Tåget har en rytm. Den är dåv och sövande. I bland mår jag illa av den. När jag sitter i en kupé så tänker jag på Miss Marple och "Mordet på orientexpressen". Jag orkar inte ta in de andra tågresenärerna idag så jag sluter mig i mig själv och i min egen rytm. Någon spelar usel musik som skär in i mitt huvud, men man kan inte säga till personen att musiken får en att lida. För så gör man bara inte. Så jag tittar ut istället på rälsen som sträcker ut sig, invid rälsen står rader av renfana. Tåget passerar ryckande kullar med grus, längst uppe på kullarna mörka siluetter av råkor och kajor mot förgrundens starkt gula renfanebild. Renfanorna ser ut som sin starkt fräna doft. Förr dolde de liklukten i kistor. Om dessa blommor skulle vara toner så skulle de vara vassa, sura och inte alls följsamma. På gräset hoppar kaniner omkring. De får mig att le.

Det börjar mörkna när jag sakta går igenom staden. Jag virar min skarpt lila sjal omkring mig, svart hår mot lila håligt tyg. Jag hör mina steg i öronen, vilsamt. Ur gatlyktorna regnar det dimmigt ljus. Det är svagt och behagligt; och påminner mig om barndomens gator. Jag äger en rastlöshet som irrar mellan husen och som alltid söker en kropp att bo i. Ingen plats hittar den och blir över efter alla förnuftiga tidskalkyleringar. Den kliar i mig. Ibland är den bara en skön melonkali som får mig att se staden med känsligare ögon. Och jag reser öevr taken.

En stad i dimma letar sig in i mina irisar, men jag lämnar inga som helst spår i staden. Det är tyst. Det lyser i folks fönster. Det är sotigt på husfasaderna av trafikens avgaser. Jag befinner mig i en tavla av Lars Lerin. Det luktar höst och tråkiga söndagseftermiddagar då folk ser på fotboll och inget händer. Tiden känns så lång och inte tillräcklig på samma gång som om även den ägde flera nyanser. Och jag frågar mig själv - Hur kan du som är så modig vara så rädd?

Egyptisk stilla storm

Hennes hals är skir och elegant uppsträckt. Hon står bortvänd och håller upp sitt huvud med grace. Han granskar hennes späda nacke. Han vill kyssa den vita huden just där, men hon går inte att nå. Alla vill smaka henne, men hon kyssar ingen. Hennes kropp rör ingen. Hon är insvept i ett mönstrat, tunt tyg med guldbrokad. Ner från hennes öron hänger tunga öronprydnander i mösntrat guld.

Han drömmer ofta om hennes mun. Den är som ett smycke i hennes ansikte och äger en million uttryck. Ibland när hon tittar med sina skarpa ögon rakt igenom honom, så brukar han betrakta hennes ansikte. Skuggor far över det och får henne att se gåtfull och ouppnålig ut på så många sätt. Han vill ta tag om hennes haka försiktigt och följa hennes käklinge med fingrarna. Det är som hon avslöjar vad som rymms i hans tankar ibland för hon betraktar honom utforskande, och hennes kroppsspråk påminner om en påfågel som är på sin vakt.

Divanen är fylld av kuddar, runt den bord fyllda med fat med övermogna frukter och bägare med vin. Han är har inte fört vinet till sina läppar men känner sig berusad. Han vill lägga henne mjuk men bestämt ned på divanen men vågar inte. Henne rör man inte bara. Det är något andligt över henne och han vill spara upplevelsen och inte slösa bort den.

Men han kysser henne trots att han står så långt bort ifrån henne i rummet och trots att hon står bortvänd. Hennes mun är för alltid memorerad inne i honom, hennes mungipas smak bor i hans mun bakom alla smaker. Hennes väsen far över honom. Utanför är det en egyptisk hetta. Det är tort och för varm att gå ut. Det är ovanligt tyst. Bara sanden rör sig och sjunger. Nu vrider hon lite på halsen och han känner hur han rör sig inne i henne. Hon tar emot honom. Det är fuktigt och varmt.

Hon står kvar vid fönstret och tittar ut. Hennes tunna tyger faller vakert mot golvet. Han undrar om hennes kropp är lika böljande där under. Han vet inte om hon är mager eller yppig. Alla lager att tyg döljer det mesta av hennes kropp. Men han är säker på att resten av kroppen är lika elegant som nacken och halsen. Han betraktar henne på avstånd och hör när tyget ibland når marken av vinddraget från den sandiga stormen utanför. De gömmer sig i varandra och allt är stilla

Vill drömma mig bort till en annan tid och plats än min egen; och frigöra mig från min kropp. Jag smiter in på ett litet café i kvällskylan. Det ryker ur min mun när jag andas. Inne på det kvällsöppna fiket är det varmt. Det finns mjuka kuddar och jag gosar in mig. Ingen känner mig.

Jag värmer mina frusna händer på latteglaset och drömmer mig bort. Igenom det krämiga skummet reser jag. Det mörka sockret färdas igenom min kropp och jag vilar i en dröm. I drömmen är läppar heta och stegen lätta och det finns ingen längtan. Där, skapad av drömvävnad bor min ande.

Jag sprnger igenom hösten. Jag dansar bland löv. Mina kinder glöder. Min ögon har elden i sig och den sprids till träden utanför. Jag sätter igång skogsbränder med min inre hetta. Höstlandskapet är min passions förlängning. Jag sätter näsor på min rödkalla näsa. Det blir en rad av näsor. De vill gnugga din näsa medan min hand försvinenr i din hand.

Det luktar av brasor i trädgårdar, när man bränner gammalt. Jag har ysterhet och jag virvlar fram. Det kommer fram något vilt ur jorden. En slags urkraft står i förbindelse med mig och naturens sipprande hetta.

Jag drömmer och när jag drömmer löper min tunga över mina läppar. Den smakar av och känner igen och får fritt leka över hud och sälta; en bett i en oliv som gör den klara spriten grumlig. I drömmen är jag klar. Ingen annanstans finns jag. Min dröm är mitt kött och min kropp.

Kom och smek min dröm! Dra din tunga gäckande långsamt över min nakna drömgestalt! Reta mig med tungans strävhet på det mjuka, våta! Lägg undan all överskattad verklighet i natt och vakna andandes mot min hals; och låt en rysning gå över min kropps alla delstater. Känn in mitt drömland liksom jag rör det som finns utanför dig; som egentligen är du men som försvinner bland människor i vardagen, när du rymmer in till ett fik och dricker varma drycker och drömmer dig bort.

Av rött tempererad

Regnet är kallt och frisk mot mitt ansikte, som jag vänder uppåt. Det är något befriande med de lätta regndropparna och jag känner mig inte lika instäng emellan allt; emellan måsten, emellan höghus och emellan vassa blickar. Mitt paraply ligger oanvänt kvar inne i min väska. Regnet tar fram dofter och färger. Träden ser så klara ut i regn. De liksom lever ut och sträcker ut sina ihopkrupna leder. Det är som om de springe ri det friska; och jag tänker bäst i regn.

Utanför blomsteraffärerna står höstiga Cyklamen i starka färger. Inomhus är de svårskötta och så lätta att älska sönder. Roten ruttnar om man vattnar uppifrån. De skall sänkas ner i vatten och suga underifrån istället. Under staden växer tunna rotverk i hemliga gångar. De syns aldrig men håller uppe staden och kan när som helst kan de riva hela den. Då och då rusar en nyfiken råtta sniffande förbi i underjordiska gångar.

Utomhus är Cyklamen en ytterst tålig växt. Den pryder gravar och trivs bäst i bördig jord. Där sprakar den ostört i det svala. Den är som jag stark och känslig på samma gång.Så Därför så svårt för människor att veta vad som inte gör ont och gör så ont i mig. För jag är uppbyggd av intrikata rotsystem på en gång så härbärgerande och bräckliga. Jag är gravid med tusen världar. Och mig orkar ingen människa riktigt innehålla någon längre tid. Det som om jag till och med sänder ylande vargar på flykten.

Står osynlig på kyrkogården, endast sedd underifrån. Rönnarnas bär har en extra stark orange färg idag. På marken hoppar mulliga gråsparvar omkring.

