trött på museum i Köpenhamn

Farväl William!

Nu är det precis över och jag hann aldrig hem. Adjö, underbare, vackre, bäste William och farfarsvän!

När jag lägger mig i sängen så kan jag nästan inte andas, vill hålla kvar dig. Du känns så nära ändå. För vad blir det för värld, när människor man älskar tas ifrån en? Varje sak jag gör blir som första gången utan dig. Tänker på att dina små kaffekoppar nu står tomma utan fat. Varje föremål påminner om dig. Allt har en historia, nu inte längre berättad av dig. Hemma hos dig finns hundratals kort ifrån mig. Vår kärlek finns idem. Nu når jag dig inte längre med några kort, och aldrig mer ska du säga hur mycket du tycker om mig. Du var min rot, nu svävar jag i mellanrummet och sjunker in i mig själv.

Din röst finns inom mig. Runt varje hörn väntar ditt skratt. Vill sitta i ditt kök igen och vila i din trygga kärlek, bara en gång till. Farfar, jag älskar dig. Var finns du nu?

Farfar, jag kan inte se ett liv där inte du finns

Farfar, vän, min Wille lille; hur kan det någonsin finnas ett liv utan dig? Dina minuter är räknade nu och jag känner mig alldeles kall. Emellanåt får jag panik och själviska känslor, där jag inte kan förstå hur jag ska fortsätta nu utan dig. Det är som i den där scenen i Ronja Rövardotter då Skalle Per dör, fast detta är verkligt.

Du var min enda trygghet då jag växte upp. Du var min enda fristad ifrån kränkningar. När ingen någonsin föredrog mig, i min person du fann något speciellt. Bandet mellan oss var så starkt. Du älskade mig för den jag var. Därför kom jag att umgås mer med äldre personer än barn i min egen ålder.

Nu är du mitt enda hem. Vad skall bli mitt hem nu när du lämnar mig? Den välbekanta doften hos dig, barndomssakerna, fikorna med ditt älskade kaffe, våra kvällssamtal, vart tar de vägen? Var ska din kärlek bo nu? I vad ska den få en kropp? Jag är inte längre förankrad i något. Jag flyter utan riktning. Du är min viktigaste person. Du kan ej ifrån mig fara! Du ska ju alltid finnas.

Drömde ett tag om ett hus där jag kunde ta hand om dig och farmor. Det blev inget hus och nu är det för sent. Jag har prioriterat fel.

De säger att vi är lika både till utseendet och till sättet. Du är den enda släkting som jag känt igen mig i. Vi har haft en unik vänskap och du har gett mig så mycket kärlek. Till dig har jag så enkelt uttryckt varma känslor, vilket jag sällan gör till andra människor. Du tar med dig en bit av mig när du går och i mig finns en bit kvar av dig.

Hur kan du inte få vara med om jag gifter mig någon gång och sitta vid min sida, binda min brudbukett med dina känsliga fingrar? Hur kan du inte få träffa de människor som jag kommer att älska i framtiden? Det blir ett hål efter dig. Det gapar tomt. Dig kan ingen ersätta. Om jag någonsin får en son, så ska han heta William efter dig. Kanske kommer man att se dig i min son. Kanske finns du kvar i mina barn en dag.

Din röst, dina skratt och dina många skämt, hur kan de bara tas ifrån mig? Vem blir jag då du snart inte finns mer? Jag blir så vilsen utan din kärlek. Den håller uppe mitt liv.
En förtvivlad Miss Wilde

Dagens Oscar

"I hope you have not been leading a double life, pretending to be wicked and being really good all the time. That would be hypocrisy".

Kvinnor och lust

Nu ska Miss Wilde bli så obehagligt närgången att hon måste tala om sig själv i tredje person. Föräldrar och personer som står henne nära borde därför undvika att läsa denna direkta skrift. Miss Wilde tänker nämligen försvara den kvinnliga lusten och rätten till sexuell lust, då få andra verkar göra det. Har jag fel? Är jag fortfarande kvar i "Sex and the City"?

Jag är ingen man, men jag kan bli djävligt kåt (hoppas ej att mamma läser mig nu)! Det tänker jag inte be om ursäkt för. Inte heller tänker jag dölja när jag njuter eller låta bli att be min partner om vad jag finner tillfredsställande. Och inte tänker jag skämmas för min inlevelse under själva akten eller för min så ofta förekommande självbefläckelse (här har jag förlorat flera läsare som skriker att de ej vill veta mer om detta). Trots allt står Miss Wilde för att hon är en genomkåt varelse.

Men för den sakens skull är jag inte någon djävla femme fatale eller drömbild skapad av någon man, som vill sätta kvinnan på en piedestal. Jag är en vanlig kvinna med erotiska behov. Detta är en viktig del av min person. Det är inte allt och behöver inte demonstreras. Men sex är underbart! Så är det bara.

På en fest för några år sedan, gavs det ljudliga uttryck av äckel från kvinnor såväl som män för företeelsen mens. Miss Wilde jublar visserligen inte för att hon under tio dagar i månaden har en förskräcklig pms, som följs av en fem dagar lång blodutsöndring (men det är hon ju knappast ensam om). Hon får inte heller euforiska extaser, springer inte omkring i glädjeyra på stan och hyllar mensens existens. Vidare tackar hon inte gud för att hon under sina mensår får spendera en massa pengar på roliga tamponger.

Låt oss trots detta gå tillbaka till festen då Miss Wilde tvingade försvara mensen genom, att säga att hon minsann ej tänkte skämmas för en biologisk funktion. Miss Wilde vågade också yttra att mens inte alls var äckligt. Hon var mer neutralt inställd. Inga kvinnor höll med och alla förfasades över detta försvarstal. Det var minst sagt nedlåtande och inte beskylldes några män på festen för att de hade testiklar (jo, kanske någon då). Inte blev det hela bättre heller av att Miss Wilde, alltså jag, sade med hög stämma att hon blev som kåtast då hon hade mens. För detta var världen inte redo, alls. Så kan man ju bara inte säga. Jo, det kan man om man heter Miss Wilde och inte tänker skämmas för att man är född med äggstockar.
trotsigt
Miss Wilde

Under mossan en kärlek

Det luktar blåbär ur din mun när du kommer ifrån skogen,
den söta doften blandas med din egen syrlighet,
och när jag kysser dig ser jag framför mig hur fridfull
du ser ut i skogen,
där är du närmast dig själv,
utan några skavande kläder.

För det är det som är du,
det som finns under maskerna,
det är det som jag vill ha,
det andra bryr jag mig ej om.

Du lagar pannkakor till blåbären.
Det är den enda rätten som jag aldrig lyckas med,
kletig sörja i pannan,
ogräddat, fastbränt mjölmos.
Du lyssnar inte till mina protester om fetmjölk
och fett i smeten.

Och jag vill säga till dig att
jag är en kvinna i en farlig ålder,
och att du borde akta dig för mig.
Jag har så mycket inom mig,
att det aldrig kommer att stanna vid det här.

Men du bara steker pannkakor,
lägger på dem blåbär i formen av ett hjärta
och jag är så lätt att vinna över,
för du smakar av skog,
och jag vill bara ha det som är du.

Regnets svalka

Utanför min vindsvåning ligger gatorna regnblanka,
och jag flyr in i regnet,
gör av det en fristad.
Njuter av att från min våning se allt utan att någon kan se mig.
Inget kan nu röra mig,
när regnet omger mig är jag odödlig.

Jag har hört att du färdas i regn,
din doft försvann så plötsligt i vattnet,
och hur mycket jag än spårade dig
i vattnet seglade du bara iväg,
bort ifrån mig.
Men jag hade regnet
och gömde mig i det.

Solens strålar bara befaller
medan regnet inväntar och stilla lyssnar
Under trädkatedralen fåglars toner klingar,
av dem får jag svaren du aldrig gav.

Jag hör regnet mot rutan,
dess rytmiska droppar letar sig in i mig,
sköljer bort det som mig så elakt dövar,
ger mina såriga tankar sitt refugium.

Kom, låt oss färdas i en båt över vatten,
och bara mållöst se vart vi hamnar,
släng årorna och låt vår innersta önskan styra!
Jag överlämnar mig frivilligt till dina nät,
sedan badar vi i det varma vattnet
med regnet som mjuk ridå kring våra skygga sinnen.

Dagens Oscar

"I am not young enough to know everything".

Fettfobi

Snälla läsare, döm mig ej! Tyck ej att jag är svag, hysterisk och full av problem! Jag är ingen realist och jag har för mycket tid. Det är en mycket farlig kombination. Jag är en livsnjutare samtidigt som en hård självkritiker. Det pågår en ständig kamp inom mig.

Jag skäms över mig själv. Jag är en studie i fett. Jag äcklas av mig själv och hur jag sväller ut överallt. Ibland när jag går på stan, tycker jag att folk granskar mig kritiskt för att jag gått upp i vikt. Mina kläder skaver och är för små. Jag är grotesk, en jättekvinna, och mår dåligt över detta. Jag vågar ej äta bland människor eller köpa godis på samma ställe mer än en gång. Jag är rädd att människor bedömer mig då. Desto mer äter jag när jag är ensam.

Tro ej att jag styrs av något patriarkat. Jag slösar bara med tankekraft. Tro ej att jag gör mig själv till objekt. Det är det sista jag skulle göra. Jag vill inte klaga över mina lyxproblem, men känner panik över mitt tillökade fettflöde. Trots allt är jag frisk och det är ju värt mycket. Dock måste jag sätta mig på en hård diet innan jag vågar visa mig.

Jag vill här ifrån. Jag vill gå utanför min kropp. Vill inte vara så här. Snälla läsare, döm mig ej! Jag är ju så mycket mer! Hur viktigt är ens kropps utseende? Snälla, svara mig någon!
Späckhuggaren och mandelkubben

The confessions of an overeater

Nej, dra inte ner mig till Dantes tredje krets och sätt mig ej bland frossarna! Jag måste få förklara mig, försvara mig. Jag är inte alls som dem. Låt mig bikta mig och för er redovisa en lista på min värsta förtäring, och låt hoppet för alltid fara när ni här in träder.

Nej, inte var det jag som drack ett stort antal glas rött och vitt vin samt öl. Det måste helt enkelt varit någon annan som mosade i sig en mängd olika former av choklad, smågodis, kakor, bröd med vetemjöl, mozarella, parmensan, nachos, nötter, oändliga glas med kaffe latte osv. Ni blandar ihop mig med någon annan mycket hemskare person.

Nej, straffa mig ej för brist på karaktär. Jag åt vulgärt och äckligt så jag väckte anstöt; det erkänner jag men jag försökte bara med mat fylla allt det som fattas mig. Men ju mer jag åt desto tommare blev jag. Jag åt mig längre och längre bort från min egen sviktande betydelse och vad jag egentligen gör på denna planet. Jag åt mig till en stadig sockerbakfylla, men något kunde aldrig dövas. Jag föraktar detta låga känslofrosseri och hur man kan göra så mot sig själv. Jag liksom desperat kramade maten och sökte i den värme och kärlek.

Käre Lucifer, skona mig för jag är redan i helvetet! Ta i dina tullar allt som tillhör mig, vilket ej är mycket! Väg min drömska längtan på din våg och upptäck att den väger mer än min godhet. Ju mer jag väger desto mindre är jag värd för mig själv.

Så jag är ingen frossare, då saknad jag äter. Jag stoppar mekaniskt i mig min stora sorg efter mig själv. Här i staden hör jag ej hemma. Det är inte jag. Jag äter och trampar luft. Jag är bara en sträng av lila i allt det grå.

Computer rage

Mitt blodtryck har gjort en farlig höjning. Jag svettas, skriker och flåsar. Jag ska döda dig datordjävul! För inte kan det väl vara så att tekniken ska styra över mig. Det borde vara tvärtom. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!! Men det är det ej, tyvärr. Och inte är jag någon Buddha vars tålamod ska testas. Jag blir galen. Min dator och jag har ett komplicerat hat-kärleksförhållande. HJälp mig! Nu funkar inte denna rövblogg heller. Faan!

Dagens Oscar

"I have nothing to declare except my genuis".

Pärluggledröm

Drömmer så om att få se en pärluggla

Dagens Oscar

"An idea that is not dangerous is unworthy of being called an idea at all".

