Kanske kan jag baka ett knarkbröd som får människorna att glömma och inte känna något alls; inte uppleva några tvivel. Jag vill till mig själv servera tre nävar självklarhet och strö över lite dumhet och godtrogenhet. För att vara härjande komplicerad mot sig själv har inget egenvärde. Det har däremot morfin.

Who am I? A sixteen-storied house?

Who am I? A sixteen-storied house?
Badly constructed,
a building for the poor,
barley keeping it togheter.
Sure to fall apart at any minute now,
disappearing in the ocean,
abandoning my own rooms

Hiding in my basement,
lurking in the dark,
among the rotten thoughts,
more evil than good,
complicated,
always beyond any comprehension
Jumping off the rooftop without any fear,
so much dreading my own construction.

Caution! My house is collapsing,
due to heavy neglect and sickness.
The roof now fights the basement,
contradictory parts refuce to be an entity,
brutally mocking the concept of a whole building,
Feeding on my own unhappiness.
The facade is completely colourless now,
arson is also suspected,
a reconstruction forever and ever impossible.


Please, evacuate myself from my own dying building!
Rescue me from my suffocating rooms!
Free me from the narrowness of my spacious halls,
because air is no longer a necessity for the presumptuous!

But do not enter these contaminated rooms!
I am too avoiding opening some of my own doors.
So more wisely and efficient Mr, if you just burn me down completely,
do not hesitate,
do this world a favour and
isolate me from all the living and breathing.

Leave me in myself,
whilst I´m falling apart,
women and children first,
cause I am beyond saving.
For one cannot change what
was decided so long ago.
There in the debris something
finally rests.
It makes sense somehow,
when nothing else does.

Språkdöd

Något går ju alltid förlorat i översättningen, och så står man plötsligt där balanserades på en helt ny text. Man förstår inte riktigt hur det gick till, men något avgörande hände på vägen. Om det finns det inget tvivel. Rummen där man vistas påtalar det gång på gång, anklagande tyst.

Jag var så upptagen med att göra den perfekta översättningen att jag aldrig märkte hur orden gled mig ur händerna. Språket vände sig gradvis emot mig och det dokument som slutligen blev kvar var för mig helt oläsbart. Språket var ett annat och helt främmande för mig. Som språk kunde man inte använda det, alltså var det obrukbart.

Ditt språk skulle jag kunna känna igen var som helst. I en språkmannaprofil skulle jag bara genom att höra ett enda litet fonem kunna peka ut dig som språkets ägare, ty så känsliga är mina öron då de vänds mot det bekanta. Om så alla dina ord var utspridda över hela universum skulle jag montera ihop dem till ett språk, att lugnt lyssna till vid brasans trygga sken. För i ord kan man så starkt göra sig en bostad, att det invanda aldrig kan lura trötta sinnen.

Mitt språk må förefalla uppenbart, men något väsentligt försvann i översättningen. Det sökande språket finns emellan raderna. Det finns i spänningen mellan det uttrycka och det tillbakahållna. Mitt egentliga språk är gömt i mig. Det söker utlopp. Det talar med ingen, med ingen talar det.

Skum

Jag är en skum filur som älskar skum. Jag älskar när havet skummar sig. Jag älskar skummet på bra kaffe (däremot hatar jag när folk mikrovärmer tevatten så det bildas skum på ytan på ens te). Jag älskar också badskum. MMMM. Vidare finns det andra former av skum som jag älskar, men om det håller jag tyst. Men man kan nog säga att jag är en skumfanatiker.

Trolltango

Ruffstrollet dansar fram i en eldig tango genom vintergatan.
Det yr av liv kring detta varma troll,
då hon dansar ut höstens alla temperaturer och nyanser.
Under löven gömmer hon ord,
och dikter singlar ner som löv i den mörka natten.
För trollet orkar inte vänta utan vill bara dansa sin häftiga dans,
ge ut sina ömma ord till universum,
skaka sitt toviga hår,
se in i natten med sina farligt magnetiska ögon.

