Oxazepam

10 mg , 10 mg, 10, mg, 10 mg, 10 mg, 10, mg, 10 mg, 10, mg, 10 mg, 10, mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg, 10 mg
Oxazepam
Mikrokristalin
kalciumvätefosfat,
vetestärkelse
natriumstärkelseglykolat,
magnesiumstearat,
kolloidal kiseldioxid,
providon,
natriumlaurilsulfat

istället för en värmande dag i solen tillsammans med någon man tycker om, istället för läskande drinkar, svalkan ifrån havet, drömmarna över taken, glassarna, pickninckmaten och tupplurar utomhus. De verksamma ämnena i rastlösheten, när man ingenstans har att ta vägen. Och The Great Gatsby och Daisy; vita, eleganta kläder och tomma signaler över vatten. Ljus som inte syns och dras bort över mörkblanka ytor.

Teknikhelvete

Kuk!!!!!!!!!!!!!!!! missat min träning för tekniken krånglar. Får blodtrycksförhöjning. Grrrrrr! Säljer mer än gärna min själ till djävulen.
svavelkvinnan

Vad som gör en person

Solen skiner och människor blir hysteriskt överlyckliga, och skickar smöriga bildspel om lyckan och leenden. Alla är upptagna. Allt är inplanerat och planeras inför. Det känns slitsamt ensamt, som om man hamnat på den yttersta utposten eller sitter ohörd i ett nedmonterat fyrhus. Vallgravarna dras upp och sluter sig inåt. Och jag börjar förstå människor som blir galna i isolation och som går in i psykoser.

Och om man fjäskar och manipulerar går det bra. Och om man står på sig får man inget. För allt man vill är att tillhöra något och att ha någon form av plats. Och man blir rörd av det enkla som om någon frågar en om man vill ta en glass i solen eller se en film. Det behövs inte slås på stora trumman. Omtanke, ett litet ord eller en promenad räcker ljusår. Det är det som gör skillnaden.

Nu ringde min syster och frågade om jag ville sitta på en uteservering i solen senare och ta en kaffe. Jag växte då till en person och fick lite värme.
kramar
Zornkvinnan

Det är frånvaron av allt som ger en människa värdighet. Som om någon någonsin skulle kunna tro att man kan förlita sig på någon annan, och mot denna någon luta sig. Och så dyker man upp på gymmet en minut efter ens kort slutat gälla för dagen, men den snälla människan i receptionen släpper in en ändå. Trots att Anubus vägt ens själ och funnit den för tung. "Jag tänker på vad jag övergivit, jag tänker på min egen övergivenhet". Runt omkring en en doft, en tydlig smak av metall. Alla ingångar är stänga. - Stop! Här kommrr du inte in. Som vore alla entréer blott kulisser.

Löparband som flimrar förbi och tanken som leds bort. En berså. Under ett blommande körsbärsträ en sliten trädgårdsmöbel. Ett grillgaller med stora, saftiga aubergineskivor som får märken av gallret. Spett med små krämiga mozzarellaostar, squash, cocktailtomater, och söta smålökar doppade i balsamvinäger. Smältande smör på krispiga primörer, tänder som får motstånd i en djupt röd-lila rödbeta. Glacerade rotsaker. Rccolasallader. Stora glas med rödvin. Kärvheten i Shirazdruvan emellan läppar. Och basilika i luften. Överallt basilika, basilika och basilika. Man är omgiven av basilika som om de friskt gröna basilikabladen runt omkring en byggde sin luftiga byggnad. Ibland en vindpust som för med sig renheten i rosmarin, friskheten i lavender och timjans vardagliga mustighet. Och så sötman ifrån hallonhäckens blad.

Det är kvällar då man tar cykelturer eller går rastlösa vårpromenader längs vägar med hus, som har sin dörrar ut mot vägen.

Rapport över veckan som just förlöpt

Jag sitter och äter en fetare typ av naturell yoghurt. Smaken är fyllig, mjuk, rund, krämig, frisk och syrlig. Som bomull glider den ner. I kylskåpet ligger ett delat granatäpple som jag inte kommit till skott att göra något med. Det skrämmer mig lite då det ser ut som ett öppet sår.

Veckan som gick var långsam. Överskottet av tid kan vara en sann fiende och uttråkningen en plåga, men jag lyckades väl översätta något av mitt värdelösa tidskapital till trevliga händelser. En höjdpunkt var att i fredags ha pyamasparty hos eldtoppen. Vi åt en god sallad och en massa frukt, drack rödvin och tittade på filmen Dreamgirls. Det var naturligtvis mycket trevligt men filmen levde inte helt upp till våra förväntningar utan var lite seg. Jag sussade över också och Frassis var underbart goosig och sov lite hos mig under natten. På morgonen åt vi en härlig frukost och sedan vandrade jag sömnig igenom staden.

Sedan väntade mer träning i gymmet och jag blev bjuden på middag på Savoj av Dans jobb. Jag snoffsade verkligen till mig, och blev så glad över att på den tillhörande pubben bli bjuden på två öl och en snaps. Folket var trevligt och jag hade givande samtal. Dock inte med någon av de alla frimärksamlande äldre herrarna med korrekta beteenden. Det som chockade mig var maten. Jag som inte hade ätit något efter mitt två timmar långa tränigspass hade lite smått börjat gnaga på standardinredningen redan. Jag mös och såg framför mig engelsk matromantik (om någon sådan alls finns), när tallrikar överfulla med pyttipanna plötsligt bars fram. Kronan på verket var stekta ägg. Tydligen är pyttipanna någon slags retrokäx för tillfället. Och jag och Dan såg förvånat på när carnivorerna gluffsade i sig Felix färdiggjorda (jag kan göra asbra pyttipanna) pytt likt hungriga lastbilschaffisar. Jag erkänner, vi var så glada att vara vegetarianer tills....vår mat gjorde entré. Framför oss ställdes två skålar med risgrynsgrött dränkta i flott, och jag blev rädd för maten. Jag kände mig onekligen som en tandlös pensionär som bara kan äta purread kost, men gratis är gott, eller? Här gällde det att vara lite tacksam och plötsligt inneha lite takt (inte min starka sida precis). Jag smakade på den misshandlade risotton och den smakade saltfett. Det måste nog sägas att det bara är italienare som kan laga denna rätt. Vår kock hade nog inte haft någon idé med vad han skulle servera. Men vi fyllde upp med öl och åt sedan skräpmat; och jag fick träna som satan dagen efter.

Annars skrev jag mycket i veckan, men cirklarna rubbades något och jag kom av mig. Och jag pressade massor av goda fruktjuicer och hängde med min syster. Jag vågade mig också på att laga mat med flera ingredienser i (skall blogga recept senare).

Och min stackars vän Helena stukade foten så det blev ingen fika. Det är typiskt att människor bara gör så här för att gravt hindra mig i mitt livsnödvändiga fikande ;). Fy skäms!