Och in i drömmen jag flyr

Pionerna hänger med sina regntunga huvuden, då jag drar in efterregnets friskhet i näsan. Graven är vildvuxen och vacker. Kring den hålls inga häckar symmetriskt fångna av sura kyrkogårdsarbetare. Allt växer fritt omkring den nästintill gömda stenen utan namn och levnadsår. Bredvid sitter jag på en sliten och anspråkslös bänk.

Jag inser då i hela min kropp att om det dåliga i dig smälter samman med det mörka i mig, så släpps något farligt ut i världen som vi aldrig kan låta bli något. Det slutar här. Så jag kväver det av dig som finns i mig och ser mig inte om. Bredvid mig känns kyrkogårdens invånare så levande, då jag uppgivet lämnar dig så som du en gång övergav mig. För jag har skog och hav i mig. De kallar på mig.

Så jag flyr ifrån kylan in i drömmen, där jag värmer mina frusna händer kring en tekopp. Mina darrande läppar tar försiktigt små klunkar. Sitter sedan där i drömmen och bara drömmer. Min kropp består av blod och längtan. Jag vill ta dig i handen och gå till skogs, låta våra trånande fötter trampa på mjuk mossa. Och där inga vittnen finns än träd och underbara djur, ska jag fylla ditt ansikte med ömma kyssar. För när jag ser ett träd, en kotte, en skogssnigel så ser jag något annat, så mycket mer. Och när jag ser dig och hur vacker du är så öppnar sig ditt inre i tusen möjligheter, och innanför din hud något ännu mer underbart än ditt sköna skal.

Jag låter dig sova vid en bäck med ditt huvud mot en sten. Nyss omfamnade vi varandra över ljungens lila blommor med himlen som enda tak. Jag plockar blåbär som jag kärleksfullt matar dig med. I skogen öppnas du upp och jag ser dig i ett annat ljus. Runt dig en längtans skimmer.

Tuppjuck

Trots att Miss Wilde drillats i universitetsvärlden i nästan sju år, så vet hon fortfarande inte hur man beter sig. Dessa kort är en uppvisning i narcissistisk onani. Nu har jag alltså uppfyllt min fotokvot för resten av livet och behöver därför ej vara med på era framtida bröllopsfoton. Dessutom blir alla former av kameraintrång diskvalificerade vid en framtida förlossning, om jag mot förmodan får några barn (något som Miss Wilde ibland längtar starkt efter).

Painkiller

Du klamrar dig fast vid sommarens sista värme,
där du så desperat försöker att hitta nya vägar,
bland det gamla du nöjt irrar.
Ingen får dina frusna gator nu uppvärma.

Hösten för med sig nya krav,
där sommaren tittade bort och bara lät dig vara.
Nu står du öga mot öga med dig själv.
Du bär tungt upp en gigantisk framtid.

Jag ska väckla ut alla dina lager,
men inte försöka att lösa ditt mysterium,
det som trots allt är din största charm
är det att man om dig inget säkert vet.

Men vänta dig inte att jag lägger ut dämpande löv
under dina trasiga fötter i höst,
då du in i världen krashar,
i övergången till vinter,
jag inte vakar över dina isar längre
låter dem bara brista,
precis som du önskar,
möter dig med lika delar kyla
och likgiltighet.

Och inte tänker jag låta mig krossas,
som ett löv under dina fötter.
Jag siktar rakt uppåt
och vägrar att låta mig dras ner
i dina farliga vivlar.

You were the painkiller
now you´re the pain,
there is no pain for the painkiller,
no painkiller in this world for a precious painkiller.

Dagens Oscar

"Deceiving others. That is what the world calls a romance".

Vampyrkyss

Drick vin från mina rusiga läppar!
Min mun ett övermoget körsbär,
väntandes på att till dig bära över
sin farliga fruktighet.

Med min syndiga vintunga skriver jag
meddelanden över din kropp,
ringlar mitt amorösa budskap över
hela din försvarslösa kontinent.

Vinets pepprighet blandas samman med sötman i din hud,
med dina lockande dofter du mig nu helt förleder,
och jag som trodde jag hade dig helt i mitt våld.
Jag går frivilligt vilse bland dina marker,
i din förföriska topologi jag mig långsamt överlämnar.

Vi delar vin i natt,
och jag flyter in i dig och du i mig,
du lämnar märken kvar på min kropp,
minnen av din varma andning,
din lustkropp omger mig efter du ut i mörkret försvunnit.

Av dina smaker och dofter jag flätar samman en kropp,
som jag i fantasin förseglar,
och inför trädens vakna blickar jag motvilligt avslöjar
hur jag dig vill dricka igen, och igen och igen.

Din tidlösa gestalt klär sig girigt i min hud,
din hypnotiska röst mina rörelser styr.
Jag är fast i dina blick i natt,
jag njuter smärtfyllt av hur du mig så bestämt tar över.

Det rasslar till i löven då vill lägger oss tillbaka i mörkret,
månen skär ut natten,
på avstånd låter en korp,
då jag överlämnar mig till din magnetism.
För du dricker mig i djupa klunkar i natt.

Blandade bilder

Vårbild på Miss Wilde


Miss Wilde och hennes underbare farfar och vän


Oscar Wilde



Marlene Dietrich

Instängd kreativitet

Det är fullt möjligt att slösa med människor och dessutom lagligt. Kom med mig så startar jag mitt eget Knutby fast för en annan sorts freaks! Farliga ligger de talanger som ej utnyttjas.

Kanske ska jag ha ett gotiskt slott för excentriska människor, fyllt med maffiga sammetstyger, gamla möbler, dammiga porträtt, mystiska korridorer med kandelabrar, öppna spisar, vinkällare och hemliga rum. Välkommen den som vågar!
Miss Wilde

Misslyckade försök till cabaretbilder

Förlåt Marlene Dietrich, men dessa bilder äger inte ens en svag doft av cabaret. Min mun fick kramper, och vad kan jag säga mer än att jag är mycket snyggare i verkligheten. Känner ej igen mig själv på bilderna. Det perfekta går ej att återge så lätt.

Empatins natur

En del händelser har fått mig att fundera över begreppet empati. Är det självupplevda ett villkor för empatins existens överhuvudtaget, eller har vi människor en starkare inlevelseförmåga än så? Vill vi kanske inta vara empatiska. Orkar vi ej bemöta människor där de befinner sig? Är vi verkligen så fega?

Jag har märkt att empati blir lättare med en viss distans. Den får då formen av en intellektuell lek, där man inte behöver investera något känslomässigt. Hur kan det någonsin vara rätt att känna stor empati för plötsliga katastrofer lång borta, och samtidigt hysa åsikten att en hemlös i ens närområde som långsamt går ned sig bara har sig själv att skylla? Ska vår empati bara räcka till för vissa personer som enligt vårt omdöme förtjänar den, eftersom deras situation är utom deras kontroll? Är empati så morlisk? Vad säger den om personen som hyser eller inte hyser empati? Kan avsaknaden av empati ibland vara bra för ens egen överlevnad?

Och varför är de människor som har det bäst inte generösa med empati? Har distansen till den som har det svårt, blivit för stor då? Kan man inte alls tänka sig att man själv skulle kunna råka ut för samma sak? Man själv skulle ju onekligen ha agerat mer föredömligt osv. En dömande attityd är så lätt att hålla, medan en förlåtande kostar mer av den enskilde personen.

Kan man ha olika motiv med sin empati, som exempelvis att känna sig god och att kontrollera någon annan? Trots allt är väl empatiska handlingar, vad nu motivet än må vara, bättre än inga alls.

Dagen Oscar

"Between men and women there is no friendship possible. There is passion, enmity, worship, love, but no friendship".

Missbruksförälskelse

Vissa saker lämnar en aldrig. Vi har alla våra ventiler. Dock får en del av dessa ventiler motsatt verkan och slår tillbaka mot oss själva. För kvinnor idag finns en rad fasta sätt att protestera mot sin roll i samhället. Ett av dessa är att ta ut all sin frustration och sin sorg på sin egen kropp, att fly in i självföraktet för att man är så mycket och att ens hela person ej får någon plats i världen. Vad som borde vändas utåt äter istället upp personens inre.

Jag talar om ett matmissbruk, där man hela tiden intalar sig att man är frisk. I själva verket är det enda som händer att missbruket tar nya former. Först räknar man kalorier och lägger upp en strikt diet, sedan blir man hälsofanatiker för att övergå till att bli träningsnarkoman och slutligen att isolera sig helt och hänge sig åt hetsätning.

I allt detta ligger en besvikelse på den egna personen för att man inte lever upp till sina egna krav. Man kan aldrig vinna. Det ligger i sakens hetsiga natur. I exempelvis träningen ska man kompensera för allt som inte gått perfekt i ens liv. Det blir en ohållbar situation. Men på löparbandet på step up brädan och i boxningsringen är man trygg. Där krävs inga sociala spel där man begår våld på sig själv. Pressen i träningen kommer bara från en själv och aldrig får man semester från sina enorma krav. Aldrig är man bra nog för sig själv. Det är dubbelt. Träningen är vad som räddar en samtidigt som den förstör en. Missbruksförälskelse.

Det är så ensamt att isolera sig i kalorier och träningspass, och ditt in når inte någon. För ingen kan älska en om man inte är pefekt tränad, smal och vacker; allra minst jag själv.

"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är"

Utan livets sorger ingen poesi, utan poesi inget liv. Ett liv kan ha flera meningar. Min huvudmening är mitt skrivande. Det jag upplever blir till ord, och det jag upplever bearbetas i mitt skrivande. I mitt skrivande förutser jag alltid saker som ska hända i mitt liv. Jag skriver in min framtida livshandling i dikter och noveller. Det jag går igenom i mitt liv ger nyanser till dikten. Mitt liv blir grundmaterialet.

Den här bloggens texter är bara trams. Mitt riktiga skrivande finns utanför. Detta betyder ej att denna bloggs budskap inte är genuint. Här förbereder jag mig för det riktiga genombrottet, som ska ge mig den frihet jag måste erövra för att överleva.

Nu går jag upp till förlaget och drämmer min litteratur i bordet. "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är"

När fiktionen slår tillbaka

Idag såg jag min egen karaktär på stan och det mest otroliga hände. Jag blev svartsjuk på min egen skapelse. För vad händer när det vi skapar får eget liv? Fiktionen slår alltid tillbaka på en själv, för så går det med all förfalskning till slut.

Där var hon i alla fall min huvudperson fritt handlande, och jag kunde som författare inte styra hennes liv längre. Hon hade fått ett eget liv utanför min romanvärld. Nu skulle hon utvecklas, älska och hata, och inget skulle jag kunna göra åt det. Det var bortom min makt. Han var redan friare än jag. Det blev ej som jag tänkt.

För till och med en karaktär gör som den vill, och eftersom min fantasi är så oerhört stark så gör verkligheten mig alltid så besviken. Den är ofullkomlig. Slutligen gör bara alla personer det de innerst inne vill och det kan man ej alls påverka, vare sig det är verklighet eller fiktion.

En oseriös Miss Wilde

Och Cain Dingel i Emmerdale, mmmmmmmmmmmm.

Snygga kvinnor

Nu fyra kvinnor som Miss Wilde dreglar efter:

Inger Edelfeldt
Jennifer Love Hewitt
Alyssa Milano
Cate Blanchett

Dagen Oscar

"A true friend stabs you in the front"

Näsor

Jag skuttar ivrigt omkring, sträcker mig sedan efter en näsa i lönnträdet. Den näsan sätter jag sen på min näsa. Med näsor kan man ju göra så mycket. Med sin inre näsa minns man igenom dofter och reser på så vis i tid. Med hjälp av sin yttre näsa kan man njuta eller äcklas.

Man kan gnugga sin frusna vinternäsa mot någon annans frusna näsa. Man kan gosa in sin näsa i någons hals och i sin kärleksbusnäsa rymma en persons hela doftväsen. Vidare kan man dra sin längtande näsa längs någons ryggrad. För även näsor ser.

Jag styrs av min näsa. På den sitter nu en lönnäsa. Jag höstmyser. Så fin jag är i min näsa. Det doftar kyla av mig när jag kommer in med min röda näsa.

Personlig assistent sökes

Är det normalt att ben, armar och underliv domnar bort? Hör ryckningar och skakningar till en normalt fungerande fysik? Nej, jag blir inte alls orolig av dessa förlamningskänningar. Jag donerar mer än gärna min kropp till medicinsk forskning redan innan döden.