Detta hontroll drar in universums hela vitalitet i sin blick,
hon vill inte tänka,
bara dansa helt utan sans,
inte oroas av gårdagen eller morgondagen,
bara dansa bort från allt det stela,
känna sig lätt i sin längtans alla rörelser.

Nu dunsar trollet utmattat ned i en säng någonstans,
hon andas tungt,
sänder ut kryddiga dansdofter,
ligger så stilla och yppig bland mjuka kuddar,
att ingen konstnär någonsin henne kunde föreviga.
För när ingen ser,
ner ingen finns att teatra inför,
slumrar äntligen trollet mjukt och fridfullt.

Trollets barm rör sig upp och ned med hennes andetag,
i sömnen liksom ropar hon efter något,
befinner sig någon annanstans,
okänt för människorna,
hennes röst bryter igenom njutningens dröm,
varm och hes.
Trollet drömmer syndig poesi,
väver in sig i sina liderliga ordbyggelser,
skapar i mjuka drömmen det hem som hjärtat fattas.

När drömmarna går bort

De ödsliga känningarna började i går kväll. Nu sitter jag och kurar med stormen rytande utanför. Det finns ett visst inslag av overklighetskänslor, och den mörka himlen förmedlar någon slags undergångsstämning som korresponderar väl med mitt inre. Musik och tanke är i perfekt symmetri idag i sina asymmetriska svängningar. Min relation till mig själv är som min relation till kraftiga oväder, dvs jag både räds och fascineras. Jag dras till det svarta samtidigt som jag undviker det. Jag är en giftig naturkatastrof som drar fram och ödelägger allt i sin väg. Ingen lämnas oberörd, och även apatin är en tydlig reaktion på denna framdragande oväderskvinna. För vem kan styra stormar och rikta dem mot något bra? Vem använder kraften i stormen till att skapa något gott? Vet bara inte vad jag skulle bli utan dessa stormar, utan dessa rökridåer som döljer var jag verkligen står. Vill bara gå utanför min egen kropp och finna en plats fri från självplågeri. Skulle vilja sluta att underkänna mig själv och bara finnas utan betygsättningar och granskningar. Behöver vila ifrån mig själv.

Jag fryser så obeskrivligt mycket och ska snart krypa ner i sängen och drömma lite. Jag flyr in under mina täcken, skapar bland kuddar en varm fristad. Jag tänker bort vad på mig elakt äter, försöker skapa en skonsam amnesi. Räddningen blir att inte minnas vad man så grymt gör mot sig själv. Nu dånar det utanför och jag skäms för att erkänna att jag finner det ganska otäckt. Åskljuden går in i mig som obehagliga påminnelser.

Sedan farfar togs ifrån mig så känner jag mig ännu mer övergiven. Som mest ensam känner jag mig i storstadsvimlet. Ens egna inre tankar överröstas där så lätt av vrålande monstermotorer, och något säger mig att jag är fast med mig själv för alltid. Det går liksom inte att välja bort det som är jag. Bara en sak vet jag och det är att jag inte kan slösa bort fler år nu. Jag vill något annat än meningslösheten. Jag orkar snart inget annat än att må bra, men jag tar det lika försiktigt som någon som precis haft en svår maginfluensa och rör sig ute för första gången. Kanske litar jag inte riktigt på mig själv.

Jag har så många idéer. Jag bär på en samling bilder. Ingenstans kan de ta vägen. De blir liksom över. Ändå är de allt som är jag. Ensamna vandrar de nu bort ifrån mig.

Det som inte kan förklaras

Jag talar till dig igenom en råkas hesa sång.
Jag gömmer klara och tydliga ord under en fågels mustiga vingar.
Här talar jag direkt till dig utan att vara rädd,
med en röst som samtidigt är både din och min
fast ändå inte.

I en råkas toner får det bo som inte kan vara.
Mitt inre lånar hungrigt en råkas kropp idag
och fantasin får äntligen sitt liv,
där verkligheten är så falsk
och egentligen inte alls verklig.