Varför får inte saker förbli vackra? Varför måste saker befläckas; och varför får man aldrig vara både och och innesluta många världar och väderstreck? För jag är av rött tempererad. En alltför passionerad själ är min största last och fiende. Med den skrämmer jag ner de döda i sina gravar. Bara en cyklamen står kvar i vindarna från havet.

bla bla bla

Jag drömde att jag flyttade till en ny stad och att jag inte fick ta med mig vilka möbler jag ville. Min föräldrar envisades med att bestämma det. Sedan var jag plötsligt ensam i en ny lägenhet. Sedan gick jag ut i staden och visste ej var jag var alls. Förstod inte vad det stod på skyltarna och försökte att hitta var jag var. Visste inte ens vilket land jag var i.

Min goa syster var här igår och det var så mysigt. Intressanta samtal blev det också. Idag skall jag träffa Erika och hänga med henne. Jag längtar. Känner mig lite vissen än så jag får nöja mig emd att träna mina fiskbullsarmar hemma. Vil ha hantlar, en boxningssäck, pilatesboll och en yogamatta. Skall titta på lägenhet i Erikas område också.

Skall antagligen arbeta lite som visningspersonal åt Potstiljonen på deras frimarksauktion i början av oktober. Det är ett trevligt företag och jag visar gärna kufiga gubbar till frimärkena. Sedan kanske jag skall arbeta extra inom demensvården samt skriva klart på min novellsamling. Skulle gärna vilja bli lektör och hoppas, hoppas på det. Harlequin väntar på mig också.

My favorite things, a new and hotter version, also illustrated

Honey on my honey and berries on dreamers;
Deep purple kisses on warm, sexy smittens;
Perky penises tied up with strings;
These are a few of my favorite things.

Chocolate covered nipples and tasty bottoms;
Silent people with no bottoms;
Wild men that fly to the moon;
These are a few of my favorite things.

Girls in horny dresses with the devil in their eyes;
Snowflakes on your body that I remove with my tongue;
Cubes with ice that melt in your mouth;
These are a few of my favorite things.

When the dog bites,
When the bee stings,
When I'm feeling sad,
I simply remember my favorite things,
And then I don't feel so bad.

Herr Kylskåp

Mitt kylskåp stirrade ut mig grundligt och frågade sedan surt vad all maten gjorde i det. Det hade nämligen vant sig vid ensamheten och ville inte fyllas så där utan att jag bad om lov. Det spelade ingen roll vad jag försökte att säga. På mig var kylskåpet så oåterkalleligt surt. Han hade ju som sagt vant sig vid att hysa ett kargt innehåll och orkade ingen förändring. Lämna mig ifred era matjävlar, gastade kylisen argt! Vred på lilla mig bortom all sans var Herr kylskåp nu och skydde hetskt basmaten.

Det hjälpte inte med att jag försökte att fjäska med ett perfekt moget höstpurpurplommon eller med en frisk citrondryck. Inte ens en god Dijongsenap passade herr kylskåp. Han var orubblig och konsekvent i sin arga demonstration. Så kom det sig det alltså att Herr Kyllskåp protesterade mot det nya reglementet enligt paragrafen om lagstadgat innehåll. Han var så kyligt byrokratisk när han väl ville och överösde mig med pefekt syrligt författade skrivelser, som fick håret på mina armar att resa sig av ren skräck när jag väl förstod något alls. Jag kände mig så överskugagd av min egen interiör, och kilon rasade av min kropp i denna mitt kylskåps meningslösa strejk. Det är principen som är viktig, sade Herr kylskåp torrt bakom sin monokel; och jag kände mig som en sliten och förvirrad Herr K. För rädd hade jag blivit för denna min alldeles för levande förvaringsmöbel.

Alltid var inte Herr Kylskåp lika saklig dock, utan gick ibland på grund av sitt låga blodsocker till personangrepp och anklagade mig i hårda och bittra ordalag att ha adopterat nya betydelserika personer utan att tillfråga det alls. Det kändes som ett hårt slag under bältet. Allt var onekligen på Herr Kylskåps villkor.

Det var nu jag fick sätta mig ner på allvar och tala ut med kylskåpsherrn som helt missuppfattat allt. Först höll han för öronen och vägrade lyssna, men till slut gav han hungrigt upp. Jag tog ömt hans matta hand i min matta hand och försökrade honom om att dessa nya perosner bara var dagssländor, som snabbt byttes ut medan hans vänskap alltid bestod. Jag sade också att han skulle bli helt ensam längre fram om jag inget att förtära i honom fick förvara.

Då tinade Herr kylskåps hjärta långsamt upp och han förstod. Tyckte visst att han rodnade lite, och gradvis lärde han sig att ha överseende med väldoftande persikor, mozzarellaostar och salta oliver. Han gav mig till och med tillstånd att låta honom innehålla vitt vin och gin.

Och så talade vi äntligen med varandra och Herr Kylskåp dristade sig till och med att smaka ett plommon. Och som han njöt och lät sina tänder sjunka in i det saftiga fruktköttet. Jag kunde nästan inte stoppa honom och var lite rädd att han skulle bli lite dålig i magen av alla plums.

För ibland kan det vara viktigt att tala med varandra, så slipper man surt tjafsa och gå omkring och dåligt må. Alla behöver höra att de är behövda och omtyckta ibland, till och med ett kallt och tomt kylskåp. Så nu är jag och Herr Kylskåp vänner igen och vi trivs så bra ihop trots våra egensinniga lynnen.

Miss Wilde som skulle vilja skriva barnböcker

Att älska på riktigt

Kalla vindar driver in över din nakna kropp
Du orkar inte gå upp och stänga fönstret
fast du är så kall.
Din kropp är så vacker.
Jag studerar den i smyg
och känner den välbekanta doften.

Men jag frågar inget om dina vindar,
som kommer in och förändrar dig
och om kylan in din blick.
Jag vill fråga men vågar inte;
vill helt enkelt inte veta svaret.
så jag ser på när du fryser,
fast jag så gärna vill värma dig.

Sängen känns kall.
Där ligger två människor och gömmer sig själva för varandra.
Där delade två människor nyss varandras kroppar medan de var någon helt annanstans.
De var liksom inte där,
bara två skal kvar som famnades.
Hur kan det egentligen gå till?
Lätt: en alltför stor närhet ger den största distans.
Bättre bevara utrymme emellan,
att inte allt veta;
och att älska luft.

Jag undrar vad du tänker på egentligen
och vad som finns där bakom.
I drömmen svävar jag till dig.
Vi har inga kroppar.
Vi är inga änglar fast ljus.
Ditt klara blå kalla ljus
rör försiktigt vid mitt varma bärnstensaktiga ljus
och vi blandas samman för en stund.
Lättare att vara utan kropp
och att röra vid varandra på riktigt.

I fantasin är allt mer äkta.
Där förstör och förgör orden inte oss.
Där kladdar sig inte verkligheten kvävande fast.
Där finns inga oroande vindar bara ljus.

Rhodos

Jippii!!! Jag och mamma åker till Rhodos stad den 9:e september ifrån Karlstad. Jag kommer nog till Karlstad den 6:e september.
trött kram

Det för alltid dolda

Finns det en dold känsla under kastanjernas skugga?
Ligger det något dolt under löven?
Kysser läppar gömt i tjälen?
Rider kroppar varandra i parkbänkens mörka återspegling?

Var hamnar allt som stängs inne
och inte får ett liv?
Lever det någon annanstans tillsammans med idéer
som aldrig blev mer en romantiska drömmar?

Längtar drömmen någon annanstans,
efter att sluta drömma
och få vila i sig själv
utan oro för vad som skall tagas ifrån
den och en febrig vakenhet av vad som redan gått förlorat?

Var får livet leva sig självt ifred?
Var får toner bara vara i sig sjäva utan att tillhöra
någon större enhet,
eller mekanism,
där de själva ger upp alla sina rättigheter
för helheten?
När får delen någonsin perspektiv?

Allt finns där ändå,
och man går brevid sig själv.
Så många olika jag från olika tider.
Någon hetsar efter en uppför trappan,
och man vänder sig trött om för att upptäckaatt förföljaren är en själv.
"Mig kan du inte rymma ifrån. Jag är alltid med dig"

Allt samlas och blandas,
ansikten från drömmen som inte finns i verkligheten,
var kommer de egentligen ifrån?
Är jag ett främmande ansikte i andras drömmar,
en sammanblandning av drömmarens alla jag;
en oigenkännlig drömsumma.

Du är resultatet av bristen på jag,
och av summan av för många jag samtidigt.
Du är bara en urvattnad siffra bakom ett gammalt likhetstecken.
Det doftar skolångest och tavelkritdamm.
Jag måste upp i ringarna på redskapsgymnastiken fast jag lider.
Vem tjänar egentligen något på en annan människas lidande,
och vad skall en tjock klumpiduns med ringar till?