Doft av sval jord

Jag vill känna med mina fingrar i jorden, sedan så grönsaker och rotfrukter. När primörerna väl kommer, så avnjuter jag dem med smör till; sedan hösten och en stor skördefest. Det vill jag och dra mina händer igenom fårlockar och känna den varma fårdoften, inte alls lika stickig och frän som getodör.

Och jag vill plantera smultron och blommor; och betrakta trädgården när den växer hur den vill. För att vänta när det växer är en god väntan. Tänker på Tasha Tudors trädgård och på en annan tid än vår.

Om jag skulle komponera att stycke musik, så skulle det vara av toner ifrån en annan värld. För ibland räcker inte världen till, och det inre tar över och hålls fånget. Ibland räcker inte goda intentioner till. Ibland räcker in personligheten och försöken till. Ibland är inte kärleken nog.

Och jag skulle göra musik av det rena och oförstörda; av det oförorenade skulle jag skapa min sång. Och musiken skulle göra mig immun mot alla ständiga plågor och äntligen låta mig få vila. Musiken skulle vara jag och hitta sig en plats bland dimmor; tydlig och klar skulle den ljuda. Och det skulle inte längre gå att nå mig med farsoter och rastlösa sorger.

Och inte skulle jag behöva försvara mig, för sången skulle omge mig som en skyddande slöja. Okränkbar skulle jag gå. Fritt skulle mitt steg vara. Och inga löparband, inga hetsande tävlingar skulle längre nå fram. Och jag skulle möta mig själv som jag var innan jag blev förstörd.

Nu skall jag gå igenom stadens Lerinska melankoli till ensamheten bland människor. Invid kyrkors spiror en mjukt röd himmel. Och jag förväntar mig nästan att se Emmanuel Kant, där han går omkring i sitt eget vankelmod. Men sången den befriar.

Salt dröm

Kom förbi i natten och kryp ned under mitt svala täcke. Min säng är en ö; täcket ett böljande hav. Och sjung in mig i värme. Din röst är som omfamnande hud.

Släpp all oro och somna i min famn. Jag viskar melodiskt salta havsord i dina öron, smakar dina örsnibbar igenom att lätt vidröra dem med mina läppar. Din söta andning i mitt hår, som ligger vilt över vita kuddar; din luft vandrar över min hals.

Dina drömmar går igenom mig och jag jagar snabbt dina maror undan. Du är så mycket du. Din doft är så levande i mina lakan, den blandas med sömn då du domnar bort. Jag förblir också jag, men ändå flätas våra andetag samman. Och mina fantasier reser ut ur mina pirrande fingertoppar på din slumrande hud.

Vi behöver inte spela ut hela känsloregistret. Det handlar om den lätta rörelsen. Det är den lilla beröringen som säger mest. Jag stjäl din sömnlöshet och fördelar din sömn med min. Din sömn doftar så många olika saker och i natten kryddar den min hud. Och jag kan titta på dig i timmar, när du sover och då och då stryka dig över pannan och ställa en rad med skyddande kyssar mellan dig och det som plågar.

Du spänner dig inte när du sover, och din kropps konturer löses upp bland lakan. I sömnen syns det som är du. Dina händer är varma när de smeker min mage, och jag försvinner bort i saltad dröm.

En lurig bild på Miss Wilde, som Eva tidigare tagit

En studie i is

Is mot huden,
is som chockar,
is som väcker,
is som skär igenom och skär ut

Is som hård metall,
Is som kapslar in,
is som stänger ute,
och tränger in

isar som brister
isar som avslöjar
isar som visar att man lever

is med trubbiga kanter,
is med vassa kanter,
trubbig is som känns vass,
is med bucklor att falla över,
hemligheter under isen,
skriskomärken på isen,
över isen,
i isen

Is som lindrar smärtor,
is som ger sår,
is som bränner,
man vänjer sig alltid vid upplevelsen av is,
till slut värmer den hett i nakna kroppar

Isiga blickar,
is nedvänd i en,
is som går ut i ådrorna
och stannar i systemet

Is som tar över,
och håller sömnen borta,
skräckis som vandrar in i tanken och förgör

is som stannar kvar och breder ut sig,
inre islandskap,
isen man sedan alltid väljer
för den så tydligt skiljer ut sig från allt det andra,
isen så mycket lättare att hantera

med is går allt att uthärda,
man klär sig i is,
stålar sig,
frostvener,
man värmer sig med is

is som smälter,
och inte längre håller vattnet fången,
och där inte längre rörelsen är fast,
flödar känslor

Att ta det med is,
att bemöta med is,
att tränga undan,
att söva med is,
isnarkos,
is som stoppar blödningar

istappar rakt igenom hjärtan,
obarmhärtig is,
is ej lätt att påverka,
av annan is,
av is är en boning byggd
"Varning för ras"

att få sin näring ifrån is,
att klamra sig fast vid isflak,
is som bedövar,
med is du domnar dig bort,

jag dricker is
och förvandlas till is,
i isen spår av annan is,
i isen ljus och färger,
och is som leder till en mörknad is

My kingdom for a wolf

Den nya mysiga regeringen legitimerar nu igenom fantastiska bestämmelser avskjutandet av den spirande vargstammen. De överlåter nu till de omdömeslösa att få styra än mer över liv och död. Så i den rådande Vilda Western kan nu en utvald skara få ge utlopp för sina dödslustar. Men hur kan fina termer så som praktisk nytta i situationen utgöra falska alibin till så primitiva motiv?

Jag går mer än gärna emellan vid isad sjö och skog och kramar vargar, för jag tillhör en alltför snabbväxande stam. Mitt liv för en varg.

Värmlandsbetraktelse

Uppe bland bergen i det torra växer en skir, liten planta. Man kan nästan se igenom den, men den står kvar där i alla stormar. Den har bleka röda och gröna blommor; och får en att vilja kasta sig i en fjällbäck. För den väcker något med sin urvattande pastellighet.


Jag befinner mig i Värmland invid ett gammalt slusshus. En konstnär har ett Bed and Breakfast där under de varmare månaderna. I huset finns också en butik med bla hennes eget konsthantverk. Jag ogillar hennes stora blommiga och figurativa mönster i gälla färger och hennes skrikiga textiltryck. Jag blir så trött av dem, där de står uppradade på alla möjliga föremål. Min mor, som besitter diverse sömnadsfärdigheter, älskar dem. Jag vill dränka mig i slussen för att komma undan den husliga tantigheten, men flyr istället in i konstnärens ruffiga metallkonstverk som tom finns uppsatta utomhus på husfasaden.


Trots allt vill jag stanna kvar där. Trädgården har vinbärsbuskar, krusbärsbuskar, hallon och jordgubbar. Fruktträden blommar ej ännu. Överallt krukor med gammaldags pelargoner och så vattnet och de gamla skyltarna som man ej vet vart de leder.