Du ska veta var att leta efter ledtrådar,
till det du kanske undrar över,
för jag har inneslutit det äkta i ett fjädervalv,
med ömma händer har jag där bäddat in det som hela tiden förnekas en plats,
för där under duniga lager bor och talar det tysta som är allt,
men som inte ges en kropp;
känslan i mellanrummet,
det ordlösa och för världen obegripliga,
värmen mellan munnar.

För vad är egentligen störst,
en inres drömda verklighets alla nyanser
eller en rad yttre, utlevda måsten?
Så sök i en råkas magiska gestalt om du vågar
och jag ska med små rörelser och färger långsamt visa dig det sanna livets återhållsamma gestaltning.

Morgonmusik

Utanför regnar det, och jag bevarar den vemodiga känslan inom mig. Jag sitter i en alldeles för stor tröja. Min lägenhet ligger så högt upp att jag kan se långt ut och bort, men ingen kan se in till mig. Jag föredrar det så. Jag lyssnar på morgonmusik och längtar en cigarett. Detta är min fjärde rökfria dag. Emellan regndroppar gömmer jag mig. Inget når mig så här dags.

I tisdags tömdes farfars lägenhet helt. Hans stora hylla ville ingen ha så den styckades upp på tippen. Hans kläder och glasögon slängdes bort. Nu är jag rädd för att glömma hans doft för den finns inte längre någonstans isolerad.

Mitt program misslyckades grovt redan första dagen. Det blev ingen joggingtur igår. Dessutom åt jag bröd vid två tillfällen samt några lösgodisbitar, som en kompis bjöd mig på. Idag har jag redan ätit två skivor bröd. Jag har dålighetskänslor och skäms över mig själv och min svaga karaktär. Jag äcklas av min egen obeslutsamhet. Jag är en degmassa, vilket är det yttre beviset på mitt eget misslyckande. Det känns ej bra alls. Jag ger mig själv stort obehag.

Farfarsblommor

Jag längtar mig bort till havet, för jag liksom känner hur jag långsamt sjunker. Jag har ingen riktning och inget mål, och om du undersöker mig så ska du inget finna som håller mig kvar.

I söndags såg jag farfars blommor i en kransgård och allt blev plötsligt så konkret. Är det allt som blir kvar av ett liv, tänkte jag? Det var som om jag ville klamra mig fast vid dessa vissnande blommor. För du var värd alla världens blommor för mig och min kärlek till dig sträcker sig ett oändligt antal varv kring jorden. Farfar, vad gör jag nu med mitt liv? Aldrig mer kommer jag att känna för någon som jag gjorde för dig. Den kärleken kommer aldrig igen. Jag hör din röst i mitt huvud, men du är inte där.

De rensar ut din lägenhet nu och min panik stegras. I slutet av veckan är ditt liv borta. Någon annan tar över din bostad. Det känns som om jag inte kan andas, för jag är inte redo att skiljas ifrån dig. Snälla, lämna mig inte här! Du var det enda spår av hem jag hade. Nu splittras dina saker. Dina kläder slängs på en tipp. Jag vill desperat hålla kvar din doft, men den försvinner nu ut ur mina rum.

Vill bara prata med dig en enda liten stund. Var ska mitt hem vara nu utan dig?

Skräpblogg

Denna blogg har nu blivit helt värdelös och är inte av intresse för någon, inte ens mig själv. Jag mår inte bra. Det susar i huvudet.

Miss Wildes nya program

Miss Wilde har varit på combat igen efter ett litet träningsuppehåll och skuttat runt med allt sitt späck. Hennes armar påminde om tantarmar med dallrande gäddhäng. Benen var som tjocka stolpar, ansiktet lik en pluffsig gris, magarna böljande sig i maffigt pluralis, låren var oändliga i sin form samt rumpa och höfter breda som en ladugårdsdörr. Det kändes lite förnedrande att visa upp sig och hon kände äckel och skam för det som kommit att bli hennes enorma kroppsmassa. Så nu måste det bli nya tag!!!! Måste gå ner fem kilo och bli stark och muskulös igen.