Och det är inte ett orginal och ingen byfåne som du ser dreglandes på stan. Inte heller är det Elefantmannen eller ringaren i Notre-Dame. Det är bara Miss Wilde i akut behov av personlig assistans.

Askfärgat hår

Nu har jag återgått till min vampyrestetik igenom att färga håret svart på frisörskolan. Där fick jag veta att den naturliga färgen i min hårbotten heter ask. Det lät mer som en diagnos än en nyans. Attraktivt lät det inte i alla fall. - Denna kvinna har drabbats av en allvarlig åldersåkomma. Byt genast ut henne mot en charmig 22-åring.

Frisöreleverna var så söta och trevliga med sina ungdomligt runda kinder och släta hy. Där jag satt med min panna som ett dragspel, kunde jag inte låta bli att fråga mig om alla män till slut skulle vilja byta ut en mot en yngre upplaga. Inte kan jag anklaga dem i så fall. Ungdomlig friskhet och lätthet är förförisk och vinnande. Bitterhet och surhet är det ej.

Fast inte bryr jag mig om vilka männen väljer heller. Allt står inte och faller med dem. Så inte tänker jag lägga huvudet på sned, le sött, puta med brösten, vifta med ögonfransarna, skratta åt dåliga skämt och låta någon skrävla loss. Inte för att alla 20-åringar tillåter det, men risken är nog större.

Håret blev färgat i alla fall men pannan har jag kvar, och inte skulle jag vilja byta heller. Jag tycker mycket mer om mig nu än när jag var 22.

Ett passande jobb för en kvinna

Nu vet jag hur jag kan göra mina förhörstekniker till en profession. Jag blir en medlem av konstitutionsutskottet. Så slipper världen utanför min inkvisition. Jag tar ej med mig jobbet hem.

Kill me with your world

You´ve had a rearrangement of your precious furniture,
so I hear,
your art is improved,
the plants are dead,
the light is so inviting now,
so is the smell,

Reflections of other people,
fresh laughter where mine used to be,
but no signs of the artist in his own paintings,
no revealing colours,
the looks again are deceiving.

So kill me with your world,
Cause I´m too small to be part of it,
kill me with your world,
cause silence is the only slayer

I hide behind other people,
through their bodies
I try to embrace you,
your plot is the same but I`m just never in it,
in my script your lines are never appearing.

So kill me with your world,
cause I can never be in it

Dagens Oscar

"I suppose society is wonderfully delightful. To be in it is merely a bore. But to be out of it is simply a tragedy"

Den enda trösten

Jag önskar att du kom hit och bakade kanelbullar. Du behöver inte säga något. Jag kräver inget alls av dig egentligen. Jag tittar bara på då du knådar degen, får sedan en varm bulle i mina händer. Sedan tappar du upp ett bad och jag dåsar nästan till med ett glas vin i handen.

Du försöker ej att trösta, men du märker hur ledsen jag verkligen är. Något släpper då man får vara bara som man är. Du ser igenom min överkompensation och tillåter den inte. Du motar ut mitt hysteriska försvar igenom dörren. Klär av mig gör du också så att jag för första gången känner mig påklädd. Din blick är som mjuka raggsockor. Den omfamnar mig. I dina ögon får jag en fristad. In i mina ögon flyr du också ibland.

Du blir inte rädd av att upptäcka att jag egentligen är tråkig, ful, ointressant och ganska elak. Inget behöver jag bevisa eller övertyga dig om. Jag duger bara genom att vara jag. Du tröstar mig just för att du ej försöker.

Det som inte får finnas

Jag hör bara fagotter. Deras dova toner skär igenom allt, och jag sjunker allt längre in i mig själv. Ser till gör jag att jag för alltid är dold djupt där inne, onåbar. För jag vill inte se det i mig som jag älskar. Alla färger måste utplånas i ett enda drag.

Det finns inga lurviga St Bernads hundar i sökandet efter mitt försvunna jag. Det finns inga vänliga män i orange regnkläder och med termosar i sina händer.

Jag tittar på utifrån och uppfattar bedövat att någon pratar om mig bakom en halvstängd dörr. Jag bryr mig inte längre om vad den säger. Orden singlar ner som döda löv i höst. Tyst är min röst. Den flyter omkring utanför mig som en främling, och i spegeln känner jag inte igen en enda del av min komposition. Det ekar i mina ögon och mina fotspår leder bort. Marken är hård och möter mig inte.

En blek dröm svävar ouppmärksammad ovanför mig. Den är så skir att den lätt krossas av hårda skor och kvävs i det högljudda. Den har inga mandat i världen, från värmen den sig vänder. Mina konturer flyter ut när jag jagas ut ur mig själv. Inget håller nu ihop min person.

Du kan säga att jag nu lyssnar till andra toner från andra mer uppsluppna instrument, men mina öron har vant sig vid fagotter. Ur dem rinner svärta som suger upp mina konturer. Jag säger till dig att ett av mina ord kanske faller framför dina fötter, en dag. Kanske ser du mina konturer bland löven, men jag är inte där.

Brev utan verkan

Det är farligt att falla in i inflationen. Till slut betyder inget något och tilliten är som bortblåst. Men du ska veta att någonstans i universum, väl dolt, har jag i ett brev nedtecknat mina känslor för dig. De finns kvar och är för alltid isolerade på en plats där himlen möter havet.

Walk the line

Johnny Cash


I Walk The Line

I keep a close watch on this heart of mine
I keep my eyes wide open all the time
I keep the ends out for the tie that binds
Because you're mine, I walk the line

I find it very, very easy to be true
I find myself alone when each day is through
Yes, I'll admit that I'm a fool for you
Because you're mine, I walk the line

As sure as night is dark and day is light
I keep you on my mind both day and night
And happiness I've known proves that it's right
Because you're mine, I walk the line

You've got a way to keep me on your side
You give me cause for love that I can't hide
For you I know I'd even try to turn the tide
Because you're mine, I walk the line

I keep a close watch on this heart of mine
I keep my eyes wide open all the time
I keep the ends out for the tie that binds
Because you're mine, I walk the line

Yogaprovokationer

Jag är explosiv. Det är inte Yoga. Trots att jag ej försöker att jämföra mig med mina duktiga yogamedutövare i perfekt balanserade klädedräkter, så kan jag inte låta bli att märka att jag är som en flodhäst bland gaseller. Jag beter mig som en elefant i en porslinsbutik. Jag är här den felande länken i en vacker symfoni, något som illa stör ögat. Jag framstår också onekligen som en ilsket sprattalande aladå´b, en skam för mänsklighetens fysiska utveckling.

Jag anstränger mig verkligen så hårt jag bara kan att ta prestationen ur yogan, men även här blir allt för mig en tävlan. Jag vrider mig själv nästan ur eld för någon smidig person är jag ej; och om du vill se mig göra lotusställningen så får du nog hugga av mig mitt ena ben. Dock har jag nog ett visst underhållningsvärde där desperat sträcker min kropp i diverse konstiga riktningar, och jag förstår aldrig hur yogaläraren kan hålla sig för skratt. Genom klumpiga gester försöker jag att imponera på honom, för det är ju det yoga handlar om.

Jag fick tidigt lära mig att man är bara vad man presterar, och då vågar jag ej tänka på vad jag är nu. Jag försöker att lära om, men det går ej. Kärlek är något man förtjänar. Så är det bara och får man ingen, så har man misslyckats i sina prestationer och är otillräcklig som människa.

Jag är så sjukt rädd att göra fel och att vara dålig och fet. Som ni säkert märker har jag helt missuppfattat poängen med yoga och upprätthåller mig vid fel saker. Jag tänker fel, för yoga har naturligtvis inte att göra med uppvisning och poser. Livet går ej heller ut på att blända andra människor med sitt genialitet på samtliga områden. Andra personers acceptans och bekräftelse kan man ju inte söka. Då blir man olycklig om något.

Trots allt är jag mycket uthållig och fokuserad under yogapassen. Ibland går jag in i mig själv så pass mycket att jag blir starkt känslomässigt påverkad. Dock kan jag inte låta bli att undra hur yogaläraren uppfattar denna gråtande klumpkvinna.

Jag har en hel del att lära mig av yoga.

Dagens Oscar

"Yet each man kills the thing he loves, By each let this be heard, Some do it with a bitter look, Some with a flattering word, The coward does it with a kiss, The brave man with a sword"

Ordmord

Alla känner väl till att man kan såra varandra som värst med ord. Det kanske är det mest effektiva och mest djupgående sättet att skada någon på. Alla har vi ett ansvar för våra ord, och jag känner att jag gjort mig djupt skyldig till överanvändning av mina. Kanske har jag förbrukat alla mina ord redan och måste gå tyst igenom resten av livet. Det skulle nog göra en del personer glada och lättade, tror jag.

Jag heter Miss Wilde och jag är ordmissbrukare. Åh läsare, hör min bikt. Ty med ord har jag gång på gång syndat. Jag har ordmördat i dubbel bemärkelse, dvs jag har dödat mitt eget språk samtidigt som jag använt ord som vapen. Förlåt mig för dessa synder!

Har du mördat någon med ord?

Frågedöden

Och alltid skall jag förstöra allt med frågor. Jag dödar allt där jag går fram. Ljuset flyr in i mig och allt blir mörkt.

Salamimannen, en doftande karaktär

Han fanns bara där en dag som en naturlig del av gatubilden. Ingen kunde säga när han kom. Det var som om han alltid hade funnits där. Hans utseende är knappast värt att kommentera här, men låt oss i alla fall säga att han var mycket magerlagd. Det intressanta var att ingen såg denne mans sanna utseende, för han förförde de förbipasserade människorna med sina berättelser. I människorna lade han ut trådar till längtan, och av varje persons saknad spann han en väldoftande historia. Det var som om han i varje persons öga skickligt fångade upp deras sanna jag; det som alltid så smärtsamt gick obemärkt förbi.

Han såg det ingen annan såg, inte ens personerna själva, men utnyttjade aldrig detta för sina egna syften. Med sina berättelser värmde han frusna själar och gjöt in hopp, där allting annat för länge sedan hade slocknat. Men ingen såg honom trots att alla visste vem han var. Det var som om han inte fanns där, och han tynade bort bit för bit utan att någon märkte det. Han fanns bara igenom andras drömbilder, men ingen egen näring fick han någonsin.

Han kallades för Salamimannen. Knappast ett tillräckligt namn för en sådan karismatisk karaktär. Men precis som det får duga för läsaren, nöjde sig folket i staden med detta namn. Namnet kom ifrån en av alla hans underbart doftande historier om i jord lagrade vitlöskorvar från Toscana. Annars avnjöt han i ord lavendelskorpor i Provence och mycket annat, men hans största bedrift var att ge det vardagliga och bekanta nya skepnader. Salamimannen kunde nämligen ge vad som helst ett attraktivt skimmer och han fick det att vattnas så underbart i människors munnar. Folk kände myriader av dofter i hans närhet. Han väckte dem med sina passioner, men var aldrig själv passionerad. Ibland trodde människor han var vacker, för att de i honom såg det de själva åtrådde så starkt.

Ingen såg att Salamimannen aldrig åt. Hans aura luktade ju mat. Han representerade världens alla kryddor och smaker i de läckraste framställningar, men ingen såg honom någonsin ta en tugga av något eller bara bita retfullt i en oliv. Hans njutning var tom. Det hela var fantasins övertygande bedrägeri, för verkligheten var inte viktig för Salamimannen. Han existerade bara i folks fantasi.

Så en dag närmade sig en osynlig hand uppifrån och drog hastig upp vår huvudperson ur hans omloppsbana. Plötsligt var han bara inte där, och ingen hade anat något. De genomsökte gatorna utan resultat och fick lite smått panik då han ej återfanns. Efter några dagars slitande väntan, skaffade de fram en låssmed och bröt sig in hos salamimannen. Ingen hade någonsin varit där. Med i lägenheten fanns en polis från annan ort.

Salamimannens bostad avslöjade inget alls om hans personlighet. Till deras stora besvikelse var den helt kal. Ingenstans fanns någon mat eller dryck, bara vatten i kranen. Trots detta doftade lägenheten av solmogna apelsiner, druvor, basilika och en mängd dofter i lustfyllt möte. Vem hade han egentligen varit? Ingen skulle någonsin få veta det nu.