Någonstans slog passionen ner
och tryckes ner,
först under prasslande löv fick den en plats.
Ljuset skydde den,
jagades bort,
tålde inte att granskas,
alltid för väldig i sin stormiga karaktär.

Den fick vara ifred under väldiga grenar,
den vändes till sin motsats;
i lugnet och stelheten pirrar hud
och en rysning fortplantar sig genom torra lövs dans.

Där ligger vi under löven.
Där ligger jag;
i dolda kyssar gömd.

Kanske

Kanske skulle jag bli väldigt glad om jag såg dig,
kanske inte.
Kanske skulle jag springa fram till dig,
om jag såg dig på håll och kasta mig i din famn,
eller kanske inte.

Kanske skulle jag ställa mig på dina skor
för att nå att krama dig,
eller kanske inte.
kanske skulle jag säga att jag saknat dig
och skratta till,
kanske inte.

kanske skulle jag titta åt ett annat håll
och låtsas att jag inte sett dig,
kanske inte.
Kanske skulle jag bara fortsätta att gå vidare på vägen,
oberörd,
eller inte,
låtsas, förställa,
ståla mig,
omge mig med hårdhet,
din hårdhet
eller min,
göra mig onåbar för mig själv och för dig,
för det förflutna och för framtiden,
stänga in mig i en nukapsel;
min nukapsel,
eller kanske inte.
Kanske skulle jag önska att jag aldrig sett dig,
och aldrig mött dig,
eller inte.
Kanske skulle jag ta en annan väg bort till dig,
och inte längre ifrån dig,
eller inte.

Som om det inte längre var en stolthetstävlan,
utan som om annat äntligen var viktigare
än vem som vinner
och vem som tappar ansiktet;
stark eller svag?
svagstark?
starksvag?
Finns inte något egentligen som stark eller svag.
Bara olika situationer och reaktioner på dessa.

Inuti mig går jag till dig
och du välkomnar mig.
Inuti mig behövs inga förklaringar.
Där hotar ingen ambivalens,
där är det lätt att möta dig,
som då
innan kanske kom och tog över,
rev ner och vände allt till oigenkännlighet,
då när konsensus upplöstes för olika uppfattningar för vad som skulle vara.

Måste allt indelas i ett fack för att få finnas?
Måste allt inordnas och anpassas för att inte dö ut?
Måste allt vara okomplicerat, tyst och accepterande för att få finnas alls?
Tål inte kärlek någon aggitation?
Väger alltid ett kanske
och alla yttre dåliga omständigheter
liksom de inre dåliga
alltid tyngre än varmare känslor?
Får aldrig det varma vinna?
Går de besvärligas väg alltid bort från allt,
från dig?

Gunnar Ekelöf m.m

Är så trött. Kan inte sova om nätterna och är alldeles klarvaken. Går upp tidigt och är yr hela dagen samt irriterad. Har börjat äta kapslar med omega 3 idag och vitaminer. Borde äta alger också men Spirulina är så satans äckligt.

Skall till optikern sedan. Är rädd för optikern. Skall få ursnygga märkesglasögon på avbetalning på Blic. Fick ett par på köpet också. Kommer att ha ett par knallröda och ett par lila. Min lila kappa och lila basker har kommit från H&M också. Så snart är jag ett litet lila hösttroll som får leva på vatten och bröd som en sjörövarfånge. Hi hi.

Nu flaxar duvorna på balkongen. Deras vingslag är som kristaller och låter som haglet som smattrade emot mitt sovrumsfönster förut fast mycket mjukare och mer flytande, för en rörelse kan ha samma ljud som en djup samhetsdryck när den lämnar galset och kyssande reser igenom kroppen. Vill försvinna iväg med duvors vingar i en rörelse likt havet.

De har gjort en film om Gunnar Ekelöf. Jag hoppas på att få se den snart. Vill åka på en Ekelöfgata igenom Sverige. Vill någon med? Vad sägs som Mölna brygga, Dorothea? Får nog åka själv. Hi.

Fikade med Cecilia igår på Cosmopolitan. Det var mycket trevligt. Hon hade gjort ett sådant fint grönt smycke till mig efter en beställning. Om ni vill se hennes sida, så är den www.snitsigt.se. Hon säger att hon skall uppdatera den snart. Skall länka hennes sida här senare. Igår kväll såg jag och Dan på den tyska filmen "Andras liv" och jag tyckte mycket om den och rekommenderar den varmt.

I söndags fick vi panikåka till IKEA för min enda sängkudde gick sönder totalt. Bussarna kom för sent, vi var irriterade och sjuka. På Ikea var det skrikande barn och fullt med människor. Vi blev misantroper på allvar och grymt stressade. Det var som en semester som man måste vila upp sig ifrån; en semester som kräver semester. Det blev i alla fall en Gosa Blåsa och en Gosa bekväm. Sved i plånboken. Är inte en kudde en mänsklig rättighet? ;)

Är sjuk, febrig och öm i kroppen. Blir stressad av att jag inte kommer igång med träningen och av att mitt kort snart går ut. Idag skall det, som sagt, bära av till optikern och tråktvätt skall göras. Det skall handlas på Willy's som också är det perfekta stället för misantroper. Har inte funnits något mer än ett lysrör och mjölk i kylen på länge. Kan man göra lysrör med mjölk? Ljusmjölk kanske? Nu ljög jag. Tills på kräftskivan i torsdags fanns det också en liten flaska snaps från julbordet i julas. Glömde att en skrynklig tomat också under en längre tid pyntat kylskåpets inre minimalism. Less is not always more. I alla fall inte inuti ett kylskåp där arkeologer måste gräva sig till en annan kontinent för att hitta tecken på mänskligt liv, om de inte vill ha utgångna matfossiler förstås.

Skall eventuellt till Blixens hus i danmark på torsdag om jag och snygg-Erika är friska. På fredag blir det Lund. Nu skall jag titta efter restresor. Det blomstrar ju inte precis av dem just nu. Vill känna sand emellan tårna coh salt på min hud.

Fler gamla bilder

Bildkavalkad från sommaren

Festen hos Sandra igår var så rolig. Det första som mötte oss i hallen var en tax och jag blev så förälskad vid första ögonkastet. Han försvann under min kjol och tittade fram, satt i mitt knä och vi gosade. Så rolig han var. Nina, du hade blivit lyrisk. Sedan blev jag kär igen i taxens kompis den något större vackra irländska varghunden. Säger bara Åh, Zofia du skulle varit där. Att sedan kameran krånglade och jag inte fick några bilder gjorde mig så sur.

Sandra hade så roliga saker hemma. Det var lite som Ray Bradburys vind. Jag och Dan fäktades med svärd, sköt med leksakspistoler, dansade med olika hattar och glamorattiraljer och provade olika instrument. Jag var en cool cowboy med lila hat som daskade min stumpa Dan i rumpan. Han hade diadem och glitterhalsband. Lite
könsförvirrande blev det när han kompletterade den jutstyrsel med machovapen. Men varför inte?

Vi dansade och sjöng till bra musik. Pratade med massa trevligt folk. Sandra är så speciell och generös. Så kul vi hade. Saknar mina nya lurviga vänner.

Känner mig trött och seg. Blir lätt så när man dricker varje dag. Nu är festivalen över i alla fall. Måste se ut som ett slagfält i stan. Igår var det mycket trevligt. Jag och Marika drack supergoda drinkar hemma hos Snygg-Evis. Vad heter drinkarna nu igen Eva? Det är en blandning i alla fall av Bacardi med en liten smaknyans av hallon, sockerdricka, lime och is. Mumsigt och friskt; förföriskt gott. Sedan gick jag och Eva till stan och såg The Ark. Det var supertrevligt och Ola var mycket snygg i bland annat sin tighta gulddräkt. Vet att det låter lite Eilertaktigt, men det måste upplevas. Vilken kropp! Han hade nagelack också precis som jag.

Ikväll skall jag och Dan på fest hos en gammal jobbarkompis till Dan, Sandra. Hon är så rolig och speciell. Innan dess skall jag försöka träna lite. Det komemr alkohol ur varje por. Tack i alla fall Eva för en lika ypperlig kväll som vanligt! Det måste vi göra om.

Tidigare i veckan har jag träffat min goa syster, försökt se det skånska nationalhelgonet Peps och gullat med bebisar. Ja, ni läste rätt. Har tagit en massa foton. Skall stax lägga in dem. Mitt fotointresse har ökat igen och min nya kamera och jag funkar bra ihop.

Mamma och jag skall boka resa till Rhodos till veckan, vilket skall bli kul.