Miss Wildes nya tränmingsregime:

Gå en halvtimme varje morgon och därefter springa i 30 minuter. Vidare 15 minuters triceps- och magträning.
Gå minst en timme varje dag.
Träna combat, yoga och styrketräning fem gånger i veckan.
Försöka att få med vänner på simning, badminton, spinning och promenader.
Vara aktiv
Följa principen att så fort något förtärs, så måste det tränas bort direkt. Inget får ätas om förbränningen ej är planerad. Anstränger man sig ej så behöver man ju ingen mat.

Miss Wildes nya kostprogram:
Äta fibergröt varje morgon. Bara äta bröd på helgen, max 4 skivor (fullkornsbröd).
Minska portionerna och andelen kolhydrater, äta mer proteiner.
Undvika alkohol, godis, kakor m.m. Får äta något litet onyttigt en gång i veckan.
Inte äta försent på kvällen och tugga långsamt.
Dricka mycket vatten.
Undvika ost.
Inte äta för mkt frukt så att blodsockervärdet blir högt och man blir sugen på annat.
Dra ner på socker och salt.
Ta bort nästan alla kaffelatte.
Äta så lite som möjligt.
Sluta fika.
Undvika sammanhang där ätande uppmuntras
Väga maten
Skriva upp allt jag äter
Dagen-efter-straff: om jag avviker från mitt program, dras motsvarande mängd mat (antal kalorier) in nästa dag eller motionsmängden ökas. Ibland bådadera.
Väga mig varje dag

Dagens Oscar

"Children begin by loving their parents; after a time they judge them; rarely, if ever, do they forgive them".

Lite glad

Känner mig lite glad men vågar inte riktigt vara det, för tänk om det tas ifrån mig när som helst. Måste föregripa alla möjliga lyckokänslor med alla tänkbara katastrofmöjligheter, lindra eventuella besvikelser på förhand, för inte får jag må bra för ens en liten stund. Inte har jag gjort mig förtjänt av det. Känner mig trots allt höstmysig. Livet kanske inte är så hemskt ändå.
Höstkramar från Miss Wilde!

Bimbosnack

Jag är en bimbo. Jag dreglar efter skådisen Sean Patrick Flannery och har gjort det ett tag nu. I filmen Powder är han så himla vacker. Mmmm!
Miss Wilde trånar

Inre kamp

Inte kan man någonsin be någon annan att rädda en från en själv, och att sätta på en adekvat tvångströja. Känner att jag åter igen dras in i mina egna dåligheter och
det skrämmer mig. Det är liskom lättare att bara låta sig falla och släppa taget. Dock känns det tomt att överge sig själv på detta vis gång på gång.

Skall det alltid vara så här? Kan man trycka ner något annat över sig själv än enormt tyngande krav? Är det möjligt att sluta att pressa sig själv? Varför är det så nödvändigt att vara perfekt inför sig själv? Det finns liksom inga marginaler. Det går ej att vinna denna kamp. Det går ej att slappna av och att bli bekväm, för hur sårbar blir man inte då inför andra människor. Är det verkligen intressant med en halvbra människa med en massa brister?

Vet ej vad jag är utan min egen destruktivitet. Vet ej vad som finns kvar om jag bara lämnar den och vågar att fortsätta leva utan den. Kommer jag att finnas då? Det som förfaller så friskt är det inte. Vill berätta och få någon att förstå att för mig får det aldrig finnas några felmarginaler för då går jag under och försvinner bort i intet. Jag vill berätta för någon vad jag gör mot mig själv, men allt hopp står till mig. För det är bara jag som kan hjälpa mig själv. Vilken sida tror ni vinner, och vilken del måste för alltid dö?

Hjälp!!!!!!!

Förlåt käre läsare att denna sida nu helt har ballat ur, och inte har några som helst litterära kvaliteter längre. Jag har blivit självbiografisk, en Carina Rydberg. Bloggen har blivit en biktblogg, där jag hänger mig åt min äckliga självupptagenhet.