Jag vill sätta ljus i träden och dricka kryddiga viner där i kvällen. Befiltad vill jag luta mig tillbaka i hamocken och drömma, och sen vill jag sova där ute i den ljumma sommarkvällen intill hallonhäcken och känna bärens sötma i mina andetag. Och jag vill vakna som något annat än den som förvillade sig i skogarna.

Mer blaj

Vad är den andra strumpjävulen? Alltid tycks jag leta efter en strumpa, som vore jag en enbent fucker eller någon med ojämna bentemperaturer. Och bortsett från min konstanta feber så är jag mycket sval, speciellt utan min älskade lila 20-tals mössa. Mycket snart kommer det spännande kriminaldramat om myssans mystiska försvinnande att bloggas i bild såväl som i text.

Och om jag inte hade någon form av censur (vilket alla vet att jag inte har), så skulle jag kunna berätta det högst intressanta att min kropp dallrar ut åt alla håll och att jag nu tvingas att proppa i mig alvedon och gå och förkyldningsträna hektiskt på gymmet för att överhuvudtaget känna igen mig själv.

Eldis, jag kommer på fredag så att vi kan öva in vårt Dollynummer. Du får vara Kenny Rogers så är jag Dolly. Ahhhha! " Islands in the stream, that´s what we are". Jag tar med mig mina rosa mysbyxor så att vi kan pyamaspartaya. Jag medtager också nyttiga grönsaker och frukter. Och jag måste helt sluta att röka. Dock funkar det inte just nu.

omfamningar Miss Wilde, även kallad Penntrollet eller Pennis (med två n)

Vad som inte går att sätta ihop

Regnet smattrar emot rutan och jag vill ut till det. Det är midsommar, jag är 32 år gammal och jag rymmer. Jag lämnar klippor med Pripps Blå. Jag lämnar flaggor, sill, familjegnat och puttinuttiga midsommarstänger.

Det regnar igenom mig, och jag känner ett bra vemod som får mig att bara vilja gå och gå och gå. Jag sitter ett tag under en gran, eftersom jag inte vet vad jag skall ta vägen. Sedan exponerar jag mig igen för störtregnet och vindarna; och i någon slags rastlös iver börja jag att intensivt komponera ihop en egen midsommarbukett. Och glömmer allt vad jag lärt mig och gör precis tvärtom: Starka färger, bleka blad, stickiga barrgrenar, bränt, visset, lövat, förgängligt, taggigt, skirt, mjukt, känsliga nyanser, kort, långt...och regnet piskar mig, mina händer är röda och vinden dövar mina öron. Men jag tänker inte utan låter känslan styra, rensar bort hur jag borde göra och hur jag borde vara. Buketten är ändå så obegripligt sammansatt; så svårt att nå igenom taggiga grenar. Längst in har jag gömt sköna, skira blad som bara kan ses inifrån buketten. Och jag tänker på dödad entusiasm och jag tänker på höstens alla lövkrig, och mina stövelfötter är kalla och mitt hår som stormar åt alla håll skymmer min sikt.

Utanför regnet kväs något av sill och potatis; av nubbe och snappsvisor. För jag är dubbel. Jag både vill och inte vill. Jag röker mig längs en väg. Går i en bubbla av trygg cigarettrök. Det finns så många sorters ridåer, vissa tunga och andra lätta; och över det äkta sänker sig dimman.

Jag står på ett berg och ser ut över allt. Mitt hjärta reciterar Wordsworth. Sedan tar jag på mig maskerna och går på fest och jag har nästan kul. På vägen hem är nattbussen tom. Det är bara jag och busschauffören; och bussen skumpar igenom halva staden. I Bellevue mår jag lite illa av all sprit jag sänkt ned i mig. Sen inget mer. Chauffören önskar mig en fortsatt trevlig midsommar.

Därför följer jag träden

När raslösheten sliter i blodet och anden aldrig får vila, så skapar drömmen lätta hem. För där inget hem någonsin funnits och hjärtat slagit rot i striden, letar sig skotten mot det fulländade i tanken.

Mitt hus har en punschvaranda där jag sitter på kvällarna så gott som året om och dricker lite portvin eller kaffe samt skriver. Ibland är jag inpylsad i filtar, ibland har jag sällskap och skratten hörs ut i den dova kvällen. På stentrappan upp till huset står lerkrukor i olika storlekar med gröna växter och blommor. I luften en fyllig kryddighet, som fastnar på min kropp och smälter samman med dess dofter.

I hallen möts jag av en norsk skogskatt och en birma. Jag har varit ute med min stora New-found-land hund. Mitt ansikte är friskt av vinden och jag är behagligt varm. I köket sätter jag på te. Dukar med tunga keramikmuggar på det halvmörka rustika träbordet i fransk stil. Överallt kryddplantor och frukter och grönsaker i stora skålar. Trägolvet knakar under mina fötter. Jag går upp för den snirkliga trappan till mitt sovrum och lägger mig ovanpå den mörka träsängen. Väggarna är klädda med gammaldags mörklila tapeter och det finns flera smidesdetaljer i rummet. Utanför fönstren kallar skogen.

På vinden har jag inrett ett bibliotek i viktoriansk mörk stil med maffigt tunga sidengardiner. Tänker alltid på Oscar Wilde då jag sitter där. Man famnas av böcker, omges av dem. Från golv till tak böcker, alla med sin egen historia. De är mina vänner. Överallt i mitt bibliotek finns hemliga hörnor där man kan försvinna. Det finns också konstiga antika föremål, otympliga lampor, fotöljer av olika slag, cigariller och konjakskupor. Ibland sitter jag tyst med någon vän där uppe och vi läser var sin bok.

På ett våningsplan, nära trappan mot ett fönster finns min ljusa skrivarhörna. Det är där krakatärerna blir till, det är där min varma ande förvandlas till ord. Runt skrivarhörnan orkidéer, min favorit Purpurata närmast mitt lidelsefulla hjärta.

På andra våningen finns en balkong där jag gärna står och ser ut över havet. Men min favoritutsikt finns på husets bottenplan i badrummet. För när jag sitter i badet med ett gigantsikt glas rödvin (från min vinkällare där det också finns egna inläggningar som ibland möglar då jag inte lyckats äta upp dem och inte kunnat tvinga på dem på mina stackars värnlösa vänner. Här restaurerar jag också gamla möbler ibland), så badar jag med naturen. Fönstren invid det runt formade karet öppnar upp för det gröna utanför och skogen blir en del av min inredning och min själ.

Det finns också andra rum där olika handlingar utspelar sig men de håller jag för mig själv. Det finns en vedspis, glada föremål och gammalt, slitet skrot. I trädgården växer pionerna vilt och mustigt och kastanjeträden vakar över mig. Det finns ett slitet engelsk rum där med söndervittrade statyer och förfall. I en annan del finns en smidesbänk under stora fruktträd medan en glad hamock står i ett annat hörn. Min trädgård får vara som den vill utan att vara kaotisk. Där njuter jag, där arbetar jag.