William

Någonstans måste du ju bara finnas,
omkring mig,
i mig.
För inte kan du väl bara försvinna.
Kan det verkligen finnas en värld där inte du finns?

Som hade mitt hjärta nu ett hål,
som sjönk jag,
bottenlös,
din varma händer,
och jag blev ursprungslös.
Du försvann i berggrunden
för du var alltid närvarande
men var aldrig här,
som ett skelett till mitt spretiga jag,
som en ram till min alldeles bombastiska och motsägelsefulla bild.

Jag var på väg att ringa dig,
men kunde inte nå fram,
ingen ringer längre dig
men jag hör din röst,
ser dig i mig
och saknar när du berättar alla dina historier.

Minns hjortronmyren där vi tungt sjönk ner
med våra stövlar i varje steg,
i hjortron,
tunga, våta, sugande steg nedåt,
sedan ett strimma av orangegult
och marken var fylld med guld.
Och vi plockade våra spannar fulla och skrattade.
Det var vi och det fanns inga faror.
Sedan mognade bären på en bricka i köksfönstret hemma hos dig och farmor.

Guldet har nu sjunkit i mig,
jag är full men har inget innehåll.
Runt mig ser jag dig som som vackra strimmor av färg
i ljuset.
Ditt ljus är varmt och milt
och det värmer mitt hjärta.
Du dömmer alltid.
Hos dig finns alltid en lättare kärlek för mig,
en förståelse outtalad oss emellan.
För sådant behöver inte yttras.
Sådana goda och genuina människor som du finns inte längre.

Om jag skulle teckna ditt väsen,
så vore det vackrare och unikt än alla världens fäger.
Någon annan som du kommer aldrig att finnas,
den kärleken kan aldrig upplevas igen.
Du är för bra för att återge.
Vad som finns emellan oss kan ej förklaras.
Du är höstens friskaste äpple.
Du band hårda barrkransar utan handskar.
Nu binder du ej längre.

Med dig försvann något.
Jag vet aldrig riktigt vad;
men det var något tyst som påverkar hela ens existens.
Jag är bottenlös.
Utan dig kommer allting alltid att vara,
men din närvaro finns överallt;
som en verkligare verklighet
för det känns ej som om du är borta.

Jag gick steglös vidare
och du med mig;
i dina steg fanns mina.
Din hand är mer rynkig och gammal;
din hand i min.

Munnens mjuka metodik

Munnen är mer känslig än man kan tro. Alla som vill borde få uppleva hur väl och nyansrikt den kan användas. Detta är ingen manual. Jag har instruktionsboksfeber. Det finns inga som helst regler. Hur central munnen är för dig väljer bara du.

Njutning kan vara den största gåvan man kan ge någon. Det märks om man tycker om att ge, för då njuter mottagaren ännu mer. Naturligtvis är det viktigt att ta också; och vem som helt vill man ju inte låna sin mun och tunga till.

Att börja med att retas och gäckas är nog alltid ett säkert kort. Använd ord, mat och andra samtalsämnen att lägga in munnen förförelse i. Titta på personens mun. Försökra dig om att den vill först, bara ett råd.

Smaka lite på personens underläpp. I detta fallet är personen en man. Omslut underläppen med dina läppar. Smaka på mannens mun, och använd din munmetodik på andra delar av kropen först. Låt din tunga upptäcka hans mage, ljumskar, rygg, innerlår, bröstvårtor och fingarar. Gör samma rörelser som du tänker att göra senare.

Börja med att använda båda händerna, först löst. Ta ollonet försiktigt i munnen medan du rör händerna vid roten och uppåt och nedåt. Låt tungan glida längs sidorna och ändra takt och intensitet. Glid långsamt med munnen och ta i hela penisen i munnen (nu låter jag som en biologibok) och variera sedan olika tempon, hårdhet och växla mellan mun och händer. Retas ibland och övergå till andra delar av kroppen.

Kanske kan det gå till så här. Om man vill.
Doktor Rut

Utanför och inifrån

Jag undrar om du skulle försvara mig i en sunkig krogkö, när den bröllande mobben tränger sig på? Jag undrar om du skulle grina illa åt dessa människor vars falska, söta ord kletar sig in i mig? Jag antar att du inte skulle stå upp för mig. Jag antar att du skulle vända dig bort och låtsas som om du inte såg, för hur jag mår är väl inte så viktigt för dig.

Vill förflytta mig geografiskt till en plats, där dina tentakler ej kan röra mig. Där är jag omgiven av skog. Det är lugnt och jag ser bara skog. Du finns aldrig i mina tankar och världen stör mig aldrig. Jag är i ett land, där kalla händer ej når en och där grymhet inte längre spelar någon roll.

Dina elaka brev når mig inte i detta land, ty jag är immun mot dina ordvapen. Alla jämförelser har dött ut cch jag har övergett allt sådant som jag ej kan förstå. Men ibland skimrar du förbi. Du finns i trädens grönhet och ibland lånar fåglar din melodiska röst.

Skulle du försvara mig gentemot hungriga vilddjur? Skulle du resa utanför i tanken, med till min lugna plats utanför allt?

Miss Wilde goes Harlequin again

Jag hör ditt namn i vinden: över hedarna din röst och din närvaro. Det är natt. Det är svart och det stormar i mina öron. Korparnas vingslag hörs ej längre. Det mörka på himmlen inget tak utan ett omvänt stormande hav att i sig helt förloras. För inte kan himmlen vara min gudie idag. Ljuset har gått bort från mig. Hedarna är färglösa.

Jag har smittat hedarna med mina inre slitande oväder. Stenarna är de enda som står kvar; oförändrade. Inom mig hör jag hur du ropade Cathy och jag vill rusa till dig men når dig inte.

Heathcliff, du är i den morrande vinden. Din mörka gestalt far ut och möter det svarta utanför. Din otyglade person passar in bland vilda hedar.

Men det är bara en inbillning. Det är dina rop från förr som hedarna fångat och kapslat in. Du kommer allltid att ropa på mig här. Nu är det bara jag kvar. Runt mig det karga. Svårt att höra stormen när du överröstar allt.

Heatcliff var stormen. Nu är han allt och inget. Cathy var tvungen att bli intet för att inte fortsätta att härja inom honom. Nu är hon fast på hedarna och man kan ibaldn höra hennes ihåliga rop efter Heatcliff. För han vandrar som molnen och rä aldrig där.

Inget peps

I går blev det så mycket folk att området stängdes av och vi fick inte se Peps. Vilken antiklimax.

Det du söker finns inte i denna värld

Det du söker finns inte i denna värld
Du irrar omkring och letar,
lurar dig att detta något finns i
personer och platser.
Du blir besviken och trött
Denna passion har ingen plats.

Du lutar dig bakåt i stolen
och njuter av en perfekt blandad Dry Martini.
Varför finns inte dryckens klarthet bland människor?
Varför återfinns ginets friska barrighet inte i någons mun?
Varför döljer sig aldrig citroners syrlighet i någons ord
eller i en sval hållning med grace?
Olivens sälta som grumlar drinken finns inte heller
att smaka i vackra kön,
i salta pelarrader,
i svepande kryddiga tyger från Indien,
i salta andedräkter,
igenom heta skrik
eller i någons ryckiga gång

Drycken flödar in i dig,
på ett sätt som människor inte kan röra sig mot dig
och bort ifrån dig,
på ett sätt människor inte kan resa in i ditt blod och närma sig hjärtat.
Berusningsvätskan sprider sig och värmer,
den väcker lustar,
och löften att en längtan skall få ett hem.

Det du söker finns inte i denna värld,
musiken i en perfekt komponerad Dry Martini kan aldrig
hittas i människors böljande ord,
som mjukt flyter samman,
alkoholen får dig att se kristallklart
när människors moral och uttjatade fraser bara får dig
att se kargt.

Varför finns inte det du söker i havets vatten som omger din nakna kropp?
Varför kan du inte klä dig i en plats som den klär sig i dig
och tar över,
som en plats påverkar sig själv när ingen är närvarande?
Du påverkar ingen,
smälter bara ihop med dysterheten omkring dig
som gnisslar mot livets bitterheter.
Dina spår är alltid nakna.

Det du söker finns inte i denna värld
Ingen känner dig,
ingen vet namnet på det som du söker,
vilket snart upptar hela ditt jag och äter
upp alla möjligheter att få plats.
Det du söker finns inte i denna värld.
Du kan inte övertyga mig med ditt teatrande.
Det är en god föreställning,
men den lämnar en eftersmak av obehag.
Ingen minns dig,
eller ditt spruckna överdrag.
Det jag söker finns inte i denna värld.