På sängen låg Salamimannen hålig och utan färg. Polisen i sällskapet, som var van att se det mesta, vände sig jämrande ifrån den totalt urmärglade kroppen. För en sådant makt har fantasin att den kan övertyga oss om nästan vad som helst. Vi ser alla vad vi vill se.

Med andra ögon

Världen är sensuell. Du måste bara se på den med rätt ögon och tänka bort allt det fula och tråkiga. Jag måste se världen så igenom mina känsliga ögon. Annars inget liv.

Hur gör du? Snälla säg emot mig, stoppa mig, ge mig lite motstånd! Skall jag alltid komma undan med allt detta ordtjafs? Sätt mig på plats någon!

Att fly ifrån sin egen flykt

Man kan aldrig fly ifrån sitt eget sätt att fly. I bra perioder är det alltför lätt att tro att ens dåliga mönster är borta, att man äntligen lyckats att kliva ut ur sitt gamla invanda jag. Men man ska aldrig underskatta sitt sätt att fly, sin egen missbruksförälskelse.

Men, nej. Så lätt gick det ej minsann. Det var för bra för att vara sant. Ens flyktvägar är där för evigt, tar bara nya former, gömmer sig bland skuggorna att invänta nästa resa.

Om mina flyktvägar ska jag mycket snart berätta mer, men ej idag. Vad är era flyktvägar? Kan jag igenom er fly?
Miss Wilde

Råkförälskelse

Inte kan man föredra fåglar framför människor. Så kan man väl bara inte tänka. Det går ju inte. Men när jag går där helt stackato i fulstaden bland ljudföroreningar och rytande trafikmonster, så är det ej människor som ger mig spontan glädje.

Inte kan man spegla sig i en råka, kanske du säger. Inte kan man känna samhörighet med ett fjäderväsen. Du suckar. Frågar mig sedan hur djur kan vara mer värda än människor. Jag säger bara: måste det vara tvärtom?

Men när jag längtar bort från allt som är mänskligt och vill ställa mig utanför alla hierarkier, var är du då? Bland råkor vill jag vara. I deras svartblanka ögon vill jag speglas. Så är det bara.

Jag längtar skönhet och råkor är så obeskrivligt vackra. Mina ögon tar tacksamt in era lila-gröna skiftningar, där ni sitter som löv i trädens kronor. Får jag vara med i er koloni?

Min kärlek till er går ej att beskriva, så jag försöker inte ens.

Miss Wilde leker Harlequinförfattare igen

I den dunkla lokalen röker männen feta cigarrer medan kvinnorna elegant blåser ut rök igenom sina munstycksklädda cigaretter. Röken har ingen början och inget slut. Röken rör sig överallt. Röken är huvudperson.

Trots detta ser jag dig där du står i ett hörn. Du liksom bryter rökens normer igenom att rakt av röka en helt vanlig cigarett. Du är djärv du, tänker jag, och kan inte ta ögonen ifrån din mun då den mjukt omsluter ditt rökdon. Jag konstaterar att det är inget fel på din teknik. Till och med något så livlöst kan leva upp under din ömma behandling. Cigaretten åmar sig utmanande emellan dina läppar. Den spinner som en marskatt, och den irriterar mig så oerhört men jag förstår ej varför. Allt i rummet tjänstgör bara som en bakgrund till dig, då du stiger trotsigt ut ur bilden.

Ja, jag vill vara just den där cigaretten i din mun och få en sådan kärleksfull behandling. Du tittar lite utmanande på mig och jag tänker bistert, att sådana här manipulationer borde vara förbjudna enligt lag. Men jag låter mig sannerligen inte påverkas. Din uppvisning kan aldrig vinna över mig, så se inte på mig med den där blicken! Du vet ju att den aldrig fungerar, på mig. Jag röker ju inte ens. Sanningen är att jag avskyr alla former av rök fast allra mest män som du.

Men du ler bara och jag är avslöjad. Trots allt tänker jag ej ge efter och låta din rök flyta in i mig. Jag kan inte vara del av din rökbild, inte blåsa rök in i din mun, sakta, mjukt. Ditt sätt biter ej på mig, så närma dig inte...det är ju bara en cigarett i en vanlig mun och du påverkar inte...

Perspektiv

Igenom dimmorna skymtar jag avflagnade staket. En gammal järngrind står och slår i vinden, och dess dova ljud förstärker bara bilden. Jag huttrar till lite i morgonkylan, men trivs så bra med att krypa in lite i mig själv. Kan inte dela med mig av mig själv just nu. Jag är för sluten. Jag märker att jag spänner lungorna lite och liksom håller andan där jag går.

Runt omkring mig gröna, friska kullar. Så många nyanser av grönt som nu vaknar, men fortfarande sover jag där innanför min jacka. Min rastlösa melankoli flyter ut i landskapet, och jag vilar i dess trygga ram.

Sedan klättrar jag uppför mitt berg. Gummistövlar mot vått gräs och hala stenar. Jag börjar att känna mig behagligt varm. Väl där upp ser jag ut och bortom dimman. Jag försvinner helt samtidigt som jag ser klarare på mig själv än någonsin.

Dagens Oscar

"A man´s face is his autobiography. A woman´s face is her work of fiction"

Inget

Jag går av på en tågstation där inget finns. Tågpersonalen frågar mig oroat gång på gång om jag vekligen ska stiga av där. Det kommer inga fler tåg på timmar. Ingen brukar någonsin gå av där. Men jag är orubblig, som vanligt, och kvar blir jag i ett dammoln. Sitter gör jag på en sådan där gammal bänk som bara finns i filmer. Vanligtvis sitter gamla män på sådana bänkar, men nu sitter jag där och bara väntar.

Allt är som kulisser. Så overklig känns min tomma tågstation. Jag är inte rädd för gröna monster eller farliga våldtäktsmän, där jag sitter. Inga andra människor fruktar jag. Det som finns utanför mig stälv utgör inga faror för mig. Istället väntar jag ut mig själv. Här finns ju bara jag. Det är tyst. Inget rör sig och jag undrar om det som kommer inifrån mig är gott eller ont.

Jag är ensam på en övergiven station där det finns inget. Mina handflator är fuktiga, min strupe är torr. Vilka delar av mig själv ska jag nu få möta?

Jag väntar. Allt är oföränderligt. Det kryper i mig. Jag börjar att känna ett stegrande obehag. Inget kommer. Är jag verkligen inget, frågar jag mig där jag sitter på min bänk mitt ibland inget?

Side kick, fighting spirit och livspassioner

Jag har varit på body combat igen och kan bara konstatera att jag har förlorat ofantligt mycket i muskelmassa. Intressant, eller hur? Min mage känns svag och mina armmuskler är som fiskbullar; och varför lär jag mig aldrig att göra en ordentlig side kick? Snälla någon, ge mig privatlextioner!

Miss Wilde är ingen bimbo och skriker på passet då alla andra tjejer är tysta. Man får ju onekligen mer adrenalin och på så vis också mer kraft om man skriker. Jag tror på fighting spirit. Annars får boxnings- och combatträningen lika gärna vara.

Jag tror på livspassioner. Utan dem vill jag ej leva. Jag klarar inte det. Trots detta kan jag bara ta dagen som den kommer just nu. Det är allt jag orkar.

Natt i min trädgård

Jag hänger upp lyktor i träden. Sedan inväntar jag dig i ett hett bad där i min trädgård. Jag ser dig igenom hallonhäcken då du kommer. Dina nakna fötter lämnar spår i det kvällsvåta gräset. Jag ser konturerna av din kropp då du klär av dig och sakta glider ner i träkaret. Din kropp mot månens ljus. Dina vita linjer i kontrast mot mörkret.

Stjärnorna finns i badvattnet. Du döljs där under. I lyktors ljus ditt bara ansikte. Jag tar ditt ansikte emellan mina händer, låter dig vila så. Jag visar dig noggrant sedan på min kropp hur du ska göra. Sedan söker din känsliga tunga min kropp. Du missar inga delar. Och jag smakar hela dig. Du finns överallt.

Din mun är pepprig som ett ruccolablad. Din tunga äger en olivs sälta. Jag flätar samman våra smaker. Utomhus finns inga väggar att begränsa. För alltid dina smaker i mina smaker där i min trädgård.

Jag tar din hand och leder dig runt i den vildvuxna trädgården. Inga vrår ska vi i natt missa. Din doft finns i löven. Vi gör spår i min trädgård i natt som uppifrån liknar en stjärnhimmel.

Och jag gömmer mig i havet

Uppe bland bergen finns en liten trästuga. Den är fylld av böcker. Där kan man grilla marshmallows över en öppen eld. När man kommer dit öppnar man alla fönstren och vädrar ur hela stugan. Sedan bäddar man sängarna med nytvättade, krispiga lakan. Jag blandar till någon varm alkoholdryck till dig. Ser till att du är bekväm i soffan. Sedan läser jag högt för dig ur någon bok och vi blir så sömniga, att vi måste rymma till sängs. Där stannar vi tills dagarna upplöses. Lämnar bara lakans svalka för nödproviantering. Och jag säger rakt in i din sömniga hud, att jag nästan kan tro på vad som helst här. Men i mig finns inga stugor.

I havet vill jag gömma mitt hav. Där vill jag blandas samman med annat och dras med i en helt annan rytm än min. Jag går längs stranden. Havet har ingen vägg. Det öppnar sig bara. Därför dras jag till det. Utåt slänger jag sedan småstenar och lyssnar till hur de möts av vattnet.

Jag vill till rörelsens förlösande vila. Jag vill arbeta mig trött och aldrig mer stanna upp och konfronteras med mig själv. Aldrig mer vill jag lägga märkte till hur mina gator ser ut, hur saker smakar och känns. Jag önskar att mörda de sinnliga uttrycken, och dra mig undan bland klippors karghet. Inget mer önskar jag än att inget önska och att helt nöja mig med det.

Och av åska vill jag väckas, låta stormljud så effektivt mina egna stormar överrösta. Jag vilar mig i åskans efterdofter av värme och elektricitet, vandrar längs tysta gator. Jag tycker om gators övergivenhet. De uttrycker en tydlig känsla av avsked.

Vissa dagar är så fyllda av vemod att de nästan stannar i sig själva. Jag gömmer mig under en regnfuktig gran. Ingen vet var jag finns. Det är något tryggt med det. Här under grangrenars beskydd, konstaterar jag att jag inte äger någon stuga i storm. Jag har bara mig och jag är nu något under tydlig upplösning.

Dagens Oscar

"I adore simple pleasures. They are the last refuge of the complex"

Människoskräp

Jag fryser så här jag sitter. På det mest obehagliga sätt känner jag mig så kall, så kall. Allt kommer förr eller senare fram till samma punkt. Någonstans möts ju alla extremer och argumentet kliver in i sitt eget motargument. Jag letar i mig själv efter en attityd som kan ta mig ifrån det jag befinner mig i nu, sedan så länge. Jag känner mig som en fågel i bur. Trött är jag och ju mer jag sover desto tröttare blir jag.

Men hur länge kan man komouflera att man inte fyller någon som helst funktion? Går det verkligen att dölja alls? Där man sitter och dricker kaffe bland människor, kan man verkligen misstas för en riktig person? Man är ju onekligen en sådan där person som blir över då alla lagen valt sina spelare. Man bär på fel slags valuta liksom. Man är alldeles för mycket men av fel saker, dvs sakerna som ej räknas.

Betyder ett estetiskt livsperspektiv ej något alls och hur kan detaljerna bli så oviktiga? Ett liv består ju av detaljer. Går det verkligen att bygga upp något av vrakspillror?

Kanske är det min sanna funktion i livet, att utgöra en motvikt åt alla de som faktiskt fyller en funktion? Jag söker efter ett ord för hur jag känner mig, och det första som rent objektivt dyker upp är människoskräp.

Min ryggrad är som en överspänd sträng. Jag känner varje millimeter. Mina händer och fötter är bortdomnade. Det strålar ut i benen. Jag har en overksam människas degiga kropp. Jag förstår inte hur jag kan låta mig förfalla på detta vis. Jag skäms att ens visa mig på stan.

Jag vet att jag måste göra något nu, och styra upp allt men jag förlamas av helheten. Betingningsskräck. Jag är så sjukt rädd för att allt ska förbli detsamma samtidigt som jag skräms in i märgen av tanken på att precis allt ska förändras; och jag känner ej igen mig själv. Jag når ej mig själv djup där inne. Något står i vägen.