När jag känner på min egen kropp så fylls mina händer av kilovis med fett. Inuti mig ligger gult fett. Det går ej att gömma. Detta har jag gjort mot mig själv. Ingen kan någonsin förstå min stora panik. Jag är liksom allergisk mot mig själv och känner inte igen det som ska vara jag. Jag skyls av fettet. När jag inte kan ta bort mitt överflödiga fett med en gång, så mår jag så dåligt att jag nästan inte kan uthärda att finnas. Hjärtat pumpar fortare, jag blir röd och svettig och kan nästan inte andas. Det gör ont att vara jag. Jag föraktar mig själv. Det är som hade min personlighet råkat ut för en massiv inflation. Jag är inte längre värt något för mig själv. En skam är vad jag är. Nu är det synligt också. Naken står jag inför världen och den hånar mig. Allt är en granskning och inget finns utanför granskningen. Allt handlar om prestation och betyg. Jag är betygsystemets kastlöse. Jag räcker aldrig till för någonting. Jag är bara massor av motsägelser, en spretande ansamling av fel saker. Jag besitter fel valuta. Jag tar mig ingenstans med den. Jag är ett språk som bara talas av mig.

Vem kommer läsa mig efter dessa inlägg? Vem kommer att ha ett uns av respekt för mig? Vem kan någonsin hjälpa mig med detta? Finns det hjälp att få? Är människor rädda för mig nu? Är jag en skrämselkvinna? Är detta vad jag verkligen är, allt jag är? Kan någon någonsin förstå, då jag inte förstår själv? Jag mår ej bra av detta. Vill sväljas av marken och bli osynlig. För mig själv har jag ingen som helst respekt. Jag äts upp av det här. Finns det någon som hör mig? Jag känner mitt kroppsfett gunga överallt. Det är i vägen.

En bekännelse i fett

Skriver bara för mig själv igen. Något måste ut. Är orolig inför begravningsveckan i Karlstad, men vet att jag klarar det. Har viktångest igen. Läsaren måste vara trött på mina bekännelser vid det här laget. Jag känner mig som ett freak som är fångad i en massa fett. Allt jag är är fett. Allt människor ser hos mig är fett. Jag är lika med fett. Jag kvävs av min egen övervikt.

Jag äcklas av mig själv och vill gömma mig. Hela jag dallrar och det känns som om min kropp inte har något slut. Ofta stegras paniken och jag vill hitta ett sätt att avlägsna allt fett fort. Jag fantiserar då om att få färdas igenom en väldig fettsug, och att äntligen få bli nöjd med min kropp. Vill gå utanför den och vila från det dåliga som är jag.

Det är svårt att vara bland människor, och att inte ha någon kontroll över maten. Det är så ensamt. Ångesten blir också intensiv av att inte kunna skriva upp allt jag äter. När skall jag bli fri från detta? Det tröttar ut mig så. Kan jag ha ett värde helt utanför min kropp? Vem blir jag då? Finns jag utan min kropp? Kan jag bli älskad som fet och ful?

Broder Daniel: "Shoreline"

Ever since I was eight or nine
I´ve been standing
on the shoreline

For all my life I´ve been waiting
for something lasting.
You lose your hunger and you
lose your way.
You get confused and
then you fade away.

Oh this town
kills you when you are young
oh this town
kills you when you are young

I´m not the boy I used to be
This town has got
the youth of me
All eyes turn hollow
from the work of sorrow.

You´re standing on the paving
by the office building.
They´ve got so much to do
Never time for you.

We are shadows
Oh we are shadows.
Just shadows in the alley.

You die when your young
You die when your young
you die when your young

Ur Bo Bergmans Marionetterna

Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck på trådar.

Ur Dan Anderssons "omkring tiggarn från Luossa"

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vad som alltid äter på mig

Vissa tankar är så svåra att befria sig ifrån. De blir viktiga enbart genom att de tar energi och håller fast en i negativa mönster. Mina höga krav på mig själv maler i dialogform ständigt inom mig och aldrig kan jag vinna. Varför gör jag detta mot mig själv? Varför kan jag aldrig bli nöjd med mina insatser?