Morgonmys

Är uppstirrad och kan inte sova fast jag är så trött. Gick upp tidigt och har ätit frukost med Dan. Brände mig på en het spenatpirog igår och har en brännblåsa på underläppen. Aj, det är nog kyssförbud nu. Borde skriva en disposition för min novellsamling, men är seg som kola i hjärnan. Staden vaknar utanför mitt fönster. Skall fortsätta att slötitta på ett inspelat Gilmore Girls avsnitt från igår. Vill ha hela boxen, men den kostar 1000 spänn.

Var så trevligt igår. Jag, Dan och Erika gick på Anna Terheim. Hon är så bra. Gillar hennes stil och tycker hon är snygg. Henne skulle jag kunna tänka mig. Hon får gärna sjunga för mig. Vi stötte på Evis där och jag tog fina kort. Tyvärr såg vi ej min goa syster.

Sedan gick vi hem till Katrins och Daniels jättefina lägenhet, där vi bjöds underbart goda gin and tonics. Trevliga Nina var också där. Sedan blev det Timbuktu. Det var folkstorm.

Skall gå på en interessant festivalfilm idag, en dokumentär, 12.00 med Nina. Ikväll blir det Peps. Sen Hercule på tv:n. Nu kanske några fotografier på en sömnig kyrkogård. Sedan ett besök hos tatueraren.

Babbelbooogy mi love

På vägen hem rasslade löv mot marken. Ibland hörs små ljud tydligare än allt annat. En igelkott knatar över vägen och jag står kvar som en yvig trafikpolis för att se till så att han inte förirrar sig ut i vägen.

Har nyss träffat Malin och Therese och tagit en latte. Det var supertrevligt, verkligen. De hade sina underbara bebisar med sig, nämligen charmtrollet Edith och sötisen Aliah (förlåt Malin, kan ej stava det). Jag busade lite med Edith när Aliah sov sött i vagnen med sin mössa med hjärtan på. Edith har skrattgropar och ler lite som min farmor. Min farmor lever men ändå inte. Hon är dement och jag önskar att hon kunde förmedla sig till mig. Hon har alltid varit så fin och varm emot mig. Jag längtar farfar. Jag ser mig själv i honom. Jag saknar hans varma, vackert gamla händer när han klappade mig på kinden. Saknar han skämt och att dricka kaffe i hans kök. Saknar hans röst och våra samtal.

Skall snart se Anna Ternheim med Erika och Dan. Sedan skall vi till Katrin och Daniel. Nina kommer också. Det skall bli så gott att ta en drink med dessa trevliga människor och att se Tim Baktu.

Måste äta något nu. Är yr men har ingen matlust. Tänker på när jag och Erika träffade Matthew igår och jag gosade med hundarna Harriet och Harwey. Blev extra kär i Harriet.

Sepia

Jag ser dig i Sepia. Dina möbler är bekvämt och behagligt slitna. Du handlar intensivt och spontant på loppisar. Hösten har precis kommit och med den svala vindar. Man kan andas igen, och inte längre gömma sig ifrån den alltför starka solen; vara sig själv. Det stiger imma från din mun. Överallt bara du. Luften är fylld av längtan som kan ej kan döljas: en förväntan utan krav.

Vi krigar runt i löven. Vi springer prasslande runt och jagar varandra, fånar oss och du du halar in mig i din rutiga halsduk; under din stora rock din trasiga kofta. Din mun var mjukare då och jag kan inte ta ögonen ifrån den. Det är som om vi redan kysser varandra fast vi aldrig ens vidrör varandra. Sedan lägger vi oss tysta i en lövhög och blickar uppåt. Stjärnorna är vänliga mot oss och jag känner mig som Chatterton fast med sällskap och endast skönt melankolisk.

Det gnistrar mer bland de sprakande löven än i bleka stjärnor. Snart skall löven förmultnas och bli ett med jorden; och då kommer jag vara långt borta ifrån dig. Kan inte sätta namn på känslan, men vill hålla din kalla hösthand. Det känns redan som om jag gör det. Vi ligger bredvid varandra och snart skall vi skiljas åt. Långt senare skall vi skiljas för alltid, och jag skall stå där i hösten med två bilder av dig som jag inte kan förena och undra vem du lövkrigar med nu och om vi någonsin kommer att vandra igenom hösten tillsammans.

Och det kommer vara som att vi inte lever under samma himmel och stjärnorna kommer att skratta hårt mot oss. Vi kommer att vara planeter som slås åt olika håll igenom ett stort Big bang och jag kommer undra om det finns små vackra stigar där bland vintergator för oss; en parallellt plan där allt gick bättre för oss, sida vid sida med oss.

Men nu svart-vit höst, sepia, som en skarp kontur ej ifylld, som ett halsband av taggtråd runt våra slitna halsar, som om hösten lämnat sig själv Vill visa dig ett höstlövs alla fäger. Vill värma frusna händer på en varm kopp te; höstglöd. Där vid kastanjernas väldiga skugga lövleker de som vi var då; fast i tiden.

Öron känsliga för grönt

Staden är lite grå idag. Det blåser lätt i trädens toppar. Jag är i höjd med staden. Sikten är skymd av träd. Vad skulle jag se om sikten var klar? Skulle jag vilja möta det på andra sidan?

Vinden flödar klart i träd. Det är som om den spelar. Om vad kan jag inte riktigt höra idag. För jag är döv för en sådan subtil musik idag. Toner som is mot grönt; en ström av ren musik som spelar bort ifrån mig.

På kyrkogården sover människorna. I deras lätta drömmar finns vi. De som en gång befolkade denna stad drömmer oss. En kanin hoppar förbi bland gravar. Jag känner mig så död bland de levande på denna plats. Jag känner mig så levande och bördan lättar, när jag vet att det fanns en tid då allt vara annorlunda, då reglerna om vad som var rätt var andra. För ibland kan man vara fången i sin egen tid.

Det är liksom annat som håller en kvar vid jorden. Buskarna lever. De gnistrar av färger då småfåglar ger avblommande buskar liv. Dessa små varelser kan jag aldrig vara immun mot och ett varmt skratt färdas inom mig. Jag öppnas och inga försvar är nödvändiga.

Staden är så grå idag. Över den ligger ett kvävande ok. Men under allt fult finns det små ögonblick av skönhet då man bara tillåter sig att stanna och se; låta sinnena vara känsliga för färger. Överallt öppnas nya världar.

Når någon dig, säg?

Vem når dig nu då?
Vinden som vandrar obemärkt genom staden och skapar ett kusligt
gnisslade ljud i någon slags metallskylt?
Är det vindens snabba rörelse som spöklikt når dig i natten?
Musen som letat sig in igenom ett litet hål in till din lägenhet,
och sitter på en hylla ovanför din säng och andas över dina drömmar innan du vaknat,
är det denna lilla mus som når in där bakom ditt stängda hjärta?
Sanden emellan tårna när du tar ett kvälldopp,
är det den som når dig?
Dina våta fotsteg vandrar bort ifrån dig
och den du var försvinner.
Emellan regndroppar frångade någon i dig
och bytte ut dig.
Nu kysser du inte längre regnet
och regnet inte längre dig.

Försvann du i pausen på en olidligt tråkig och pompös pjäs?
Smet du ut bakvägen från caféet med ursäkten att du bara skulle gå på toaletten?
Fejkade du orgasm, och sprang bara halvnaken ut i den kalla natten
och försvann?
Du måste ha försvunnit i en tidskapsel emellan allt,
kanske gick det gradvis men jag märkte inget.
Kom hem från Konsum med tomma kassar där du lämnat mig utan ord,
utan förklaringar,
för att fly in i en obegriplig övergång,
steg du bara ur ditt liv
och fördrev allt som kunde nå dig.

Vem når dig nu då?
Är det hon vars hår du ömt kammar,
och som inga stormar visar
och som lätt läger dig i sin hand,
är det hon som når dig?
Finns det något någonsin i dig eller utanför dig som når dig,
blir du ens rörd av dig själv?

dagbok

Tvättar och tråkstädar ett mycket smutsigt badkar. Är lite sliten. Syrran var nyss här och fikade, vilket var mycket trevligt.