Jag måste ut i skogen. Det är allt jag vet. Jag måste också få en massör att lösa upp mina av spänningar så hårt drabbade rygg. Men även i skogen skulle jag ju vara med mig själv och ryggen skulle vara min rygg. Alltid detta människoskräp.

Det bara hösten kan väcka upp

Nu är det gjort. Jag känner inget. Varför känner jag inget för något? Varför berörs jag inte längre? Hur blev jag så allvarligt anesteserad och var försvann jag?

Ändå letar jag efter ett Åkeröträd som jag kan plantera på en plats som jag känner något för. Där sitter jag inlindad i filtar i min hammock. Små höstlöv fastnar i mitt hår. Kylan biter mina kinder. Rubinfärgat vin i ett glas, granatvätska mot mina kalla läppar. I vinden mina ord.

Jag vandrar på en grusgång mot ett hus. Det lyser inifrån huset av trygga ljus. Vid fönstret väntar någon på mig.

I hösten kan man klä sig. I hösten kan man bära ned marmorerade plommon i en jordkällare. Det luktar av fukt. Jag tar kalla höstbad i mörkret. Nakna fötter mot den nötta bryggan. Min hud skriker. Efter badet väntar te och varma tofflor.

Något väcks när annat dör. Det måste vara så. Jag plockar kastanjer. Lägger dem i en skål. Tycker om att ta in hösten och att göra den till del av inredningen.

Hösten ser på mig men bedömer aldrig. Med små medel lockar den fram det som vilar i mig. Försiktigt kastar jag löv. Vågar inte riktigt att liderligt bland höstlöven kriga.

Glöm ej guldkornen!

Numera finns många textgodbitar i arkivet. Min käre läsare, glöm ej detta och du må leva länge i ditt land! "Jag är med dig alla dagar in till livets ände".
Ödmjukast
Miss Wilde

Gangsterboss

Don´t you mess with me, capisci!

Pelvis

Eilert släng dig i väggen! The real thing is here. Be bapelopa be my baby.

Dagens Oscar

"Genius is born - not paid"

Polkagris

Jag biter i ett höstrosigt äpple. Fruktköttet är rosa och vitt så som söta polkagrisar. En polkagris är en fri och lycklig (och naturligtvis rosa-vit) gris, som dansar polka så att man skrattar så att man får ont i magen.

Vad väljer du: "Verklighet eller dröm?"

Inte kan man för en sekund glömma att man ska välja nu igen. Och jag väljer för all framtid att avstå ifrån alla val. "Människan är dömd till frihet". Istället strövar jag i skogen och doftar på en gran, gosar in mig en ruffsig hund framför en sprakande brasa eller sänker mig ned i ett hett bad med ett glas vin och bara glömmer.

Jag vill utanför mig själv. Jag vill bortom mig själv, men var gör man av sig själv? Var gör man av allt?

Kanske håller jag idag med om solipsisternas idé att alla andra människor bara är ens dröm. För om jag bara finns i era drömmar, kan jag göra er besvikna då? Min fantasi är så mycket starkare än verkligheten, att det gör ont då drömbilder krockar med sin egen tråkiga förlängning i vardagen.

Slutligen, de ansikten som uppenbarar sig i ens drömmar och tillhör personer man aldrig sett, lever de någon annanstans? Är jag också ett okänt ansikte i någons dröm? Kommer vi drömansikten att mötas?

Förlåt!

Om jag igår sade eller gjorde något otillbörligt, så ber jag redan nu så mycket om ursäkt. Jag skäms mig röd och mitt huvud går snart sönder. Några bra ursäkter har jag ej. Usch!
Miss Wilde

Portvinsrus

Kvinnlig lust

Mjukporr

La dolce vita

Jag

Skål ta mej fan

I korgen med min käre vän

En studie i rynkor

Huvudssvålsblockering

Min huvudsvål pulserar. Jag ägnar mig åt meningslösheter då jag borde skriva en viktig ansökan. Gud, vad jag hatar ordet borde! Så är det då flamset blivit huvudsyssla.

Flamserier mitt på blanka dagen

Låt oss strunta i orden! Av dem blir ändå bara missförstånd. Vi håller käften och serenaderar inte heller i skriften. Det är ju ändå bara tröttsamt. Du är bäst när du är tyst. Det är jag med. Jag tog dig ändå bara för din kropps skull. Det är väl en fin komplimang?

Så låt oss inte spilla någon tid! Jag har kletig marmelad här. Jag har krämig choklad och syndig grädde. Dessa ting bildar nu på dig en andra hud, som jag mer än gärna med min tunga i svepande rörelser klär av dig.

Så låt oss hela vår skamliga fantasi uterotisera, så att kristusbilder kvider och ikoner vänder sig bort i förskräckelse! När vi uppenbarligen inte kan kommunicera obehindrat med ord, så låt oss ägna oss åt våra kroppars tydliga och njutningsfulla språk!

Frågestund har guld i mund

Detta är inget förhör. Det är bara jag som ställer en fråga, sen en till och en till osv. Är det fult att fråga, frågar jag mig. Får jag fråga dig några saker till? Bara en fråga till tack.

Jag är nyfiken, vill undersöka och vill veta; och den dagen jag inte ställer en enda fråga och inget vill veta, då vill jag inte längre finnas. Dock har det blivit för mycket frågeri på sistone och jag måste nu lägga band på mig. Det är så jag många gånger upplever det när jag är med andra människor. Jag måste tona ner mig själv liksom, fråga mindre och ej ta plats. Vad kan jag säga till mitt försvar mer än att det i en tärande ovisshet föddes ett starkare behov av att få veta. Inget är konstant. Därför frågar jag. Därför plågas jag med vetskapen att så många frågor är utan svar.

Varför frågar jag då om mina frågor bara ekar så obesvarade? Har jag med alla mina frågor några dunkla motiv? Försöker jag med dem att få ett psykologiskt övertag? Svar nej. Jag är uppriktigt intresserad av det mesta och vill gå till botten med saker. Att jag sedan tenderar att dra saker till sin spets och att överälta, är något jag verkligen vill vänja mig av med. Dessutom bemöter jag alltför ofta en fråga med en ny fråga. Jag skyddar mig på detta vis alltså mot exponering med hjälp av min stora frågearsenal. Detta till trots, har mina egna frågor skadat mig. Jag har fått reda på hemska saker jag nu inte vill veta, men har även blivit övergiven utan några svar alls.

Vissa frågor får man ställa, dvs sådana som redan har fasta svar som hur mår du (svar bra). Man får fråga om människors djur, barn, jobb, husrenoveringar och intressen. Andra saker undrar man bara och frågar aldrig högt.

Jag vet att jag frågar för mycket och att jag är en frågepest. För detta framför jag mina ärligaste ursäkter. Jag önskar att jag kunde vara som du. Vad får jag fråga dig om då?

Under de stora gesterna

Vad ska jag säga när hösten far fram över trädens lummiga kronor, och jag fruktar de avlövade träden? Vad riskerar jag att se då sikten nu blir klar? Hur mycket räds jag inte de öppna slätterna och vill gömma mig i mörknad skog?

Allt detta är bara ordflöderi, och bakom orden väntar tomma kroppar. Orden är bara stora missljud, men de är allt jag har. Inget lyckas jag med dem att förmedla. Därför fortsätter jag. Vad säger det om mig? Att jag inte är särskilt exakt och, att om du lyckas avlägsna mig från mitt eget sorl skall du upptäcka att under allt är jag egentligen tyst. Mycket tyst och färglös. Jag vill inga ljud.

Jag tänker på hur febrigt John Donne höll sin egen dödsmässa innan han lämnade världen. Jag ser framför mig hur han med stor inlevelse och morbiditet gav ord till sin egen undran och skräck. Den publikens förvirring och glöd hade jag velat se. I hans efterglöd sitter jag därför gärna.

Jag tänker på euforin innan slutet. Jag tänker på hur nervryckningar kan misstas för liv. Jag tänker på hur lågt fåglar flyger innan storm och hur ormar känner av kommande jordbävningar.

Till min farfar

Du kom till mig med stora buketter med blåbärsris då jag var barn. Du ympade träd med dina ömma arbetarhänder. Ibland plockade vi hjortron som fick mogna på en bricka i ert kök. På våra bärplockarutflykter åt vi en matsäck som farmor gjort i ordning. Nu smakar inget på det sättet längre. Ändå minns jag det så klart.

Du, som är min rot, håller på att försvinna bit för bit. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Emellan oss finns en kärlek som är så enkel, villkorslös och speciell. Den kärleken kan jag inte få av någon annan, och jag måste intala mig att den finns kvar även då din kropp lämnat mina rum.

Jag har ärvt flera av dina drag. Jag har en förankring i dig som jag inte har i någon annan. När vi har skrattat på café, talats vid i telefonen eller bara suttit i ditt kök och druckigt kaffe så har jag känt mig så trygg. Jag har känt mig så hemma, och viktigt har varit att någon gång få känna så och att utan krav få ta emot kärlek.

Du måste bara se allt som händer i mitt liv. Din plats kan bara inte stå tom. Till dig kan jag ju uttrycka kärlek på så många sätt så lätt. Det är så viktigt. Jag älskar dig min vän.

Hålet

Det var samma tomhet som den som ledde henne in i famnandet som blev resultatet av den, om än något större. Jeanette gick bedövad omkring och betraktade människorna omkring sig. Hon kände ett litet sug i magen när hon tänkte på hur fria dessa människor faktiskt var, hur de bara gick vidare helt omedvetna om det hon nu upplevde.

Nu skulle inget bli som förr. Något i henne fanns inte längre där. Det var svårt att sätta fingret på, men det kunde aldrig bli värre. Jeanette tittade uppgivet ut igenom fönstret och såg trädets alla löv. Ett löv hade försvunnit, men det märktes ej i lövmängden. Dock skulle just det lövet för alltid påminna henne om sin frånvaro.

Det skulle komma upprivande brev angående dagis, skolstarter och konfirmationer; och den som aldrig blev skulle anklaga henne för allt den nu aldrig fick uppleva. Listan skulle bli lång av leksaker, julklappar och födelsedagstårtor och det var ju bara början. Aldrig skulle hon försöka att få det där igen. Det var ju ej för henne. Hon hade fått sin chans.

Ändå kände hon sig bestulen på en idé av något, en doft, en känsla. På stan såg hon vagnar med skallror i. Det klarade hon ej av så bra. Hon slog ned blicken då och låtsades att hon ej fanns längre, att inget på henne bet.

Vissa saker måste man gå igenom ensam. Så är det bara. Inte ville hon ha några skuldpredikningar uppepå allt, inte ville hon att folk skulle tycka synd om henne. Saken var den att hon hade bara kunnat göra ett val. Det var fel val, men det kom fram först efteråt. Det hann ikapp, men hon tog inte in det för då skulle hon inte kunna fortsätta att finnas.

På kliniken försäkrade de sig om att hon hade sällskap när hon kom hem. Hon ljög och sade att hennes mamma skulle komma och hämta henne. Istället gick hon ensam hem i regnet. Väl hemma föll hon ned med ytterkläder och allt i en fotölj i vardgasrummet. Där satt hon bara i timmar och stirrade framför sig. Hon luktade konstigt av sjukhus. Flera gånger reste hon sig i tanken innan hon slutligen släpade sig uppför trappan.

Hon sov inte den natten utan skakade bara av kylan. Hörde sina tänder skallra. Såg sig själv på håll. Det här överlever jag inte tänkte hon då hon krampaktigt höll sig fast vid kudden och i den sökte lite värme. Sängen var en öde ö. Långt bort fanns människorna. Hon famnade luft men ringde ingen. Man kan inte trösta det som är otröstbart. För det räcker inga kramar och ord till. Det är bara som det är.

Men hon överlevde. Något i henne fortsatte trots allt. Ingen visste något. Ingen anade att något i henne dött.

Vill du gifta dig med mig?

Min käraste Ariadne!

Hitintills har det varit en hel del trams här, men nu är jag fullständigt allvarlig. Jag är tråkig. Mitt liv är tråkigt, kanske därför denna blogg. Jag har hört att jag inte är mycket att ha och jag är väl benägen att hålla med. Jag är otålig, intensiv och har ett helvetes humör. Jag är high maintenance och ingen svärmorsdröm precis. Familj är jag inte mycket för av olika anledningar. Den som står ut med mig har antingen allvarliga problem eller en liknande störning.