Ofta tar jag min skrothög till bil och åker runt på olika turer. Ibland är jag på universitetet och föreläser. Det sistnämda känns för det mesta spännande och jag blir kvick och flödande i den miljö. Om inte så är fallet så låtsas jag att mina åhörare är träd och då går det bättre.

Jag tar mig urbant kaffe, leker kulturell, minglar bland vänner och vin. Jag är lättare att hantera därför att jag helt ut får vara mig själv i frihet och för att mitt passionerade jag får komma till uttryck. Men ibland pratas det om mig på släktmiddagar och om hur egensinnig jag blivit och om hur svårt det är att ha mig i möblerade rum. Det viskas att jag är en militant vegan och lesbian, kanske tom en kommunist men åt detta skrattar jag bara; sant eller inte sant. Och jag strövar omkring i mina ridstövlar och jag är oövervinnelig, lugn och nöjd där i min rätta miljö.

Avsmakning utomhus

Hon är ute i sin sommarstuga. Ingen vet var hon är. Det är något fel med strömmen så hon kan inte lyssna på musik, använda telefonen, laga mat eller ens dricka kaffe. Hon ligger på bryggan och tittar upp mot den tomma himlen; lyssnar till kluckandet. Och bryggan rör sig smidigt till vattnet som om den kråmade sig i solen. Hennes hud doftar av sol.

Visst hade hon gärna haft någon med sig där på bryggan och visst hade hon gärna famnat och smakat någon annans sol. Men hon är inte omgiven av någons varma hud utan av trä i rörelse; och det är kanske tur det för om någon man funnits där så hade hon inte kunnat hejda sig och aldrig fått nog.

Hon tar in naturen runt omkring sig och hennes ben pirrar till. Stället är som gjort för romantiska picknickar och ömma solnedgångsobservationer. Ikvällen kvackar grodor längs strandlinjen, men nu när solen står som högst väcker hon idyllen med sin farliga busighet. Hon låter ett finger långsamt vidröra ena sidan av sin hals och ryser till. Håret ligger okontrollerat över bryggan. Ibland kommer vinden in i det med dofter ifrån traktens blommor.

Hennes tunga känns så instängd och oanvänd; hennes läppar spränger lite och är för känsliga för att vidröras. I tanken finns ingen begränsning. Hon känner med ena handen på sitt nyckelben, följer dess form med ett finger. Det är som om hon försöker memorera varje del av sin kropp. Den andra handen glider sökande fram på kroppens utsida och skulpturerar högerhöftens båge och hon försöker att nå början av ryggvalvet. Det finns en längtan under huden just där, och den är inte längre gömd utan löses upp och sänder ut en rörelse i blodet och hennes längtan transporteras ut i kroppen.

Hon låter tungspetsen varsamt smaka på sin svullna underläpp; övermogna hallon med salt mot gommen och en ilning över ryggen som om hon kysste sig själv. Hon känner försiktigt på sitt ruffsiga mörka hår, lindar några ostyrliga hårstrån runt en av sina fingrar. I solen glimmar det svarta till och visar starka rubinstråk, som tändes hon långsamt bit för bit. Hon försöker att inte rusa iväg då hennes fingrar letar sig in under det vita linnet. Hennes kropp reagerar snabbt och igenom tyget framträder hennes bröstvårtor som tydliga bevis för hennes tillstånd. Och hennes andning är varm och äger plötsligt en annan rytm.

Hon smeker hårdare och snabbare över båda brösten i stora cirkelrörelser och nyper ibland till lite, sedan sänks hennes händer och börjar utforska den runda, sidenbrända magen. Hennes navel kippar berusat efter andan när hennes fingertoppar retsamt nuddar den. Den utsökt tunna huden på innerlåren suger åt sig hennes uppåtvandrande fingrars kittlande sprakande; och så fuktar hon sin högra pekfinger emellan sina väntande läppar. Fladdrande kjoltyg lyfts nästan obemärkt och hennes hand letar sig in under troskanten över venusberget och hennes muns safter kysser hennes mjuka veck; mun emot mun. Smekningen är lätt som om vinden vandrade igenom henne, och hennes oseende ögon fylls av himlens blåa.

Det flyter en slags melodisk ström ur hennes mun, och hon vänder sig om på mage och fotsätter sin fingerdans på sina rosa yttermarker samtidigt som två fingrar på den andra handen rytmisk sjunker in i henne och hennes höfter rör sig mot bryggan. Och det hela övergår snart till något mycket mer fyskiskt, skimret avtar och det är bara hon där på bryggan och hon rör sig girigt för att stilla en hunger som inte går att stilla. Hennes kryddiga, salta, mustiga dofter är utsmetade över hela hennes kropp. Runt henne en aura av kött. Bara naturen ser vad hon gör och den upphetsas.

Och hon smakar av sina fingrar, stannar upp och plågar sig själv för att sedan fortsätta att smeka, och hon upprepar denna retsamma lek gång på gång tills hennes kön bultar hårt. Och inga oskyldiga sommargäster hör hennes hesa skrik, men en och annan fisk skräms bort till någon avlägsen vass. Vattnet runt henne flödar, rinner och kluckar av. Sedan är allt stilla.

Namnlös

Åkeröäpplen ligger i kartonger i garaget. Det doftar fukt. Åkeröäpplena är mina favoritäpplen, och påminner i formen om päron. Det är höst när hösten är som vackrast. Äpplena i vår trädgård är friska och kalla; och jag vill stanna där under äppleträden. Under sommaren har jag plockat vinbär, hallon och krusbär; men nu är hösten här och den betyder skola.

En dag går jag ifrån skolan fast det är flera timmar kvar. Jag flyr när ingen ser, för jag är en sådan som både syns och inte syns; och båda alternativen kostar. Jag bara vandrar där ifrån som om måstet vore något geografiskt. Och jag går där igenom rader av likadana hus med skolsvärta i mitt hjärta. Den lättar lite med varje steg, och jag är nöjd med att inte någon av mina föräldrar är hemma. Huset är annorlunda utan dem i sig. Jag gillar det bättre så, men ändå finns spår av dem där och det oroar mig lite.

Jag öppnar kylen och tar fram ett paket baknougat, öppnar konservburkar med inlagda frukter, vispar grädde, gör i ordning en massa knäckemackor med kaviar, äter frysta kakor direkt ur frysen; svårt att få upp de kalla plastburkarna och fingrarna ömmar. Och jag står där och jag äter, och äter och äter som vore jag bara ett hål. Jag tuggar mekaniskt, blandar och trycker in. Jag ger i från mig små ljud men ingen hör, för jag är osynlig och synlig när var sak passar sig och aldrig kan jag veta vilket av dem det blir. I alla riktningar faller min skugga tomt.

Så går jag in på toaletten och allt kommer fram, som vore hålet fyllt med negationer. Först ser jag till att stänga badrumsfönstret och låsa badrumsdörren, kontrollerar att ingen kommer hem och så gråter jag en gråt som inte hörs och inte syns för det har jag lärt mig.