Jag och Dan hade jättemysigt igår på Laleh även om jag inte var så förtjust i hennes musik. Efteråt gick jag till Erika och åt smörgåsar och vitt vin på hennes fina balkong. Jag hade med mig goda godisremmar också. Sedan softade vi och lade oss. I morse fick jag gott te och sedan gick jag och klippte mig. Det gick bra denna gång och jag blev inte skriken på och fick inte höra att jag har fult hår som jag ej tar hand om. Sedan gick jag, Frasse och Erika och brunchade på Bröder och Systrar. Jag köpte med mig goda skorpor med smakerna pistage, päron-choklad, mango-papaya och äpple-kanel. När vi kom hem till Erika kröp vi upp med mystofflor, kuddar och filtar i hennes säng och drack te, delade en skorpa och såg På Emmerdale. Bloggar en bild som Erika tog på detta.

På vägen hem var jag en blomstertjuv som knyckte blommor som stack ut från folks trädgårdar. Tänk om jag blev arresterad för blomsterstöld och satt i fängelse? Fick jag ha blommor i cellen då? Vill odla min floristådra efter farfar. I min avslutande novell i novellsamlingen Stöld sker en försoning, när ett surt butiksbiträde i en blomsterbutik möter en gammal florist. En balans uppstår där de kan mötas och inte stjäla emotionellt från varandra. Floristen går kring bland de olika blommorna och vid varje växt finns en doft som leder honom till att berätta en historia ur sitt liv. Butiksbiträdet tar in floristens värme och får tillbaka sin förlorade passion för livet.

Skall avsluta novellen om Finkel denna veckan.

Våffelsötis

Efter träningen såg jag en Våffelkatt i gräset. Först kelade vi igenom staketet och sedan igenom grinden och slutligen kom han ut till mig och vi gosade länge, länge. Jag är förälskad. Våfflan, du är min mjuka vän. Detta är en kärlek över gränser. Du gör mig så glad och alldeles varm inuti.

Älskade råkor

Skissar på min råktatuering

Cabaret once more

Jag skriver till dig bortifrån allt
och talar till dig som förut.
Jag sitter på Ray Bradbury´s vind.
Det finns gamla rostiga skyltar här,
dammiga porträtt,
gulnade fotografier på bortglömda människor,
murkna takbjälkar,
gamla attiraljer från världens alla hörn,
från en annan tid, en annan plats då vi alla var annorlunda.
Trappan upp till vinden knarrar när man går på den.
Det är bara jag här.
Var finns alla människor nu som en gång utgjorde jorden?

Jag skriver till dig från en dammig vind,
men du är någon annan,
vem vet jag inte.
Dina ögon är hårda och skarpa.
De går inte att fly undan och de skär i inredningen.
Möbler skriker och vill fly tillbaka till sin egen tid
och ej längre hållas fångna i en framtid.

Det förgångna har ingen framtid,
inte kan man dricka konjak ur stora konjakskupor med spöken från förr,
inte kan man röka förföriskt smaksatta cigariller med de som är döda
men ändå så levande, och låta läppar omsluta cigarettkroppar och långsamt,
lustfyllt blåsa ut rök.

Jag vill fotografera det gamla och det slitna,
vara i det,
klä mig i det dammigas doft,
men det gamla har inget värde
och kan alltid krängas på någon bakgård
för att få tillgång till porten till det moderna och nya.

Du finns på ett foto,
tiden har givit det mer patina än du förtjänat,
anstränger mig men minns bara dina negativa sidor,
du känns främmande för mig,
betraktar mig i en gammal spegel med guldram.
Du hade en million olika ansiktsuttryck,
dina ögon talade alla världens språk.
Nu talar du inte längre till mig.

Men din doft kliver barskt in på min stilla vind och välter omkull
en sliten lampfot.
Det låter det,
precis som du,
lika falskt,
skavande,
urfas,
du brottas med karbonpapper,
skriver en ny version och skrynklar sidor med ord,
över allt bara ord,
men inget innehåll,
knattrandet av din skrivmaskin,
blanka sidor när man väl tittade efter,
"Just work and no play maskes Danny a dull boy"
bara masker,
du sjunker ner,
din kropp har ingen symmetri,
men den är grymt vacker på ett förvrängt sätt.

Jag skriver till dig som förut,
min ord äger inte längre någon tyngd,
de viftas bort av vinden,
Anubis underkänner dem i sitt dösrike,
min själ är för tung
och fjädern darrar av mitt helvetiska bagage.
I dina rum har jag längr einte någon plats.

Det finns ingen hemma hos dig.
Jag har dragit mig undan på min vind
och dödat alla frågetecken
och sträcker fram hårda punkter som skydd mot
hungriga vampyrer utanför.
För mitt blod får du inte,
din charlatan.
För jag är i mitt eget rum nu
och är är det jag som styr
och skapar reglerna.

Jag skriver till någon som inte längre finns.
Jag är ensam kvar med minnen.
Ingen svarar.
Mottagaren är död.
Det är lite dragit på min vind.
Kuverten fladdrar,
bläcket kladdar,
det är inte längre tänkt för någon flödande kommunikation,
ett hack emellan oss men även oss själva
Denna dialog har tappat andan
och sluter sig i sig själv.

Säkert

Kolla in Säkert, Allt som är ditt på Youtube. Fantastiskt bra! Tack Eva! Samhället borde verkligen göra mer mot våldtäkt. Kvinnor och framför allt män borde organisera sig i föreningar och visa att våld mot kvinnor ej är ok samt på lång sikt förändra inarbetade attityder.

Önskar att The Hives kunde kommit till festivalen. Sångerskan i Dixie Chicks är urcool och smart.

Drömmer fortfarande så klart och så mycket. På nätterna städar jag noggrant med klorin på ställen jag bott. Dracula från 70-tals filmen igår kom in i drömmen och jagade mig och min pojkvän Matt Damon. Han förlamade oss på håll och gav oss olika smärtor. Det var värre änn i filmen faktsikt. En gång sjönk Matt i polen och jag fick dra upp honom och ge honom konstgjord andning. Inte mig emot. Hi hi.

Guracool

Har nyss kommit hem och vi skall dricka te och äta en smörgås. Har festivalträngts. Pestival som Erika säger. Köpte i alla fall några godissnören. Det finns så många att välja emellan. Tror att jag skärmde en polkagrisförsäljare igår med min taffliga humor. I alla fall så såg jag och Danny boy Sahara Hotnights och de var ganska bra. Nu vill jag vara cool och spela gura, allra helst naken. Jag vill också lära mig västernridning. Jihaaaaaaaa!!!!!

På festivalen finns en allé the carnivor med sjaskig mat som vildsvin och älg tillagad á la skräp. Huga! Ja, vi var där en sväng igår också och jag köpte en krusbärsrem. Jag fikade också med min vän Malin igår. Jag hoppas att jag ser henne och Therese nästa vecka. Imorgon skall jag träna, se Laleh, sova hos Erika och på måndag skall mitt stripiga hår klippas av och jag och Erika skall luncha.

Träffade syrran idag också, vilket var supertrevligt. Vi tog en bakpotatis på ölcaféet ocg sedan en Irish coffee. Jag fick se sängramen som hon och sebastian byggt också. Jättefin.

BLoggar snart en massa bilder så att ni spyr på det.

Det luktar dubbelmoral

Jag säger att jag vill jobba med vargfrågor och göra något för djurens rättigheter och får plötsligt följande fråga tillbakaslungad mot mig: bryr du dig inte om människorna? Nej, skulle jag vilja säga. Det är inte synd om människorna. Jag är trött på människorna. Hit med spriten!

Jag har hört detta så många gånger förut att jag kan detta utantill. Men vad är den egentliga drivkraften bakom dessa gjädjedödande uttalanden? Kanske har vi brytt oss så mycket om människan att hela jorden håller på att gå under. Människan har varit helt omdömeslös.

Visst är det jättemånga människor som lider, men det ena behöver väl inte utesluta det andra. Kan man inte hjälpa alla som lider oavsett vilka de är. En kärlek föder ju en annan. Det hela leder alltså fram till slutsatsen att det är bätte att göra ingenting alls än något bra, för att inte trampa någon på tårna och väcka det dåliga samvetet för att den andre personen inte gör något för världen.

Men jag har ju inte heller gjort något än för bövelen! Jag påstår mig inte vara någon bra människa, men hur kan någon gå känslomässigt back för att jag försöker att göra något bra? Ingen förlorar väl på det? Det är väl en win win situation så vitt jag förstår. Jag säger ju knappast heller till någon annan vad den skall göra.

Men männsikan är ju så fin och står så högt, att djurens rättigheter inte alls anses viktiga. Jag är ledsen, men människan är sällan så vacker och hon är också bara ett djur. Men om hon nu står så högt, så borde hon ju ha en större medvetandegrad och där igenom ett större ansvar för sina handlingar och åsikter.