Trots detta, söta Ariadne, vill du bli min fru? Du är rolig och kvick samt gör mig aldrig uttråkad eller besviken. Du är rolig att vara med och du gör mig lugn. Skall vi snart rymma landet tillsammans?

Ska du sedan göra mig gravid så att jag stolt kan bära dina rödlockiga barn? Avsaknaden av penis kan bli ett problem när det gäller själva befruktningen, men trots att sådana lemmar är mycket charmerande, så gör det absoult inget ur andra aspekter att du är väldigt penislös.

Jag väntar med olika alkoholhaltiga drycker utanför din dörr imorgon att om detta innerligt samtala.
Ömt
din blivande Mrs Wilde?

Fy så vämjeligt!

Och bjud mig aldrig på mintchoklad! Fy bövelen!!! Gör det bara icke om du inte vill se mitt ansikte förvridas i groteska grimaser. Till och med syfilis jag föredrar framför detta mentholbajs, då man utminstone får ut något innan den stora pesten slår till, förhoppningsvis.

Och, förstör aldrig en underbar chokladtårta med mintäckelfyllning, och framför allt skräm mig icke med en kaffedryck med horribel mintsmaksättning. När jag blir kejsarinna i denna klena stat, vilket är mycket snart, så skall jag blandningen av mint och choklad för evigt bannlysa!!

Och gäspa inte så där rysligt då jag är så förbannat trött! Var lite omtänksam och håll inne dina högst irriterande djupandningar!

Utstöt inga fasansfulla ljud då jag har huvudvärk! Visa nåd och lär dig andra mer angenäma kommunikationsformer!

Ät inte när jag så tappert här försöker min kropp nedbanta! Håna mig inte med din fettkost, och slafsa inte i dig dessa läckerheter som en viking inför min tallriks magra sammansättning!

Framför allt skratta inte, vara inte lycklig och förlusta dig inte när jag anstränger mig för att vara sur, olycklig och att leva i celibat.

Men ge mig cigaretter, sprit och din eviga vördnad inför min överlägsna storhet.
Uppryckning tack!
furstinnan

Omvänd makt

Jag är så stark att jag måste göra mig svag. Detta låter ni mig aldrig glömma. Det fungerar alltså inte med direktkonfrontationer säger ni, så jag vänder mig till manipulationen. Att vara falsk lönar sig alltid, en mycket bra insikt att ha med sig. Allt låtsas sig svag blir till slut min enda riktiga makt.

Lika bra att ligga före i handlingen och plocka ned sig själv från hybrisens sköna höjder, innan andra människor hinner göra det. För detta har jag mina metoder men avslöjar aldrig mina krigslister. Det är ju ingen mening med att ha en strategi om man den på förhand skall basunera ut. Huvudsaken är att ni inte ser mig som ett hot utan föredrar mig lagom dum och tråkig. Vad skulle jag inte göra för er? Vad skulle jag inom mig inte offra för min egen överlevnad och er uppriktiga sinnesfrid?

Ni slipper trots allt att köra mig igenom alla likriktningsprocesser, och att mig blanda ut till minsta beståndsdel. Ni kommer ändå bara att finna lika delar djävulsklor och giftigheter.

Jag har aldrig sagt att jag är någon god människa. Jag består av olika handlingar av olika karaktär. Jag tror inte på uppdelningar mellan ont och gott; svagt och starkt. Det är bara rena söndagsskolefilosofier.

Jag är takten själv då jag låter er använda min styrka till att dölja er futtiga svaghet.

Att leva i Emmerdale

Så här är det: jag är inte riktigt klok i huvudet men det kommer väl knappast som någon stor överraskning. Dessutom har jag nu bränt vid mina quornfiléer och döljer den förkolnade smaken med hjälp av enorma mängder vinäger. Varför ska man äta överhuvudtaget? Kan man inte bara rationalisera bort det också?

Jag erkänner att jag stundtals vill bo i tv-serien Emmerdale. På dagarna vill jag se grönt omkring mig och möta trygga, bekanta ansikten (även kropparna). Jag vill också sitta där i en mysig pub och fnittra berusat och hjälpa till med att anordna lokala aktiviteter.

Men om sanningen ska fram skulle jag få en inre panik av kyrkkaffe med småkakor; och av att aldrig kunna vara anonym. Grannars skvaller är bland det värsta jag vet och inte vill jag bli bevakad så pass intensivt att folk på detta sätt känner till mina dagliga rutiner. Så vad ska man välja? Jag antar att man inte kan få allt.

Där jag ligger blek

Jag upptäcker till min stora förtjusning att min skrivarhjärna gått in i det första stadiet av rigor mortis. Detta är min 59:e text här. Idag fyller denna blogg en vecka. Fram med champagnen med sina krispiga bubblor och cigarrers fyllighet, då jag i sju dagar fött fram detta myller till världen! Ja, Miss Wilde är mycket på gott och på ont och detta är för henne en ytterst nödvändig ventil.

Har du förresten hört talas om dessa fromma och modiga män som mumifierar sig själva gradvis redan medan de fortfarande lever? På en minst sagt karg kost på bland annat jord, glas och arsenik svälter de ut sina inre organ? Men i döden misslyckas sedan de flesta att bli mumifierade. Tala om otur. Det är något bekant över dessa mumiefanatiker, tycker jag.

Val av strategi

Snälla du, säg mig vilken krigskonst vi ska använda oss av denna gång! Går vi på den mer direkta stilen eller ägnar vi oss åt rävspel? Tror vi på ett hastigt slut eller föredrar vi en långdragen tortyr? Säg mig, hur tjänar vi varandra bäst i detta vårt krig?

Nakna masker

Jag sitter vid ett sådant där gammalt sminkbord, och ser i spegeln hur du kommer in igenom dörren. Med en våt bomullstuss tvättar du bort allt kletigt smink ifrån mitt pråliga ansikte; och slänger maskerna på golvet. Under maskerna finns andra masker. Även dem lockar du bort. I dina ögon ser jag hur alla dina masker börjar att upplösas. Jag vänder mig sakta om och känner försiktigt på ditt ansikte med min ena hand.

Miss Wonderful

En vardagsbild på Miss Wilde. Lite missvisande för så här snäll är jag inte. Jag är hård, brutal och coolast i stan åtminstone, om inte i hela universum. Glömde jag säga att jag är ödmjuk också och inte alls någon narcissist. Gud vad jag vill hångla med mig själv när jag ser denna underbara bild! Konst är vad det är min vän.

Emellan normerna

Jo, visst känns det särskilt hårt sådana dagar som denna. Det liksom svider och man kan inte undgå att påverkas, och starkt påminnas om sina misslyckanden på samtliga plan. Visst är det skönt att stå utanför, men bara om man väljer det själv. Jag vill inte ha hela paketet och styras av konventionen, men jag önskar ett normalt liv där jag glädjs åt de små tingen. Vad jag i mitt inre nu önskar ska jag ej trötta ut dig med, min trogne läsare.

Vad ska jag klamra mig fast vid? Vad utgör mitt livsskelett? Sanningen är att jag står djupt sorgsen emellan normerna, balanserades på en enorm tyngd. Jag bär på mina egna tillkortakommanden. Jag bär på en tomhet större än universum.

Så hur mycket jag än dokumenterar, klipper ihop och förvanskar så kan jag aldrig någonsin ge dig skenet av ett lyckligt liv.

från skalet som ska vara Miss Wilde

Mensmonster

Och denna djävla mensvärk får mig att önska att jag föddes som man. Idag är jag bara en sur och overksam livmoder. Tyck lite synd om mig, du ädle läsare!

Varje månad straffas jag med en gruvlig pms, då allt är svart i minst en vecka. Då är jag farlig för världen. Sedan säger min livmoder till mig: "nu ska jag straffa dig med plågor i form av ryggvärk och magvärk, eftersom du ej låtit dig befruktas; och för att du gått emot din egen biologi". Sedan springer jag till konsum och konstaterar att alla människor irriterar mig. Tamponger köper jag, vilka jag proppar in i öronen så att världen tystnar.

Som en god vän till mig sade idag: "Vad föredrar du? Mensvärk eller mens verk?". Trots allt väljer jag nog mensvärk.

Under resans gång

Tyst! Avbryt ej min dröm med dina glättigheter. Snälla, låt mig få behålla en liten bit av dig oförstörd, och låt det finnas något kvar att ej förakta. Vi är inte främlingar längre och kan ej obehindrat byta drömbilder med varandra. Du är någon helt annan och jag blir aldrig densamma. Något försvann och förvandlades till annat, för alltid. Jag försöker att spåra mig tillbaka i tiden, men finner ej punkten där allting gick snett.

I mina ögonbryns mjuka böjning, i mina ögons klara sotighet kan du inte längre finna något romantiskt skimmer. Där finns inget kvar.

Urban fika

Nej, nu ska snart Miss Wilde sätta sin fantastiska simultanförmåga på prov, dvs ta en urban fika på stan samtidigt som att skriva. Sedan kanske jag ska guida läsaren igenom den perfekta kaffeupplevelsen och beskriva njutningens skum. Först min egen musli med fil och björnbär.

I rörelsen finns en vila

Man måste kunna vila i varandra, men när jag knackar på din dörr öppnar sig ett oändligt antal valv.

Frustrationsdammsugning

Jag hänger mig åt en våldsam frustrationsdammsugning, men det är ej golv jag suger. Jag gnor som en liten skurgumma, men det är inte sunkiga gamla spisar jag putsar och så grinigt tillrättavisar.

Tvättstugor är som vilda västern. Där dödar folk varandra. Där sätts man på de anklagades bänk, omdiskuteras vida runt i grannskapet, om man nu är en sådan där vidrig person som trots alla övertydliga instruktioner glömt luddet kvar i torktumlaren. Vad är det som väcks i tvättstugor och varför tar vi ut alla våra aggressioner just där?

Är det något så intimt och dödens plågsamt med dessa inrättningar som gör att vi där väljer att hela vårt livsmissnöje så hotfullt demonstrera?

Jag söker efter en egen tvättstuga med andra ventilationsmöjligheter. Jag försöker att intumlade pubeshår i mina strumpor undvika.

Hädanefter

Nej, nu slänger jag min harpa hårt iväggen och ägnar mig hädanefter åt existensiella frågor och grubblerier som ligger närmare min egen verklighet. Petrarca hälsar att han tagit en välbehövd semester. Därför lämnar jag tillfälligt vad som bara är ren och patetisk fiktion.
vänligen
Miss Wilde

Ett studium av dig

Möt mig på okänt café, för jag lovade dig ett studium av ditt ansiktes alla skiftningar! Du ligger sen med ditt huvud i mitt knä och jag stryker dig kärleksfullt över pannan. Mina fingertoppar känner in dig så försiktigt som vore alla dina nyanser en blindskrift bara till för mig. Du blundar, men jag känner dina irisars flackande vandringar.

Så många färgnyanser förbinder ditt ansikte, så många färger i en färg i dina färger. Och det tror du aldrig, att i dig finns så mycket att tyda, att läsa av men aldrig att försöka begripa. Detta är ett estetiskt studium av dig där jag ej låter mig influeras av dig och där jag bara rapporterar tillbaka i torra termer vad jag ser. Alltför lätt att låta sig påverkas och att avledas i sitt studium, när du försöker göra det till en studie av mig. Men jag låter mig ej studeras så lätt. Jag vill inte läsas, särskilt när detta är ett studium av dig.

Detta mitt hemliga studium har inga högtravande ord. All terminologi saknas när det kommer till dig och jag blir inte klokare av att studera dig, för jag kommer aldrig någonsin fram till något. Detta har inget med begär att göra, så öppna inte dina ögon och försök inte att retsamt kyssa min mun! Ser du inte hur vetenskapsmannen jobbar intensivt med sin objektiva undersökning av diverse fakta? Nej, mig kan du inte lura till kroppars ömsesidiga studium. Mig kan du inte gäcka att glömma min undersökande uppgift.

Din mun är vek och känslig, så naken utan min mun. Men jag kläder inte din mun med min. Detta är ju bara ett studium, inget möte. Jag vill oss ihop ej blanda, trassla samman smaker och dofter. Det är dig ifrån världen jag vill utskilja i din rena opåverkan.