Jag hör när mina föräldrar kommer hem. Inom mig flaxar en fjäril. Och jag vill vara del av höstens friskhet; att farfar ska ympa fast mig som en gren på det där vackra äppelträdet. Men jag är en tennsoldat i någons leksaksarmé, och jag har oigenomträngliga lager av metall över mig, så jag kan gå omkring där jag inte vill vara men måste. När mamma frågar mig hur skolan var svarar bara ett kort ja. Sitter sedan med skrivbordslampan tänd och känner hur alla äppelträd drar sig tillbaka. Och jag känner inget.

Kaffekåt

Sitter utanför Mocca inlindad i en filt,
sol mot huden,
ett stenkast bort tyfonerna

Jag kupar mina händer runt latteglaset,
värmer liksom min själ på det varma, genomskinliga;
och jag längtar efter en längtan,
jag lustar efter en lust.

Och jag tittar en stund trånande på den varma glaskroppen
utan att röra den,
men mina tankar gör desto mer.

Mina läppar smakar lite lätt på glasets kanter
och min tunga tränger tveksamt igenom ytskummet,
tungspetsen glider försiktigt igenom de nedre skikten av kaffeblandningen;
en vaksam men kråmande scharlakansmuskel möter sensuellt skum

Men jag håller igen,
låter bara det lockande skarpa och mjuka i drycken
påverka mig i hemlighet,
till och med dolt ifrån mig själv,
för jag njuter inåt,
och mina ögon kastar ut små tyfoner;
min mun en varm ande hungrig efter skum,
då jag tar in den heta vätskan i retsamma klunkar
och låter mig fyllas av det mjuka, pulserande.
Inuti mig flyter det in som en rysning.

Skogsdans

Ta min hand så leder jag dig långsamt till mörknad skog! Ingen ser oss när vi följer himlens små ljus och dansar mjuk in emellan träden. Jag följer i dina spår, lutar ibland mitt huvud emot din axel, ibland doftar min frostiga näsa in sig i gropen ovanför din axel.

Och när vi når ett väl dolt träd ber jag dig att lägga dig ned på mossbädden, och bekvämt luta ditt huvud så att du ser stjärnorna i trädets grenar. Jag har dukat upp alla dina favoriter till en nattlig picknick, men vill första smaka varje del av dig.

Jag sätter mig grensle över dig och ser in i dina vildmarksögon, och jag lyckas att se bortom dem in i det svävande djupgröna. Sedan drar jag med mina fingertoppar över din känsliga hals och sänder ut stjärnor på din hud. Mina läppar följer efter dessa stjärnors spår på din tunna hud, och skogens smaker blandas med dina när jag andas mossig vind på din hals.

Vi berör varandras kroppar i tanken. Jag läser dig som en del av skogen. Jag känner dina fingrar i mitt hår, dina händer över min rygg. Din mun är kall som höstplommon när du äntligen tillåter mig att vidröra den. Sakta låter du din sensuella tunga komma in i mig, och den rör sig varmt där inuti mig. Det är som om du kysser hela min kropp samtidigt, och jag flyter in i skogen. Och vi väntar och vi berör varandra; allt i växelverkan. Och när vi inte rör vid varandra känner jag dig som bäst; hur du omger mig, din andning över min hud. Din tunga som snirklar sig uppåt längs mitt ena innerlår, dina händer om mina höfter. Överallt det som är du. Själamöte där i mossan.

Sångcitat

I would bring you flowers in the morning
Wild roses as the sun begins to shine
Sweet perfume in tiny jeweled caskets
If I thought you'd ever change your mind.

I would take you where the music's sweetest
And feed you winter fruits and summer wine
Show you things you've only read in story books
If I thought you'd ever change your mind
I would bring you happiness
Wrapped up in a box and tied with a yellow bow

I would bring you summer rain and rainbow skies to make your garden grow
And in the winter snow my songs would keep you from the cold
But what use of flowers in the morning
When the garden they should grow in is not mine
And what use is sunshine if I'm crying
And my falling tears are mingled with the wine I would bring you happiness
Wrapped up in a box and tied with a yellow bow I would bring you rainbow skies

And summer rain to make your garden grow
And in the winter snow, my songs would keep you from the cold
I would bring you flowers in the morning
Wild roses when the sun begins to shine
Winter fruits and summer wine
Sweet perfume and columbineIf
I thought you'd ever change your mind
If I thought you'd ever change your mind

Kattkram

Vissa gånger gör en liten kram en sådan stor skillnad, och man vill rusa in i någons famn och överfalla den med kramar, ställa sig på någons skor och intensivkrama den. En kram kan ju vara som en trygg filt som tar bort lite av det jobbiga.

Andra gånger är man inte alls mottaglig för en kram; och blotta tanken på en kram får en att stelna till. Det är i sådana situationer när kramandet känns fel känslomässigt som man kan uppleva tvångskramen.

Andra gånger värker man efter en kram och armarna bara hänger där så meningslösa. Det är onekligen när man förtjänar den som minst som kramen betyder som mest; man är taggig och vågar inte be om någon kram men behöver den så mycket.

Det finns så många olika sorters kramar beroende på vem man kramar och vad man känner för den personen. Det finns varma, distansierade, stela, avvaktande, heta, varma, syskonlika, medkännande, erotiska, längtande och sökande kramar. Vi har också artighetskramen, sympatikramen och den nedlåtande kramen samt kramen innan undergången. Sedan har vi sjukhuskramen emellan anhörig och den sjuke; emellan den som är rädd och den som skall tröstas osv. Ni kan nog också räkna upp en rad olika kramar. De kan ju också förändras över tid, och man kan ju krama en och samma person på ett milliontals olika sätt beroende på känsloläget.

Plötsligt bara var han där; en tiger bland nordiska vårblommor. Och han tittade nyfiket och vaket på mig. Det var tydligt att han hade fullt upp. Det var så mycket som skulle undersökas. Det skulle doftas på gräs, pinnar och blommor. Det skulle fågelskådas och spejas på allt möjligt. Ändå tog han sig tid att gå fram till mig och omfamna mig på katters vis. Och det var kärlek vid första ögonkastet i alla fall ifrån mitt håll, då jag såg in i hans vackert gröna ögon. Sedan var han tvungen att gå vidare, så upptagen med småsaker som bara en katt kan vara. Men han höll ett öga på mig och kramen fanns kvar runt omkring mig. Den gick rakt in i mitt hjärta och jag log.

Inre klåda

Och jag drömmer mig bort igen. Det kliar igenom mig, och med längtande hand placerar jag mig själv längs brokiga kontinenter, bland drömmars gestalter.

Så farligt att vara entusiastisk då allt kan tas ifrån en. Så stäng dina drömmar för de är det starkaste du har! Låt inga dofter sippra ut till världen utanför. Glömskan är det bästa minnet. Glöm igenom en dröm!