Jag hetsar mot mig själv, bygger tortyrredskap av min egen otillräcklighet. Det går aldrig någonsin att vila ifrån sina förväntningar på sig själv. Som nu tex då jag förlorat min tränade kropp som var min stora stolthet, nu när jag är en äcklig dallerföreställning, smyger sig panik in i varje glipa och hånar mig för att jag inte kan vara mitt bästa jag. Jag vet ju hur smal och tränad jag kan vara, och blir så orolig av att inte vara det just nu. Vill skyla mig och skäms för hur jag ser ut. Jag har valkar på ryggen. Mitt ansikte är pösigt och magen väller ut åt alla håll. Till och med mina fingrar är feta som små prinskorvar.

Känner att jag svikigt mig själv genom att inte leva upp till min egen potential. När jag äter känner jag skuld för att jag äter för mycket, för fort och av fel saker. Ibland äter jag när själen är ledsen och tom, jag sörjeäter alltså ensam. Vill inte äta med andra. Känner mig så grotesk då, som en abnorm människa från en cirkus.

Ett tag undrade jag hur lite jag kunde väga. Någon sade mig då att det kunde jag nog få veta, om jag var beredd att dö för saken.

Dessa vikttankar var ej mina från början. De är inte viktiga. De är inte jag. Jag är inte bara min kropp, fastän varje misstag tas ut på min kropp. Jag rymmer inte allt. Jag vill ändra mig, men det är så svårt. Mitt krig mot mig själv utesluter mig från det som verkligen är jag. Jag når inte mig själv. Jag liksom försvinner i min egen bedömning. Jag knackar desperat på dörren, men ingen uppmärksammar mitt knackande. Så ensamt att ej ha tillgång till sig själv. Varför vägrar jag att öppna dörren? Vilka brott har jag begått?

Dödsdikt till minnesstund

Utan jorden ingen himmel,
du var roten som höll uppe vårt himlavalv,
så vändes plötsligen himlen,
Din kärlek som stjärnor i våra hjärtan finns kvar.

Av Miss Wilde

Dagens Oscar

"All bad poetry springs from genuine feeling".

Det man inte utsätter sig för

Vad är jag mest rädd för, att möta känslokyla eller att vara den som känner mest?

När mörkret ser mig som ett ljus

När jag vandrar över hedarna i mörkret tjuter vinden igenom mig. Mina öron tystnar och min kinder bedövas av det kalla vattnet. Regnet liksom förbinder min genomvåta gestalt med det igenomsköljda landskapet. Mörkret är så avskalat och rent. Det klär mig, flyter in i mig, och jag är skyddad från allt ljus.

Jag bara flydde ut igenom bakdörren. Stod inte ut med granskningen och begränsningen. Nu ser jag hur det lyser långt, långt borta men jag undviker alla sådana ljus. Jag kliver ur något. Ingen ser var jag går.

Ännu mer Gunnar Ekelöf

Djävulen är gud
och Gud är djävul
och jag blev lärd
att dyrka dem båda
den ena på ett sätt
den andra på ett annat
men sätten var desamma
därför att de båda befallde
Till dess jag lärde känna
Kärleken, en springa
mellan de båda kämpande
Kärleken, en strimma
av ljus mellan de blodiga läpparna
Den klyfta ur vilken
de utvalda inträda
i världen av likgiltiga
Likgiltiga de som dyrkar en Gud
Likgiltiga de som dyrkar en Djävul

Av Gunnar Ekelöf

"Ge mig gift att dö eller drömmar att leva"

Verklighet och dröm

Vad är ens sanna jag? Är det vad som händer i ens inre eller det som utspelar sig i den yttre världen? Kan man under ett helt liv dölja sitt autentiska jag, kanske inte själv heller veta att man lever som någon annan? Är ens sanna jag bara det man hänger upp på sina livshandlingar och interaktioner med andra individer? Finns man bara så länge någon annan finns i ens närhet?