Någonstans faller mitt studium platt och jag lämnar den rätta vägen. Det är alltid din doft och inte heller denna gång blev mitt studium av dig fullbordat utan avbröts av annat. Dina armar kring min hals, där du påbörjade ditt studium som blev ett möte.

Nya ljus

Och jag vill fråga dig vad vi väntar på, egentligen. Venedigs gator ligger ju blanka och något bättre tillfälle än detta kommer aldrig någonsin att uppenbara sig. Jag vill säga till dig i versaler att rädsla aldrig packat någons väska och att det är dags nu att vakna till liv innan Venedig helt begravs under vatten.

Där emellan svala, vita lakan ska du äntligen få famnas; och när du irrar igenom labyrinter, dig själv du upptäcker vid varje ny gatas början. Jag ser ditt ansikte i nya ljus och märker något som tidigare överskuggats av annat.

Dra dig undan för dig själv i dag bland okända gator, så möts vi i natt emellan lakan.

Levande skinn

Det kliar hela tiden så att jag blir tokig. Det kryper i skinnet och det sticker lika fasansfullt som vore min hud hela tiden i rörelse. Något lever uppenbarligen innanför mitt något för trånga skinn.

Det kryllar av osynliga småkryp i mitt hår, och min hårbotten är besökt att torka likväl som av ringlande ormar. Jag kliar så förbannat, att jag kliar mig själv i realtid. Jag lever och jag kliar. Mer hinner jag liksom ej med. Kliande är ju så tidskrävande, särskilt när man måste göra det själv. Anställa någon borde jag, att klia mig alla dygnets timmar. För jag kliar så faslig om ögonbrynen, "lika om armar och hals".

Kvällsord

Det känns som om jag redan talar ut i tomma natten, igen. Inget svarar. Läser någon mina ord överhuvudtaget? Jag skriver väl ändå mest för mig själv. Men jag saknar dig, min trogne läsare! Jag är nyfiken på dig. Vill lära känna dig igenom dina ord. Vem vet? Kanske kan du få Miss Wilde att tänka något vettigt med hjälp av dina klipska kommentarer. Jag har så ont i ryggen ikväll, men vem vill höra om sådant tråk. Fysisk smärta inom rimliga gränser är trots allt hanterbar. Det är värre med det psykiska.

Ytterligare en dag har passerat i Miss Wildes eventfulla liv, ytterligare en dag närmare föruttnelsen har hon kommit. Jag har nyss tittat på Barnaby och blev särskilt förtjust i en äldre klurig dam. Jag tänkte att det kanske är skönt att vara gammal ibland, men jag vet ju att det inte är helt sant med tanke på dagens äldreomsorg. Dock har jag aldrig kunnat se mig själv som gammal även om jag vill uppleva att bli äldre. Jag undrar om någon kommer att älska just mig, då jag är skrumpen och maläten. Kommer jag att älska mig själv då? Kanske kommer jag att göra det, eftersom jag vid det laget kommer att vara mer som jag vill vara.

Idag har jag varit på studiebesök i företagsvärlden, närmare bestämt i frimärksbranschen. Där bjöds vin med snittar. Där fanns kostymmänniskor och kufar, men det var trots allt mycket trevligt om än mycket overkligt. Bra är väl att ibland kliva ur sin egen snäva värld och öppna sig något. Det hann jag emellertid ej göra på min dryga timme i företagsvärlden. Jag blev mest någon som skymtade förbi.

Känns ej som om jag ska romantisera fram några drömbilder ikväll. Kanske är de slut redan, och Petrarca avskedad pga sitt dåliga omdöme. Kanske ligger idealismen nu död. kanske är jag för förutsägbar även i min fantasi. Kanske är längtan tröttsam då den föutsätter ett avstånd. Man längtar ju till ett annat liv, till andra platser och personer men kanske mest till sig själv. Jag vill ej leva i en distans även om jag mer än något annat just nu behöver distans. Men i distansen kan man ju ej leva för evigt även om den skyddar en för stunden.

Det är slutligen ens handlingr som räknas. Inte beskrivs döda personer i uppslagsverk eller dödsannonser blott igenom sin längtan. För världen betyder den intet, och till slut är det de verkliga människorna i ens vardag som påverkar en och betyder något för en. Kanske betyder drömmen inte något alls?
God natt läsare var du än är
kyssar
Miss Wilde

Bara en näsa och så många onödiga tankar

Ok, nu ska jag sticka min rädda näsa utanför dörren för första gången för dagen. Många människor har nog levt nästintill ett helt liv innan den här tiden på dygnet. Kan det jag uträttar dagligen rymmas på en enda futtig minut av deras alla millioner värdefulla minuter?

Ibland framstår jag så seriös, tom när jag är som mest oseriös. Är det så att det för många människor är bekvämare att stanna kvar och vältra sig i sina demoner? Kan man trivas så i sina invanda dåligheter, att man ej vill lämna dem och "rycka upp sig"? Kan man förälska sig så till den grad i sina egna destruktiviteter att man ej vilja skiljas ifrån dem? Blir ens demoner till slut bara kosmetiska, dvs enbart fasta ursäkter som man koketterar med för att komma undan annat?

Faan vilken fruktansvärd förstelning!

Kan solen verkligen skina så kravfyllt, och kommer djävulen fram hos dem som är lata? Jag borde egentligen sitta på en bänk ute någonstans och låta solen steka bort djäfwlarna från mitt ansikte. Jag vill inget göra men inte göra intet. Jag är rastlös och orkeslös på samma gång.

Vad faan! Jag sätter på Jim och Jenny och dansar loss till lite country från Texas. JIIhaa!
Miss Cowgirl

Kyrkogård i regn

Det svala regnet tar fram den unga,
tunga doften av hägg och blandar upp den med
berusande syren,
våldsamt parfymerad Jasmin tränger sig på läkande lavender.
Innanför min näsa spelar tujans aniskletiga aromer
och timjors kryddighet bärs fram av vinden.

Regnets dova idé rymmer skygga kråkor,
och i min blick vilar uppburrade grönfinksbebisar,
som får mig att bubbla av små lyckoskratt.
När regnet reser igenom dessa kyrkogårdsvarelser
växer jag i människors totala frånvaro.

Poesin som alibi

Nu sitter jag här igen och förhalar mitt riktiga skrivande. Miss Wilde erkänner att hon är svårt sällskapssjuk och att det i skrivandet kan vara så förskräckligt ensamt. Trots alla fantastiska idéer och en kopp Darjeeling lätt och frisk som våren, finns det något annat som distraherar och pockar på. Om jag bara kunde beskriva för dig hur ofantligt trött jag är på mig själv och det som är jag. Om jag bara kunde utrota de utslitande tankar som löper amok inne i min dumma skalle; och nå någon from av vila. Jag är nästintill allergisk mot den ohyggliga åkomma som nu råkar vara jag. Den slutliga diagnosen: rövtråkigt hysterikoskrämselmonster.

Min egen poesi fungerar ibland som ett allbi. Dit in flyr jag och där bestämmer min inre värld fullkomligt; men allt kan inte mina ord ersätta, alla stämningar kan inte mina ordbyggen fånga. Man kan ju inte skriva istället för att leva. I sina ord kan man sig inte gömma för alltid. Allt blir då ett meningslöst textbedrägeri.

Mina ord är vad som gör att jag överlever. Det är jag tacksam för. Dock fattas mig något annat alltid och om detta kan jag inte tala. Det ligger bortom orden.

Kom hit!

Trötte läsare, kom in i Miss Wilde´s väldoftande boning! Låt mig få bjuda på hembakade småkakor, brygga te och bädda ned dig i en mjuk säng! Miss Wilde pysslar om och räddar dig från dina inre prövningar. Hon skramlar lagom högt med koppar och glas, skapar en pefekt bakgrundskuliss.

I den halvmörka eftermiddagens plågsamma tråkighet, hörs tysta steg kring din kropp igen. Mjuka andetag omger ditt överfyllda huvud. Så lyder Miss Wildes enkla botgöring av utmärglade själar.

Fläskförskräckelse

ÅÅÅÅÅÅÅÅ nej, fråga mig aldrig igen vad jag äter där du sitter med din slabbiga falukorv och sönderkokta makaroner. Jag bryr mig inte om vad du äter eller om du äter överhuvudtaget. Jag bryr mig inte om hur du äter, när eller med vem. Slafsa du ljudligt på dina köttdelar eller lev hårt som en asket. Vad bryr det mig.

Vad jag inte förstår är varför du bryr dig så djävla mycket om vad jag stoppar i mig. Det är tydligt att jag hela tiden måste förklara mig. Det är lika absurt som att behöva försvara varför man väljer att ej begå ett brott.

Och måste jag få skulden för att din fantasi är så sorgligt begränsad? Det jag äter är en symfoni av färger, smaker och näringsämnen. Det jag äter är så variationsrikt att man kan tala om det i timmar. Vad äter du?

Vardagslyx

Miss Wildes enkla boning fylls av kardemumma och kanel. Det doftar tryggt av nybakade bullar, men det är en underbar musli som i själva verket håller på att skapas i detta nu. Jag rostar omsorgsfullt fibergryn i rapsolja och stänker över lite acasiahonung. Sedan tillsätter jag linfrön, solrosfrön, kanel, kardemumma, pecannötter, pistagenötter, mandel, hasselnötter, torkade aprikoser, katrinplommon och russin. Då alltsammans fått en gyllenbrun nyans får det ligga famme och svalna på plåten en stund innan jag jag lägger muslin i en gammal plåtburk. Djup inne i denna mumsiga blandning gömmer jag en skårad vaniljstång.

Engelsk trädgård

Jag huttrar där under min filt i ett avskilt hörn av min trädgård. Morgonens blågrå skirhet fyller platsen med sitt vemod. Slitna, uppluckrade trädgårdsmöbler, grönade statyer, gamla urnor, överallt stenar i olika former, vildvuxet gräs, knotiga grenar, också äpplen, ruttnande fallfrukt, överblommade pioner, allt i virvarr och i blandning. Här i kaos ett lugn.

Jag värmer mina kraftlösa morgonhänder på min tekopp, smuttar lite och lutar mig funderande tillbaka. Detta är långt ifrån min favorittid på dygnet, men jag gömmer den i min trädgård utanför allt, gör den till min tid.

I koppen finns Earl Grey, vars citrusångor flyter in i mig tillsammans med mjölkens sötma och jag väcks långsamt eller fortsätter bara att sova fast nu mer angenämnt. Jag är ordlös och utan någon lust att möta en enda människa.

Natten innan var ensamt karg. Jag försökte att skriva mig ur en tomhet och ville nå människor. I morgonens uppgivenhet och återhållna bitterhet önskar jag ej förstå längre. Vill inte inordna tankar, forcera och tvinga mig själv att ingå i möblerade rum. Här i min engelska trädgård får det växa hur det vill och man kan förirra sig helt i det vilda. Varje gång något nytt, en helt annan trädgård.

Höstbad

De hade varit ett gäng som suttit där på den gamla bryggan med tända ljuslyktor och stora glas med rödvin. De hade badat nakna i det mycket kalla vattnet, sprungit upp till den stora herrgården och kastat sig i duscharna. Nu satt hon där ensam i biblioteket tillsammans med en man i sällskapet, i deras händer konjakskupor med bärnstensdryck och orientaliskt doftande cigariller.

De hade tittat på varandra hela kvällen utom när de badade, som att de ville spara något. Nu satt de där och sögs in i varandras ögon. Om det varit vilda western så hade de säkerligen duellerat med vapen, men nu utmanade de varandra istället tvärs över rummet med var sin konjak.

Hon var en kvinna som aldrig tagit några initiativ rent erotiskt, men insvept i mystisk cigarilldoft och med konjaksrodnande kinder hände något i henne. Hon reste sig långsamt upp i all sin mäktiga elegans. För första gången i sitt liv intog hon ett helt rum. Han betraktade henne så som man ser på någon helt ouppnåelig och han fascinerades av hennes förvandling.

Det var svårt att avgöra om hon dansade eller bara gled runt i rummet. Det hela liknade en furstinnas dans då alla rörelser flöt ihop till något exotiskt, som inte var av denna värld. Överallt hennes söta doft. Hon slog ut det långa håret, hennes hals en graciös svans. Med darrande fingrar knäppte hon upp de översta knapparna i sin skjorta, betraktade honom över ena sin axel. Hennes mun en röd magnet. Han kunde ej sluta att stirra på den.