Kan man inte hjälpa både djur och människor? Hur kan det vara bättre att göra ingenting? Det är så accepterat nu att det stelnat till en norm. Jag säger inget om det men förstår inte riktigt varför människor blir provocerade så fort man vill engagera sig i djur. Om någon bestämmer sig att importera en rad meningslösa platsfigurer som intresse, så säger väl ingen något om det. Om någon vill svinga en golfklubba, så är väl det också ok. Om någon vill samla på proslinsgrodor, så attackeras den väl inte (möjligtvis förlöjligas den lite).

Tror det handlar om en slags avundsjuka eller en inbillad inbyggd kritik, där den som får höra att man vill göra något bra känner sig dålig bredvid. Varför? Jag är ju knappast Moder Theresa. Inte ens Moder Theresa var Moder Theresa. Som om jag vill göra en endaste osjälvisk handling vart tionde år, måste det ifrågasättas då? Skall goda intentioner behöva försvaras medan man aldrig behöver förklara varför man begår ett brott? Förlåt mig, ni har avslöjat mig! Jag tänker rena tankar. Det blir 730000 Ave Maria. Ursäka mig fader, jag har syndat igenom att inte synda alls. Vad skall jag ta mig till?

Allt kan köpas också och folk säljer vad som helst. Man kan sälja sín integritet, sin värdighet, sin själ, sitt hår, sina gamla barbies, sina malätna trosor, sina vindsstinkande paltor, sin frihet m.m. Men om man säljer sex så pekas det finger. Peka ert finger mot dessa män istället som ser till att det finns en sexuell efterfrågan, och acceptera aldrig prostitutionen omkring er. Men anklaga inte kvinnan som säljer sig då ni själva är lika mycket skökor som säljer vad ni än lyckas att kränga på tradera, på jobbet eller i sociala sammanhang. Vi är alla horor. Doktor Faustus, here we come!

Banankola

Gud, vad jag drömmer om natten! Varför drömmer man att man äter banana skids och delar en med en vän som säger den är god och att det var länge sedan hon åt en? Vad säger Doktor Freud om det tro?

Skall snart lägga ut en novell här

En Wildeism

" I have nothing to declare except my genious"

En kontaminasammanblandning

Missade Emmerdale. Kom just hem. Gick igenom en bullrande stad. Det upprustas inför festivalmöget. Det var klibbigt ute fast svalt samtidigt. Jag blev så varm att doften från min mandelduschcreme kom fram. Sov hos Erika. Tiden går fort när man har roligt. Vi drack te i stora, glada muggar på hennes svala balkong och åt brödbullar som hon köpt på Bröder och systrar. Sedan gick vi in i köket och drack mer te och åt skorpor med choklad, apelsin och lavendel.

I natt sov jag dåligt och hade jätteont av magkatarr. Denna elaka katarr beror enbart på felaktig kost. Farväl kaffe for now! Katarren rider mig nu. Igår bjöd Erika mig på bakfickan, som är en lokal restaurang i närheten av där hon bor. Det var god mat och gott vin. Sedan blev det en kvällspromenad med Frasse, frassegoos Hercule på tv:n, mer vin, snacks och fags. MMMM! kanske inte konstigt att magen sade aj. Frasse var så orolig i natt, eftersom han känner av när ett oväder är på gång. Den stackaren!!!!

Skall till min älskade syster sedan. Har saknat henne. Zofia, håller på att skriva en fortsättning till låttexten Manwhore! Som om dessa trevliga sällskap ej var nog, så fikade jag med min underbara vän Eva igår och det var lika trevligt som vanligt. Nästa fredag skall vi dricka vin och se The Ark på festivalen. Ser så fram emot det. Nästa dag skall jag och Dan på fest hos hans koggvänner. Dönsötis, saknar dig här. Är goosig, lurig och busig. Hi hi!

I söndags vandrade jag och min vän Helena 5 km i bokskogen och såg en skarv och skogssniglar, drack varm choklad m.m. Helena, kommer du ihåg när vi gick milen? Hoppas att vi ses på Laleh på festivalen på söndag.

Marikavännen och jag åt god mat på Govindas i Lund i måndags också. Gud, så gott och trevligt! Måtte vi ses snart igen.

Skall nog fika med min gulliga vän Malin på fredag. Sedan skall jag skriva mer. Det går så bra just nu. Nu kommer svalka in från mitt fönster. Åh, skönt! Erika och jag skall åka till Danmark och se Karen Blixens hus och trädgård snart. kanske vill Dan med också. Tyvärr så kan Fisen ej följa med. Frasse hade blivit så populär.

Har talat med en tatuerare i närheten och hon skall hjälpa mig att skissa en blåsvart råksiluett med skiftningar i lila och grönt. Skall leta några råkbilder nu. Själva tatueringen skall jag göra när jag kommer hem från resan till Grekland med mamma. Längtar så att få lägga mig under nålen och äntligen få min kära tatuering på höger skuldra eller på höger överarm. Måste träna mig mer där nu, så tatueringen slipper sitta på degigt hull.

Nu har jag gett skenet av att ha ett liv, och presenterat mina göromål. Hemskt kul, eller hur? Har en ny sida på www.myspace.com/ericatrollet. Det finns inte så mycket där men det kommer texter och fotografier.

Här kommer jag att berätta mer om sommarens resor, bla till Prag, samt lägga ut bilder. Jag har bara inte orkat göra det än.

Annars funderar jag mycket på distans och att distansiera sig och skall skriva en text här om det. Vill ha ett par Converse med dödskallar på. Drömde så mycket i natt. Bland annat att jag var ovän med Erika och inte kunde förstå varför. Jag har blivit så känslig för sådant. Sedan drömde jag att farfar levde och att han och pappa såg på tv.
kram
Miss Wilde

Att bli tagen på bar gärning

Alla vill vi bli tagna, men inte på bar gärning. Jag smög nyss till min träning med rädslan i kroppen att någon skulle upptäcka att jag var på väg att begå den stora synden att motionera. Tänk om någon dessutom vetat att jag ätit en persika alldeles innan. Det hade nog utan tvekan förstört min dekadenta image och vampyrestetik samt avslöjat mitt förskeäckliga levende och bristen på mystik i mitt liv. För jag är skyldig till denna hemska livsstil och till att vara fruktansvärt tråkig och vanlig. Kanske kunde jag i alla fall ha ruffsat till håret i fall någon jag kände kommit förbi; eller smygit in en cig i mungipan samt avfyrat ett desperat leende och varit så där ascool som bara jag kan vara. Men jag klarade mig. Puh!

Och vad är det för plastiga skor i neonfärger som alla trampar omkring i? Somliga går med plastiga skor, säg vad beror det på? Har ni inte hört att skor huvudsakligen är menade att vara obekväma och nästintill omöjliga att gå i? Min önskan är nu att ingå i en stor, gosig familj där alla medlemmar bär sin alldeles egna nyans av strömalstrande plastskor, gärna också sitt eget exemplar av matchande träningsoverall. Paradoxen är bara: plastskor = ingen libido och inga barn. Sorry, läsare. Jag kan inte lösa dettta världsomvälvande problem. För tänk om skorna sprider sig. Då blir överbefolkningen inte längre något problem, snarare underbefolkningen.

Det var en önskedröm men jag måste medge att jag ville att du skulle göra mig, när jag bar mina plastneonskor. OOOO!

porriga miss Wilde skaldar loss tramsigheter

Skogssensualism

Mitt hår är vått av saltvattnet. Huden stramar och doftar sol. Du ligger bakom mig, tätt in till och jag känner dina andetag som en kittling mot min nacke. Jag spänner kroppen och trycker den intill dig, och känner hur du växer och hårdnar mot min rumpa. Rör mig försiktigt mot ditt kön; dina läppar stilla mot min hals. Din ena hand smeker min höft. Din näsa i mitt salta hår. Din tunga som leker i mitt ena öras labyrinter. Känner hur min kropp blir het av att tänka på hur du tar ett fast tag i mina höfter och tränger in i det trängsta av mig och hur jag känner hur du rör dig där bak i masserande rörelser.

Gillar din upphetsnings råa andning i mitt öra och hur du gradvis kommer längre in. Du biter mig hårt i ryggen, när dina stjärnkristaller sprids ut långt in på min innersta stjärnhimmel. Jag njuter av att du är kvar inne i mig och vi somnar så; dina starka armar kring min späda överkropp. Vill vara liten en stund i din famn och vill att du skall bära mig för ett litet tag på dina armar genom skog och mark, förbi mystiska kärr och mossiga trollstenar. Din kropp är så vackert sensuell. Och dess mjuka former återfinns i himlavalvet. Detta är en sammansmältning av rusiga drycker, av hud och av våra kroppars köttsliga dofter. Omkring oss en doftaura av urtidsälskog. Kring oss mjuk mossa och granars gröna grenar.