Mitt äkta jag finns endast där jag inte har något att relatera till. I mina ord och fantasier lever jag starkt, och till slut blir drömmen vad som är verkligt. Mitt inre jag måste ut i det yttre. Jag måste ha stimulans för annars dör drömmen och i den det som verkligen är jag.

Non Serviam

Ingenting skall någonsin äga mig. Det är allt jag vet. Samhället skall inte äga mig och inte heller några blodsband. Inte kommer jag att föra några föreningars talan eller stå bakom några organisationer. Min egen almanacka skall aldrig stjäla mig själv från mig själv. Lika lite kommer jag att göra några självuppoffringar för enskilda individer.

Inte kommer de sociala sammanhangen att äga mig, och inte kommer jag att offra mina personliga behov för konvenansen. Den dagen normerna på allvar styr mina handlingar, så flyr jag till skogs och träffar inte en enda människa.

Och inte faan tänker jag ställa upp på några krav för hur en kvinna skall vara. Jag är främst en person och ingen man bestämmer någonsin hur jag skall vara. Jag klär mig hur jag vill, säger vad jag vill och beter mig hur jag vill. Jag ställer inte upp på några ideal och drömbilder. Jag njuter fritt av min kropp och min egen sexualitet. Jag låter min tanke flöda fritt och tar plats. Ingen sätter sig på mig och ingen kan ta mina drömmar ifrån mig. Jag lever mitt liv som jag vill och skiter i hur det uppfattas.

Inte kommer andra människors tankar och uppfattningar ha någon som helst makt över mig. Inte skall mina egna dåliga sidor äga mig. Jag vill vara fri. Mig äger du inte.

Dagens Oscar

"Biography lends to death a new terror".

Personlighetsbedrägeri

Miss Wilde känner sig hård och kall. Hon är ingen snäll person och tittar man närmare finner man att hon inte alls utelämnar sig. Hon är inte personlig och inte varm men däremot manipulativ och beräknande. Hon väger noggrant på våg exakt vad om henne ni alla ska veta. Inte är hon snäll, inte är hon god. Miss Wilde gömmer sig bakom ett oändligt antal bilder av sig själv. Vet du egentligen något annat än vad som är rena rama konstruktioner? Skulle ni verkligen tycka om den riktiga Miss Wilde och hennes alla brister?

En djävulsgud

I djävulen finns en bit från gud och i gud en bit från djävulen, vilket blir extra tydligt om man inte ser dem som varandras självklara motsatser. Och om de blandas samman, skall det till slut bli svårt att avgöra vem som är gud och vem som är djävul. Där befinner jag mig, varken god eller ond utan en människa bestående av handlingar och tankar.

I filmen Faust från 1920-talet är Mefistofeles en gubbe med gubbmage. Så ser inte jag på djävulen, för djävulen är enligt mig en farligt snygg figur som måste behärska konsten att förföra och vinna över människor. Däför skulle jag nog inte kunna motstå djävulen. Gud däremot är hopplöst osexig i sitt långa skägg, som hänger ned ifrån himmelen.

När jag var en liten flicka trodde jag att gud var en jury som rådslog uppe bland molnen. På något vis känns den bilden mer realistisk än den av den skäggige gubben.

Så vem är du, gud eller djävul och vad blir vi om vi sammanblandas?

Vad gör man med en sorg?

Precis som det finns en mängd olika typer av sorg, så finns det olika sätt att sörja på. Jag är den där personen som drar sig undan med sin sorg och som inte kan sörja i grupp. Jag är den själviske sörjaren. Min sorg sitter i bröstet och täpper igen. Jag gömmer mig i minnena och släpper inte in någon.

Det finns en konkret sorg som man bara måste gå igenon och uthärda. Sedan finns det en existentiell sorg som aldrig lämnar en och som kräver sin lösning. Det är bara jag själv som kan bota denna sorg, men jag är en kvacksalvare. Mitt livshopp står alltså till mig - en charlatan.

En plötslig sorg kan svetsa samman människor och man får oväntad värme från olika personer. En sådan sorg kan alltså medföra något mycket vackert, nämligen sin egen botgöring och glädje.