Om förståelsen

Man kan aldrig begära förståelse från en annan människa. Den går ej att kräva eller att förvänta sig. En förståelse är inte heller statisk, dvs den kan gå över eller väckas. Med andra ord så behöver inte en person för alltid förstå eller oförstå dig.

En förståelse emellan männsikor är så unik att den måste förvaltas ömt, då den så lätt kan övergå i sin motsats. Och då världen är så svår att förstå, så skriker själen så efter förståelsen i en relation. De finns ett behov i röran av samförståelse och samhörighet.

Förståelsen är inte lika viktig för alla människor, och den kan driva människor till vansinne i
deras önskan att förstå vad som inte går att förstå. Alltså kan exempelvis en mycket god väns förståelse lätta en person och stärka den, medan en upplevelse av oförståelse kan tynga en person. Förståelse skall inte blandas ihop med accpetans. Det är något annat.

Man kan aldrig vänta sig förståelse. Den finns där man minst förväntar sig den.

Över alla timmar faller en skugga

Det är fullt möjligt att strypa en personlighet.
De exakt likadana husens skuggor äter upp gatan.
Jag står där med min orange tennistränare men får inte till det.
Jag försöker liksom att vilja stå där och spela tennis med mig själv
och vara alldeles normal,
och ej synlig,
men jag trasslar hela tiden in mig i tennistränarens lina, och snöret
trasslar till och med in sig i sig själv. Till slut ger jag upp.

Jag vet att jag inte är en smidig person,
jag har tvingats att gå i extragymnastik,
och mina föräldrar har övat mig i att hoppa hopprep.
Nu är det snart slut på sommarlovet och jag vet
att skolan måste börja igen för det måste den.
Då börjar allt om.

Och mamma köper jeans åt mig i en specialaffär,
expediten envisas med att komma in i provhytten och betrakta mig.
Jag vet inte var jag skall ta vägen och jag svettas.
Senare fastnar blixlåset i min mage.
Det känns obehagligt coh det lämnar ett skrikande rött märke,
som snart skall försvinna,
andra märken skall aldrig gå bort men de syns inte.

Det är föräldrasamtal igen och mamma och jag bråkar efteråt som vanligt.
Jag har ont i magen,
hon grälar på mig och jag skäms,
lärarens ord sitter som en klump i halsen,
och jag vill bort men jag har ingenstans att gå
och jag känner hur människor närmar sig från alla håll.

Några klasser senare sitter jag med mina klasskompisar i ett rum intill klassrummet.
De skrävlar, gör olika jävligheter och flabbar loss.
Och jag vänder mig för en kort stund om ifrån min tråkiga och obegripliga mattebok
och ler,
just då kommer läraren in och hon skäller ut mig efter noter för att jag bråkar så.
Ingen annan säger något.
Jag tänker att det spelar ingen roll vad jag gör för det blir ändå fel,
och jag kan inte vinna
så jag skrattar inte så mycket mer.
Och inte vet jag om att det en dag kommer att finnas något annat.
Inget vet jag när jag sitter där.

Så en annan dag får vi i uppgift att lära oss allt vi kan om en fågel. Jag och en pojke får Nötväckan och jag slukar uppgiften, har så kul, är superentusiastisk och vill göra bra ifrån mig. Dagen efter är jag så ivrig i klassrummet att få berätta allt om min fågel, men inget får jag säga. Istället för pojken berätta allt och han gör ett uselt jobb; och jag vet ej var Nötväckan tog vägen.

Så jag sitter där bland unkna böcker, kritdamm och sura skoldofter. Jag sitter där i år och är livrädd för skoltoaletter, raster, läraromdömen, vägen hem ifrån skolan, matsalen, sprutor, extra undervisning; men jag är aldrig där. År efteråt minns jag inget alls av dessa år, men en dag kommer allt tillbaka när jag går på lärarhögskolan i Malmö och plötsligt är jag i skolan igen.

Man kan vara instängd i en mängd olika saker: emellan betongväggar, under kvävande tak, i en situation, i någon annan och i sig själv. När jag tittar ut över de grå höghusen pressar det till i strupen. Natten innan drömde jag om farfar igen. Han klädde ut sig i glittriga maskeradkostymer och jag ville ta kort men det gick ej. Och när jag vaknar tänker jag på allt man måste ta av sig och ta på sig. Jag tänker på frånvaron av luft.

Och vi reser över taken

Och vi reser över taken
till en plats där det är lätt att andas
och där det är tyst på ett bra sätt.
Gungande, mulliga kråkor i trädens tunna toppar,
kind emot kind.
Och jag ser uppifrån att trädhorrisonten är brokigt sammansatt av
rödbruna lövträdsgrenar och grågröna barrträdskvistar;
och även den horrisonten lånar sig en bakgrund i de blånade bergen.

Jag bränner gamla saker,
drar och släpar bråte tills jag blir svettig,
gnider saker med olja
och eldar i vedspisen.
Skurar sen vintertrötta golv med vårsåpa,
lutar mig sedan trött tillbaka med ett kupa konjak,
och somnar lugnt.

Vaknar av att solen försiktigt letar sig in igenom fönstren,
det är en tidig, skir morgon
jag går omkring och pysslar,
kokar kaffe i en gammal metallkanna,
gnolar lite.

Går sedan ut och skogsströvar på mjuka marker,
vandrar i min egen takt,
känner de kalla vindarna mot min kropp,
men tycker mig redan ana doften av blåbärsris.

Sätter mig på en mossig sten i mina alldeles för stora gummistövlar,
tar in utan att tänka,
drar in allt i näsan,
smakar på känslan,
ordlös,
och tar lekande av mig ena stöveln och känner den något stela mossan
emellan mina bleka tår.
Det kittlar kallt
och jag ryser och myser.
Jag har bytt till mig skogen som mina skor
och jag vandrar utifrån och inifrån.

Och min rygg slappnar äntligen av och blir som en av trädstammarna i skogen,
för inget befaller att den skall slappna av,
och att jag med den skall bära upp en inbillad idyll.
På inget behöver jag svara,
och inget vill jag fråga.

Sedan går jag hem till mina djur
och vi talar med varandra och äter något litet.
De är lite rädda att jag skall ta fram något gammal instrument att misshandla
eller att jag skall recitera ifrån någon svulstig roman,
men jag är vare mig litterär eller särskilt seriös,
så jag fnissar bara till och skriver sen lite,
men då rastlösheten inte längre är kvar så behöver jag inte fly igenom orden,
för jag vill inte vara någon annanstans.

Här behöver jag inte vara något,
det finns inget som ringar in,
inget som bestämmer,
bara det goda omkring mig går in,
och inget dämpar mig och inget skriker
inom mig att det vill levas ut.

Och jag ler en massa olika typer av leenden,
och min hud doftar annorlunda,
och jag skrattar friskt här,
som om jag tillhörde skogarna
och som de i mitt hjärta med varm penna
skrev in sin ömma habitation.