Vampyrernas överlevnad

Stora kandilabrar med mörka ljus,
stearin på tunga orientaliska dukar,
tjocka rubinröda sammetsgardiner som inte släpper in något ljus,
tunga bägare i metall med djupröda vätskor,
långa, mörka naglar,
svart, långt hår,
farliga former,
lustfyllda,
retsammma ögon.

Deras njutning är avskild,
elegant dock omåttlig,
djupa klunkar,
pirrande berusningsvätskor på kroppar,
tungor.
Jag ser dig igenom rusiga drycker,
jag känner dig igenom våra innerstas utagerade begär,
så mäktiga,
fullständigt omoraliska till sin karaktär.
Jag dricker girigt ur din mun.
Jag ger efter,
förlorar mig i en förtrollning,
en värme tar över min kropp gradvis.
Detta är det enda som säkrar vår överlevnad,
det enda vi kan göra när allt känns oss så övermäktigt.

Jag nafsar i din hals,
mina läppar har samma färg
som ditt inre livs rörelse.
Nu rinner du in mig
och din andning blir söt, dimmig och tung.
För man måste släppa taget om allt för att klara sig igenom allt.

Vi är inte goda.
Vi gör alltid fel.
Det är en stor befrielse att veta att vi på varandra inte lägger några krav.
När vi dansar intill varandra vet vi att vi inte tillhör vad som är bra
och det eggar oss,
och vi gör precis tvärt om.
Det är så lätt för vi vet alltid vad att vänta oss av
varandra.

Jag ryser av din beröring
för det finns inget igår och inget imorgon.
Vi är bara i beröringen,
särskilt när vi inte rör vid varandra alls
utan bara står så nära varandras kroppar att vi känner
varandras andning över huden.

Ditt altare har mörka ljus.
Jag gillar hur du befaller min kropp,
hur dig mig beordrar till den mest oanständiga av köttslighet.
Ljuset når oss inte,
din tunga har en strävhet,
när den torterar min kropp,
när den retar och gäckar.
Du har mig i dina rep,
när din tunga leker med mig tills jag närmar mig,
och sedan slutar du.
Det är en kärlekstortyr.

Du bestämmer,
jag får inte binda dina händer.
Men när jag dansar framför dig,
och långsamt tar av plagg efter plagg tills bara min fotkedja i guld är kvar
så trollbinder jag dig.
Jag dansar nära,
för att dansa långt ifrån.
Men du får inte röra mig
eller dig själv,
och du växer och bultar smärtsamt.
Jag låter mina händer glida över mina höfter,
mina bröst och mina lår.
Jag dansar en orientalisk magdans,
försiktigt bakom en tunn brokad.
Sedan mina fingrar på mitt kön,
inuti mig,
jag sänker mig över mina egna fingrar,
och du betraktar mig,
heta ögon,
en farlig iris;
alldeles smal och fångad i åtrå.

Vi lever bara på natten,
mina naglar över din rygg,
min mun om ditt kön.
Våra lustar är allt som håller oss vid liv.
Vi dricker varandra i djupa klunkar.
Och vi låter allt dionysiskt spåra ur.
Du hypnotiserar mig med dina elaka ögon,
och ditt magiska flöjtspel.
Du är liksom sireners lockande sång,
och jag är ormen i din slitna korg,
som du befaller igenom dina förföriska toner.

Du håller tillbaka mitt ansikte igenom att dra i mitt hår,
och vi gör det mest smutsiga och förbjudna,
och fyller rummet emd färska kroppsvätskor.
Och jag är trång när du kommer in i mig,
men blir snart fuktigare och fuktigare.
Huden kryper ihop, min njutningsröst hörs av ödsliga heder,
men inte av människor.
Mina bröstvårtor styvnar mot din kropp,
jag biter dig lätt i dina och du stönar till.
Vi färdas igenom århundraden för att alltid återvända till varandra.
Vi skiljs åt för att mötas igen.
Vår erotik är källan till överlevnad.

Betraktelse av läppar av Miss Erotica (jag)

Dina läppar kan bara vara läppar
eller en förbindelse med havet;
det svävande drömska.
Jag reser igenom dina läppars lätta beröring.
Det är som att simma i luft.

På sommaren är dina läppar solömma likt heta ugnar,
Från vilka man snabbt drar bort handen för att sig inte sveda.
På vintern är dina läppar karga som sibiriska landskap.
Ingen fukt beträder dem då.
De är ett ensamt landskap;
Torra, bristande etiopiska marker,
Där jag söker dig och du ej finns kvar.
Kölden biter hårt så i dina läppar,
när du sitter ute i snön och dricker spetsat kaffe från en rutig termos.
Du bränner dig först
och blåser sedan på den heta drycken.
Dina läppar är så köldsatta att de bränner.
I isen härjar dolda lustar;
Under skaren ligger det som saknar plats.
Och naturen möter skoningslöst dina krackelerade läppar.
För du har blivit min allra kallaste av värmor i din totala frånvaro;
en månhetta;
att ge efter eller hålla emot,
eller för alltid fly eller stanna kvar.

Liksom fåglarna sitter på ledningarna oberörda av strömmen
drabbas jag av en förgörande strömledning först när jag når marken i din värld;
men på kyssavstånd går jag säker
så länge jag inte rör dig.

Läppar är organ utan gränser,
lika flytande som havet.
Vi färdas i en tveksam kyss.
För avvaktandet är kyssandets innersta väsen;
en tvetydig utsträckning i tid.
Kyssen är alltid emellan allt;
emellan tonerna,
emellan raderna,
emellan orden.
Den äger egentligen rum innan vi ens nuddat varandra
och förstörs sedan av annat
och upphör att vara så utsökt som i fantasin.

Dina läppar är ditt känsligaste organ.
Din kyss är som ett spår av dig;
en rysning över havet,
som din persons sanna takt;
som en susning i träden;
din susning.
Dun mun är en plats,
en enskild klippa invid vatten.

Dina läppar står i förbund med dina svårlästa ögon
vilka talar om en kommande höst med svala vindar.
I dina läppar finns alla dina nyanser
och de vidrör min hud.
Din tunga sprider ljus in i mig,
när du tar in mig igenom dina inkännande kyssar.
Och vi andas in varandras kyssluft
i mellanrummet oss emellan.
Jag drar ett finger över din kropp,
klär ditt ryggkanvas med munnens våta ord,
skriver in små hemligheter på din ljumskes fina valv.

Jag smakar av din dina läppar
och din styva tunga.
Den dansar,
Den spelar och smakar som ditt kön,
fast sötare och mindre salt.
Du är friskt syrlig som höstäpplen.

Dina kyssar innefattar hela världens alla smaknyanser
och platser.
Det rinner vin från dina läppar in i min mun.
Jag för långsamt en bigarrå från min mörkt målade mun in i ditt darrande läpprum.
Och jag håller tillbaka.

Om jag tog ett fotografi över dina läppar
eller för evigt skissade dem i mina tankar,
Så skulle det bli en karta över din intrikata sensualism.

Du avslöjar dig igenom dina kyssar
och din person stiger ut.
Lite av din längtan släpps ut igenom munnen.
Den är som molnen, irrande.
Dina kyssar är ditt språk.
De tar över min värld.
Ett stycke själ sprider sig över min kropp,
när munnen minns kyssar.
För du talar bara igenom dem,
Ditt språk är alltid en antydning.

Äter övermogna bigarråer från din mun,
De smälter ihop med dina fruktiga läppar.
Är det dröm eller verklighet?
Tanke och fantasi söker kropp.
Lätt vill man springa in i dina läppar och sväva tyngdlös i kyssen mellan munnar;
i den rörelse som bara sker i tanken.
Det gnistar ur din mun som sol på snö.
Det pirrar i mina läppar,
De för över elektricitet i dina.

Kyssarna sker långt utanför din kropp.
De har lämnat dig och ägs ej längre av dig.
De kliver ut i rummet
Och kastar sitt glitter över interiören,
Sätter sig ned i dina skavda möbler och vilar i din säng.
Vi bor i en kyss som färdas och förvandlas,
som gäckar och förbannar.
Vi trampar vatten och når aldrig botten.
Vår kommunikation är som estetiken;
grym men sanslöst vacker.