Hon dansade närmare och lät sina händer utsökt vandra över sitt nyckelben, sina bröst och ned till höfterna. Hon blottade sina långa ben. Bar hud skymtade och hon försvann lite i en förförisk dimma av kryddcigarill. Långa svarta ögonfransar, markerade käkar. Hon var nära nu men han fick ej röra henne, inte än. Hon böjde sig ned framför honom och han kände hennes varma mun kring sina fingrar.

Den Gordiska knuten

Borsta ut mitt tovhår ikväll! Lös i eleganta rörelser upp min tilltrasslade man och arbeta dig förföriskt in med dina inkännande händer. I mitt hår bor havets salter, solens strålar och lummig grönska. Veckla ut mitt hårs ostyrlighet bit för bit och möts av världens alla dofter! I mitt hår bor ömma tankar som vill vårdas av dina varsamma händer. När du har mig löst ut dra dina varma fingrar igenom mitt hårsvall! Dina fingrar lämnar dofter av dig i min hårbotten. De göms där, under allt.

Upptäck sedan att jag ser fullt anständig ut endast iförd mitt långa hår. Låt mig få svepa mitt hår ikring din kropp och dröja så. Dina händer är som vinden då de lyfter mitt mörka hår.

Och alla dessa dadlar

Vad är du för en rynkig skrumpgubbe som dyker upp i hemska juletider varje år? Vad är du för torr b-dadel som bara ligger där i din platta tråkask och ger övriga mer färska dadlar ett dåligt rykte?

Jag tillhör en av de utvalda. För hela mitt liv förändrades drastiskt, då jag mötte två sorters fantastiska dadlar med vilka jag hade en parallellromans. Ja, jag biktar mig för dig nu, åh dyre läsare, för jag har sannerligen bedrivigt den grövsta otukt genom att utföra erotiska lekar med två från varandra helt skilda dadlar. Här kommer min bekännelse så att ni ska förstå att en dadelfrestelse alltid är till för att fallas för.

Min första dadel var svartmuskig och gåtfull. När mina tänder sjönk igenom dess något krispiga skal så möttes jag oväntat av den mest gudomliga marsipan. Och jag var fast. Vår romans var intensiv och utan hämningar.

Men så uppenbarade sig den något större gyllenbruna dadeln, en dygrip från orienten, och jag förvånades över min nya upptäckt. Inte heller här gick det att njuta tyst det syndfulla kolaaktiga innandömet i min nyfunna vän.

Jag lärde mig att en relation med en riktig dadel kan aldrig vara platonisk. Det är bara önsketänkande.

Grattis alla män!

Grattis alla män! Combat woman är back in town. Watch out! Jag har nämligen tränat i en lokal utan luftkonditionering, och jag fick känslan av att jag ägnade mig åt hårdträning i bergen eller något. Snart kommer bilder på mig i min combatutstyrsel samt några andra bilder på min skumma person för den som är intresserad. Snart kommer alltså mer än en gigantisk textmassa.

Jag har snart bloggat ihjäl mig själv inklusive det fåtal människor som läser denna blogg.
Svettiga pussar Miss Wilde

Illusionen och skulden

Illusionen och skulden går hand i hand. De bildar en ond cirkel. Jag är vad jag är, men jag är ingen idealist. Jag är en sur realist.
Miss Wilde

Frukost när allting ordnat sig

Jag väcker dig med doften av riktigt kaffe. Dina ögon är sömndimmiga då du kommer in i köket. Du sätter dig vid det rustika träbordet och jag häller upp kaffe till dig i en koboltblå keramikmugg, räcker dig sedan tidningen. Inga ord fyller det lantliga köket, men du stryker mig ömt utanpå min tunna morgonrock.

Min tekanna är en sol. Dess glada färg fyller rummet. Det doftar av nybakade scones, björnbärsmarmelad och cheddarost. Jag har pressat saftiga apelsiner. Vi läser våra tidningar och säger ibland ett ord eller två emellan tuggorna, tar en klunk av något.

Jag överraskas av en känsla att vara nöjd och att inte vilja vara någon annanstans. Våra fötter möts under bordet. En sakta bris utifrån får våra gardiner att fladdra lätt. Vi äter frukost länge. Vi är inte på väg någonstans.

Då jag patrullerar min mark

Jag vandrar rak i ryggen över mina ägor. I min ena mungipa brinner en cigarett slarvigt, då jag tar bestämda men avslappnade kliv över höstjorden. En glad hund kring mina ben, svampar som då och då tittar upp ur mossan som solguld.

Jag sätter mig ned och njuter av en kopp kaffe från min slitna aluminiumtermos. Den bästa kryddan är att dricka, äta utomhus. Mina muskler värker av allt hårt arbete, mina tankar är stilla och rör det yttre och det praktiska. Jag är så långt ifrån överanalyserandet att jag knappt ens minns det längre. Det är så här livet ska vara, tänker jag.

På kvällen hittar mina vänner vägen till mitt skeva, gamla hus genom mina utsatta marschaller. De möts på varandan av katten. Sedan sitter vi i timmar i trädgården och dricker mitt egna vin och skrattar. Bara gräset hör våra av alkohol urartade konversationer.

Livsavgörande råd från en specialist i allmänmedicin

För att orka vara sjuk måste man vara frisk, och det gäller också att vara lagom sjuk så att man passar in i vårdapparaten. På vårdcentralen sitter en skugga till person framför en oförstående läkare. Depressionspersonens ögon saknar allt ljus, rörelserna är långsamma och färglösa; rösten hålig och knappt hörbar. Under en stunds samtal, som inom vården av idag inte är särskilt lång, så pratar läkaren förbi sin patient som den inte är där överhuvudtaget; och det är väl så det är. Läkaren slutsats blir idag: du ska inte överväga att ta ditt liv för det är en feg lösning som ingenstans leder och djupt sårar din omgivning. Detta må vara helt sant, men det känns inte så lätt då denna berättelses skugga senare tittar djup ner i det mörka vattnet från en högt belägen bro. När vår huvudperson tar det vägledda steget leder det äntligen någonstans.

En slags annorlunda beskhet

Jag står så tätt bakom dig att min näsa nästan nuddar dina nackfjun. Denna del av din kropp äger en kronärtskockas unika syrliga beska. Mina läppar rör nästan vid din känsliga hud på detta delikata område; och så lär jag mig din nackes fina former utan att någonsin helt vidröra dig med mina läppar. Trots att jag ej ser dina ögon så vet jag att de har det där blanduttrycket av förvåning och stark åtrå.

Men dra din väg då, fly bortom trädhorrisonten med din fantasis hela lätthet! Häng dina drömbilder så högt du bara kan, men minns att jag alltid bara varit en verklig kvinna och att mötet med mig därför har en viss friktion och beskhet. Så famna mangofrukters söta och spänstiga hull och vet att jag är ej lättsmält så som unga våren. I mig bor alla de motsägelsefulla smakerna i komplicerad blandning, i mig får du nyanserna; och för att nå fram till mig måste du skickligt bryta dig in så som man girigt och otåligt tränger igenom en kronärtskockas taggighet.

Bläää!

Nu har jag skrivit mig in i ett utmattningstillstånd. Överdoserat på min egen poesi har jag så pass mycket att jag aldrig vill skriva en enda rad till. Jag har tröttnat på mig själv och tar nu lite välbehövlig semester från mig själv och mitt dravel. Fiktionen har sitt tydliga pris.

Mitt kylskåp brummar dagligen som bodde det en djävul däri. Jag tror att jag blir galen.
kyssar till den som stått ut
Miss Wilde

De dolda rummen

Du vet inget om de rum,
i vilka jag rör mig dagarna igenom,
du vet ej hur de ser ut,
med vad de är smyckade,
hur gräsligt de skaver mot min kropp.

Du vet inget om hur jag beteer mig i dessa rum
hur människorna är och ser ut som rör sig
tillsammans med mig igenom rummen,
hur de uppträder när de är med mig,
mot mig,
lånar mina ord,
ikläder sig mitt språk,
de som jag firar högtider med, samtalar med,
semestrar med för så ska det vara.

Du vet ej hur avsaknaden av dig ekar i mina rum,
hur omöblerade, omålade, oanvända rummen står
trots att de fyller sina vardagsfunktioner,
jag är liksom inte där ändå,
rummen gapar tomt
när du river ner deras bärande väggar.

Du vet ej vad gatorna heter som för mig fram
igenom min bleka vardag,
du vet inte i vilka dova krokar de liksom irrar bort ifrån dig,
du vet ej hur jag ser ut då jag låtsat oberörd,
stramt rusar gatan fram
för att finna att inte helller vid nästa okända gata
möts våra röriga gator
den här gången heller.

För så nära kan någon vara just
därför att den aldrig får bevittna vardagens grå
konsekvenser,
en sådan viktig plats kan en person få i tankens boningar,
att den sätter oförglömliga spår i verklighetens rum likaså,
trots att denna någon inte borde få en sådan tydlig plats i mina verkliga rum,
aldrig vandrar lugnt omkring där inuti och stannar kvar.

Det enda som spelat någon som helst roll har du trots allt erövrat,
i de meningslösa ritualerna deltar du aldrig,
men mitt hjärta hägnar du oåterkalleligt in,
bor där med mig,
följer mig överallt,
när jag vaknar är det som vore du där med mig,
du förvirrar mig,
din doft försvinner snart med drömmen bort,
rummet kan ej greppa den,
hålla dig kvar,
bli din kropp.

Här ropar allt efter dig,
tallrikar vägrar trotsigt sin tjänstgöring,
diskstället skriker surt,
och maten muttras och vill ej sväljas,
som vore du min hemvist,
fast mitt hemma fysiskt aldrig är där du vandrar omkring,
och väger en sten i dina händer.

Jag vet något litet om de rum som klär dig,
jag avundas de omgivningar som sveper om din hud,
jag avundas den inredning som möter dina ögon,
den luft där din doft långsamt hänger kvar,
vill vara en av de där lyckliga människorna som huserar just där,
kan aldrig tåla att de som knappt betyder något för dig
får ikläda sig dina dunkla rum.

Vill ej längre drömma mig in till dina rum,
passera hastigt igenom dem,
på genomfart och sedan bara glömma
För du kan nog aldrig acceptera att du är som hemma för mig.
Vill du veta något om de rum som klär mig?
Kan de bli dina rum?

Färgers motstånd

En råkas hesa toner spelar med mitt döva hjärta,
in dit där inga människoljud längre inkräktar
självklart talar råkmusik.

Ett vaksamt hjärta på förhand avstängt,
blockerar alla rörelser till möjlig värme,
för att stänga ute det som förminskar
kvar är inget att beröra.

Du som irrar där ute,
kall och lämnad med en sorg,
du som stålar dig så tappert,
målar in dig i en icke-plats bortom allt,
obeträdd av såväl kränkare som vän,
öppna dig för det som stärker,
en enkel skönhet av eget val,
en chans till fria uttryck!

Återerövra makten ifrån och stäng ute det
som förlamar,
ta för alltid tillbaka din röst från det som förslavar
och snart klingar färger till försvar!

Kyrkobetraktelse i vårkvällen

Penséer i djupt sammetslila nyanser
mot rostiga, trasiga grindar,
ovanpå svarta kurtisantrastar
spanande ifrån sina gravstenar,
i dunklet försöker de att med sång
locka till sig de kakaofärgade honorna,
vilka är trötta på hanarnas duellerande
och drar sig undan,
färgbländande,
lätt illamående av de ständigt pågående,
bombastiska serenaderna.

Skators smattrande,
svart-blå-grönt skimmer mot färskt vårgräs,
duvors trygga hoande

Nu faller mörker över kyrkogårdar,
man kan gömma sig i det,
fåglarna drar sig nu upp i träden.
Här vågar man se lite på sig själv,
på håll,
lyckas vila en stund i något,
för så mjukt är det i gränslandet mellan ljus och mörker.

Mellan gravar finns ett lugn,
"Mitt intellekt är vad som dödar mig", tänker jag då
jag livlöst passerar dessa av tid så skiftande stenblommor,
En insikt som snabbt försvinner och aldrig kommer åter,
liksom ljudet av mina skor mot nykrattat grus.