Och min kropp är öm efter allt skogsslit,
men det spelar ingen roll,
och mitt hjärta är så ömt efter skogens alla safter och smaker,
när vi kind emot kind flyr över taken.

Bilder ifrån Göteborg (text och fler blider kommer senare)

Innanför och ut

Jag har gått omkring ute och låtit solen försiktigt röra vid mina kinder, men jag har inte helt vågat ta in den.

Jag skrev små meddelanden till dig ifrån fängelset, och du svarade mig ifrån landet utanför. Du fick mig alltid att skratta och inte alls känna mig ensam i min utsatthet. Det räckte liksom att veta att du fanns där ute. Det var en värme i det; och viktigt var att kunna samtala med någon utanför sitt liv. Du var motsatsen till tvång för mig. Du gjorde mig glad och jag ville berätta allt för dig. Innan hade jag ju blivit helt stum. Jag upplevde samtalen med dig som så äkta, men nu vet jag inte längre.

Jag brukade fly till dig i landet utanför. Jag tyckte mycket om att höra dig berätta. Det var som att svepa in sig i en trygg filt; och hos dig var jag inte lika rädd för saker. I dina ord kändes det bra att vila.

Nu skriver jag inte meddelanden till dig längre och du svarar aldrig. Och fast jag inte vågar berätta det minsta lilla för dig längre och trots att jag vet att du aldrig blir glad av mitt sällskap längre, så saknar jag att kunna prata om sådant som man bara kunde prata med dig om. Jag saknar förståelsen och hur glada vi brukade bli av att se varandra. Jag saknar våra skratt.

Det hade kunnat stanna där vid våra meddelanden, men vi var tvungna att göra allt till något som det inte kunde vara. Distansen försvann totalt och man måste vakta varje ord samtidigt som avståndet oss emellan var oändligt på alla plan. Varför kunde vi inte nöja oss med vad som var? Varför var vi tvungen att i varandra gå vilse och utforska det meningslösa? Det känns som ett ofantligt slöseri och så onödigt. Säg mig, är det omöjligt att reparera?

Mix

Skriver på min novell om Finkel. Skall träna snart. Imorgon bär det av till Göteborg och Dolly Parton. Jippii!!!!

På torsdag blir det eventuellt en myskväll hos Helena. Kul!!

På lördag spelar Cosmasia Kraft på Studiefrämjandet. Det ser jag verkligen fram emot.

Annars försöker jag att tro människor om gott och att vara öppen. Kanske kan jag klara av att vara förlåtande, för jag orkar inte bära omkring på en massa ilska och besvikelse. Jag rymmer liksom inte det. Försöker att ge upp viljan att vilja förstå saker, och se förbi människors destruktiva sidor. Jag vill förändras och jag vill må bättre. Försöker att ej ta åt mig av jobbiga saker och att inte sakna. Det är det svåraste.

Booobielina

Ugglor i mossen

Jag och min superviktiga sötisarmé bestående av Dan, Erika och Frasse drog igår ut på en omfattande expedition till Lund. I Lundagård fanns nämligen min dröm om att se en uggla.

Innan det stora intåget i Lundagård fikade vi på gigantiska chokladmuffinsar och lattar på en solig trappa. Väl inne bland träd, ugglespejandes, fick jag för första gången uppleva hur det var att människor för en liten stund uppmärksammade något annat än min eminenta Frassevän. Och jag fick låna en kikare; och Kattugglehonan steg ömt fram i mitt öga som något så sällsamt vackert. Jag vill vara del av det vackra, tänkte jag. Det är det enda jag vill och kan. Jag vill det äkta och okonstlade; det som inte är arrangerat.

Ugglebebisarna syndes ej till dessvärre, och jag som hade hoppats att de skulle ramla ned i mitt huvud och för alltid bo i min mössa och omge min överfyllda skalle med sin skyddande gråfluffighet. Jag som aldrig kommer att få några barn längtar djur. Ja, jag jämför ju inte djur och barn.

Minns när jag som student låg där i Lundgård i gigantiska lövhögar. Det var höst och himlen var den samme; men ändå kändes den så annorlunda än nu. Och jag hade så många passioner som ville ut och jag låtsades att jag var Chatterton där jag låg insvept i Keats diktstrofer väntades på att livet skule börja.

Tidigare i veckan har det fikats en massa med ytterst trevliga personer. Jag kan bara äta godis och dricka saker. Mat är svår att få ner. Den berör mig inte längre och är bara till som näring. Då får det lika gärna kvitta.

Ett mycket intressant pjäsutdrag har jag sett också, följt av en givande diskussion. Jag höll mig tyst i bakgrunden då innehållet låg för nära mitt eget liv. Pjäsens manus hade jag tidigare lyckats översätta, men hade nu inte förmågan att översätta mitt eget liv till något annat mindre plågsamt. Efteråt vin och Irish coffee med intressanta människor. Inspirerades också lite, vilket är en ovanligt fin och viktig gåva. Jag fick också höra snälla saker om min person samt att jag var snygg och att jag på ett kort påminde lite om Greta Garbo. Jag sög tacksamt i mig. Så härligt att ta emot något mjukt istället för hårda ord och utvärderingar.

Men lusten för livet finns inte kvar. Sex intresserar mig inte. Om jag är fet bryr jag mig inte om. Vill vara så ful som möjligt så att jag blir osynlig och att alla män äcklas av mitt utseende. Vad som händer mig är egalt, dadlar hatar jag och någon mat behöver jag rakt då inte. Det är bara ett meningslöst pengaslöseri. Men jag skriver på min novell och min karaktär Finkel hjälper mig att förstå hans dubbelhet och motsägelsefullhet. Han är skapad till att rädda mig själv. Den enda friheten finns i skrivandet och i mötet med de människor jag älskar och som inspirerar mig.

Likheter

Känner mig översövd av nattens dröm. Drömmen går nästan inte att förklara, så som det ju sällan går med drömmar eftersom de inte äger verklighetens struktur. Man kan ju inte avkräva aven dröm någon som helst logik.

I drömmen har jag precis upptäckts efter att ha legat död i en lägenhet en längre tid. Men jag är ändå levande. Mitt huvud kan röra sig och jag kan tala och tänka; men min kropp är ett liks och jag stinker. Jag är rädd för mig själv och min egen liklukt. Jag är skräckslagen att lämnas ensam att dö igen. Jag vågar aldrig sova och har alltid ett vakande öga öppet.

Så får jag duscha och sköljer bort min egen död. Eftreråt är min kropp levande igen och jag doftar som mig själv; men jag förbli ändå alltid annorlunda. Och den rädslan förlamar mig, att jag åter skall få ett liks stela kropp. Så jag vågar inte röra mig. Jag vågar inte känna eller känna efter mer. Så jag blir vad jag fruktar och ingen märker någon som helst skillnad. Ingen bryr sig.

De två duvorna sitter på vår balkong igen. Jag går ut och vi sitter sida vid sida. De betraktar mig, burrar upp sig som två små grå fluffar; och jag säger mitt hem är alltid ert hem. Ni bor också här. Ni tar er rakt in till mitt hjärta och jag älskar er fast vi inte känner varandra. På något sätt känner vi varandra just bättre därför.

Ibland tror jag att de talat med farfar. Det finns något i deras ögon som påminner mig om honom, något milt, värmande och stödjande.

Grannen över oss säger till oss att vända på alla krukor så att duvorna inte bygger bo däri. Jag skiter i den jävla idioten. Jag bestämmer inte över fåglarna och jag önskar att också jag kunde flyga iväg så att jag slapp se sådana dumma människor. Grannens hem är säkert en Ikeainstallation utan liv och utan plats för liv. Hans liv är nog redan färdigplanerat, men vad vet jag om det.

Duvorna får mig att känna mig mindre ensam och mer levande, som om det finns något annat där ute som inte gör ont; min själ lyfter med deras vingar.

Mulliga gråsparvar som löv i kala vinterbuskar. En mjuk fjädervägg som skyddar mot den rytande trafiken. Människor kan vara så hårda. I en duvas hoande kan man vila. Varje gång mig en tanke plågar dyker en duva upp på balkongen, en skyddande gäst. Den väntar tills jag lugnat mig och flyger sedan iväg.

En råka rör sig mjuk som havet. Flytande svart-lila skimmer. Dess kropp har ingen begränsning och den betraktar mig som havet. Jag finns i en råkas spegelblick. Jag är ett lite stycke lila i en stråle ljus. En råkas kropp är min.

Ohörd vädjan

Jag är så trött att jag aldrig kan sova och aldrig slappna av. Jag orkar knappt ens tvätta mig, så jag ber till farfar fast jag är en människa som inte kan tro på någonting. Och jag ber till honom fast jag vet att det är lönlöst och fast jag vet att han ej hör mig. Jag ber till honom där runt omkring mig och säger att han är den enda som kan hjälpa mig, att han är mig närmast. Och jag ber honom att tala med Gud om det finns en sådan eller att vädja till någon satans ängel att se mig. För jag vet att farfar finns där allt är gott och där ingenting känns eller gör ont.

Och jag ber om förmågan att inte vilja förstå och styrkan att överge mig själv så att jag kan stanna kvar. Och jag ber skrikande tyst.

Jag var ju den som ingenting sade. Alltså hade jag klarat mig bäst. Jag höll mig undan. Då var väl allt helt ok. Först sade jag inget alls. Sedan sade jag allt men fortfarande inget. Jag kunde tala för mig och föra andras talan. Men jag förde aldrig min egen just därför att jag inte avstod ifrån rätten att föra min talan och på så vis finnas där för mig själv i frid utan strid.

Evas bild av Miss Wilde

Respiratory life

And I pray for my heart to get lighter, realizing now that the seasons go through all. A sleep without me. A dream outside the body. Going beyond, meeting what possibly would have been me.

And I wish I could be more of a containable light, more mangeable for mankind.

No point in examining the reason why. There is no help in institutional measures. How much does my personality weigh? What is my worth in minutes and pennies?

And I beg: please, please unplug me like one shoot a wounded animal. Because this is not living. This is hanging on. And it doesn´t feel right in any way. You will all forget me. My body can´t be just for others. I am not my body. My body is not me.

Watch my reality from an angel of fiction.

En uthärdlig geografi

Jag lyfter blicken och där på en murad skorsten i skiftande fäger sitter en kaja stilla och tittar ut. Det är som om jag känner dens tankar.

Jag vill vara del av det vackra; det som inget ifrån en stjäl. Det är mitt enda möjliga perspektiv, för det finns ett lugn emellan grå vingar.

Uppbröstade råkor solar sina mustiga magar. Uppepå gatubelysningens fagra stolpar sitter de. De är mitt ljus. Så fort försvinner dessa råkor, om man närmar sig på ett felaktigt klumpigt vis. Men jag känner råkors språk. Jag är i största hemlighet bilingual. Fåglar är mitt hjärtas sanna språk och jag rör mig endast igenom deras kroppar. Mitt ihåliga skelett, mina fjädrar, min näbb, mina fritt svävande vingar.

När all hjälp är på någons bekostad, empatin död och inga jämlika band någonsin möjliga, lyfter jag med råkors vingar och lämnar mig själv utanför.

När kärleken vrids i alltför många varv, sitter vi sida vid sida. Jag en människa och du en kaja. Skilnaden känns inte viktigt. Den är mindre än vanligt. Vi delar samma hjärta du och jag. Jag är ett barn av vinden. Fjädrar som når in utan att ens försöka. En plats kan lika gärna vara i känslan. Högt över hustaken finns en annan värld. Där bygger hjärtan bo. Kärleken finns i rörelsen. Bara i vinden finns min plats.

Dröm över träden

Jag vill till farfar. Ingen förstår varför. Etylmorfin och jag är där. En övergiven kyrkogård sträcker ut sig i vinter. Inga människor över jord. Jag stryker med mina frusna fingrar över farfars namn. Hans granne är Fluff. Jag tar vackra kort, men ser efteråt att det ej blev något pga att kameran redan var full. Men alla dessa gånger jag inte tog kort men ändå inte kunde släppa bilderna inom mig; så tydliga, så ätande.

Jag känner inte farfar någonstans. Jag känner inte mig själv någonstans. Var är jag? Vilken sida är jag på där på kyrkogården? Känner mig så begraven under allt, så nedmosad och söndermulad; mitt ansikte rödfruset. Aska över snö. Snö har ett oändligt antal färger. Den kylan har en värme.

Drömmar kan dövas av preparat. De kan sväljas ned och trängas undan. För vad fyller de för funktion om det bara forsätter att vara drömmar? De vänds ju då så lätt till ren skär plågan.

Men drömmen når igenom, och jag ser hur jag kunde vara om jag var uthärdlig. En tystnad. Runt omkring mig bara träd, träd som förblir okuvliga och inte förlorar sin självklara värdighet. Kott-klasar, tyngande pudersnö på varma granarmar. Knarrandet av mina skor på det snömjuka, dovt.

Att betrakta träd är för mitt öga som en omfamning, och jag får en plats, lämnas inte sjunkande och väntandes i mörkret. Ifrån mitt alldeles egna hus hänger en istapp i vilken alltings färger speglas. I bakgrunden en hackspetts hackande. I förgrunden småfåglars tal. I deras ord finns inga krav och befallningar. Man kan bara vara utan förställningar och anspänningar. Därför når mig sången. Jag kan ta emot den. Men det är bara en dröm precis som Keats näktergal och den viker undan. Min dröm har ingen som helst mening. I mig får den längre ingen plats.

Jag längtar friheten, oberoendet och friden att räddas ifrån mig själv. Jag längtar kontakt med lurviga varelser.